En dag för meddelanden

Tjugonde augusti. En dag som historien har utsett till lämplig för att på olika sätt meddela sig via nya kanaler. Just denna dag 1911 skickades det första telegrammet runt jorden. Det var en anställd på New York Times som var nyfiken på hur lång tid det skulle ta att skicka ett meddelande runt hela vår icke helt oansenliga planet. Fantasifullt nog valde han budskapet "det här meddelanet skickas runt jorden". Klockan sju på kvällen, New York-tid, gick meddelandet iväg från rummet på 17:e våningen i Times skrapa på Manhattan, och 16,5 minuter senare kunde samma telegrafoperatör ta emot samma meddelande, som då passerat 16 andra operatörer i bland annat San Francisco, Filippinerna, Hong Kong, Saigon, Singapore, Bombay, Malta, Lissabon och Azorerna.

Sextiosex år senare, den 20 augusti 1977, skickade NASA iväg den obemannade farkosten Voyager II rakt ut i evigheten. Ombord fanns en 12" grammofonskiva av koppar, förpackad i ett aluminiumfodral som garanterar dess kvalitet i åtminstone en miljard år. Skivan hette "Sounds of earth" och innehöll hälsningar på sextio språk, vetenskaplig information om jorden och människorasen, klassisk musik, jazz, rock, naturljud och inspelade hälsningar från viktiga personer såsom dåvarande amerikanska presidenten Jimmy Carter. Tanken var förstås att kapseln så småningom skulle krocka med någon bebodd planet, vars invånare då skulle spela skivan och på så vis bli lite mer bekanta med vår utmärkta civilisation. För säkerhets skull bifogade man en skivspelare och en instruktionsbok, för man vet ju inte hur civiliserade de är, de där utomjordingarna. Hur man valde vilka sextio språk man skulle spela in hälsningar på vet jag inte. Det vore ju väldigt snopet om de som så småningom kommer att lyssna på skivan inte talar något av de språken, utan bara skakar på huvudet och undrar varför det inte finns någon hälsning på tornedalsfinska.

Själv känner jag förstås historiens vingslag, och låter mig inspireras. Tidigt i morse gav jag mig iväg till en hemlig plats ganska nära mitt hem. Med mig hade jag en tom och urdiskad glasburk, som tidigare innehållit lingonsylt. I skydd av en stor sten viskade jag sedan det hemligaste jag vet in i burken, och satte snabbt på locket. På en bit frystejp skrev jag med arkivbeständigt bläck "Hemligheter. 2008.08.20". Om man i framtiden lär sig att återskapa ljud ur burkar, och hittar den här burken, så kommer mina hemligaste hemligheter att bli allmängods. Och någon kommer den 20 augusti om kanske 136 år, att skriva ett blogginlägg. Det kommer att handla om vilken utmärkt dag för meddelanden detta är. Hur man 1911 skickade ett telegram runt jorden. Hur man 1977 skickade ut en kopparplatta till rymden. Och hur någon 2008 viskade makalösa hemligheter in i en burk.

Det är så man gör sig historisk.

Att göra det fula snyggt

Det sägs att man måste vara en riktigt bra skådespelare för att spela någon som är dålig på att spela teater. Eller för all del en ganska hyfsad sångare för att medvetet kunna sjunga riktigt falskt. Och givetvis går samma princip att tillämpa på inredning och design. Man måste ha rätt bra känsla för att kunna gå över gränsen och använda sig av en antiestetik som ändå i sitt sammanhang blir rätt. Detta tycks väldigt många människor ha glömt bort, och en bidragande orsak är det alltför generösa användadet av ordet "kitsch".

Ordet, som är lånat från tyska eller jiddisch, dök så vitt man vet upp för första gången på marknaderna i München någon gång runt 1865. Vid den tiden fanns en stor grupp nyrika borgare, som gjorde allt de kunde för att med hjälp av sina pengar köpa sig status och visa att de platsade i societeten. Men utan kulturell fostran och tradition var de lätta offer för handlare som krängde på dem billiga imitationer, överdådiga dekorationsföremål och allsköns pinaler utan konstnärligt värde. Det glänste, var färgglatt, och såg för ett otränat öga ut att vara värdefullt. Men det var skräp - och kom att kallas kitsch.

Senare har ordet dykt upp i vågor. Ibland i sin ursprungliga betydelse, som nedvärderande ord för att beteckna dålig smak. Men ibland också som något mer positivt. Framförallt i och med de postmodernistiska strömningarna från 1980-talet och framåt blev det mer och mer vanligt med medvetna estetiska gränsöverskridanden, som då betecknades som kitsch. En välplacerad trädgårdstomte, gigantiska sidenblommor eller grälla tapeter började ta plats i sammanhang som i övrigt var minimalistiska och väldesignade. Under 90-talet ville plötsligt varje människa med lite trendkänsla ha sitt eget lilla inslag av kitsch i sin repertoar, oavsett om det rörde sig om en hawaiiskjorta under designerkostymen eller en gräslig vas i fönstret.

Givetvis ledde trenden till missuppfattningen att fula saker var coola. Att du kunde ta vad som helst som var fult, och göra det snyggt genom att kalla det kitsch. Människor vars hem i alla tider varit en utställning i dålig smak trodde plötsligt att tiden kommit ikapp dem, eftersom de nu ansåg sig bo i det perfekta kitsch-hemmet.

Än idag hör man ibland det där lilla ordet, och då ofta som en gardering från folk som inte riktigt är säkra på om något är fult eller snyggt. De har köpt sig ett nytt föremål till hemmet, och känner sig lite osäkra på vad andra ska tycka. Så för att förekomma eventuell kritik garderar de sig:
- Ja, jag tyckte den var lite kitsch, sådär.
Och genast ska man acceptera. Spelar väl ingen roll om den är ful. Den är kitsch. Så då är den rätt.

Så går det när ord drabbas av inflation. Och det enda som hjälper är karantän. Härmed föreslår jag att ordet kitsch förpassas till karantän i tio år. Från och med nu är saker antingen fula eller snygga. Vill man ha fula saker är det helt okej, men man ska kalla dem vid sitt rätta namn. Eller så har man bara olika smak. Det som jag tycker är snyggt tycker du är fult. Och det är ju helt i sin ordning. Men vi ska inte kalla det kitsch. Inte förrän år 2018. Då plockar vi fram ordet igen. Smakar lite på det, och funderar på om det är något vi vill ha. Kanske går vi och köper oss en trädgårdstomte, placerar den utanför vårt hus, betraktar det hela på lite avstånd, och känner oss nöjda. Kronan på verket. Det avvikande bland allt det snygga och rena. Kitschets återkomst - på riktigt.

Vad historien inte förtäljer

Just i dag, den 24 augusti, är en speciell dag för alla potatischips runt om i världen. Det var nämligen just denna dag 1853 som kocken George Crum i Saratoga Springs, USA, rostade den första potatisskivan på det sätt som vi sedan kom att kalla chips. Som så mycket annat fint som uppfunnits genom historien var det förstås ett misstag. En bit potatis som blivit kvar i ugnen lite för länge, en hungrig kock som trots allt käkade upp det torra lilla flarnet, och ett insiktsfullt konstaterande att det kanske var något värt att vidareutveckla. Det första chipset var lättsaltat, förtäljer historien. Sourcreem, lökpulver, grillkryddor och dillextrakt är betydligt nyare företeelser, liksom Estrella-rycket, räfflorna och de konstiga Pringles-burkarna.

Vad jag däremot inte lyckas hitta någon information om, när jag lusläser den lilla potatisbitens historia, är de två ständiga baksidor som chipset besitter. Jag talar givetvis om den dåliga andedräkten och om gegget som fastnar i gommen. Var det något som fanns med redan från början? Kunde Mrs Crum konstatera att hennes make luktade lite illa ur munnen när de gick och la sig på kvällen den där historiska dagen? Vaknade George Crum till framåt småtimmarna och petade sig med tungan i gommen, förundrad över vad det var för äckligt klägg som hade samlat sig där?

Och i så fall; hur kom det sig att han ändå tyckte att det där med chips var något att bygga vidare på?