Vardagspersonerna

Jag har varit en dålig gäst här på kollegiet. En månad skulle jag få, från den 1 februari. Jag gick ut starkt och hade en ambition på minst fyra inlägg i veckan. Men så hände det andra saker. Jobbiga rättsprocesser, otäcka olyckor, och personlig stress. Bloggandet blev inte prioriterat, och plötsligt inser jag att månaden nästan gått.
Jag kunde naturligtvis ha rapporterat om de där sakerna. Men det kändes inte som att det angick er, vilka ni nu är som läser. För personligt, och inte det jag vill skriva om i det här forumet. Rättsprocessen gick bra, kan jag meddela. Olyckan finns det ingenting bra med, och den personliga stressen är något jag bara får leva med.
Så med två skälvande dagar kvar av min chans till nätslig exponering tar jag ändå tillfället i akt att dela med mig av några tankar.

Ni som bor i Stockholm vet att det vid varje tunnelbanestation med självaktning står människor som försöker få dig att läsa just deras gratistidning. När Metro inte längre hade monopol på nyheter för kollektivtrafikanter blev det krig, och på vissa platser finns det både röda, gröna och gula jackor som gör sitt bästa för att förse dig med just deras version av gårdagens händelser. När man åker från samma station varje dag lär man sig så småningom att känna igen ”sina” utdelare, och de lär sig också om man brukar vilja ha tidningen eller inte. Vid Kristineberg har således den röda jackan lärt sig att sträcka fram en tidning till mig, och den gula är vänlig nog att flytta sig så att jag kommer förbi. Någon grön jacka har vi inte.
Vid Fridhemsplan såg jag häromdagen en röd jacka som bars av ett bekant ansikte. Det var utdelaren från Odenplan, där jag bodde förut. Jag log glatt, och tog en tidning för gamla tiders skull, trots att jag redan läst den. Han kände säkert inte igen mig, och för honom var det bara en tidning som vilken som helst som delades ut.
Så jag började tänka. På alla de man haft en relation till utan att veta deras namn, och hur man sedan bara försvann. Pizzerian jag åt på allt för ofta, och där personalen glatt utropade ”en cacciatore som vanligt, kompis” så fort jag kom in. Gubben i kiosken som jag alltid tyckte lite synd om, och som sken upp som en sol när man kom in. Killen som jobbade natt på sju-elva, och som såg lagom road ut varje gång jag beställde ”en härlig pistagebulle” på väg hem från krogen. Och då har jag inte ens nämnt grannarna i huset, busshållplatspersonerna eller den konstiga brevbäraren.

Alla dessa personer som var en del av min vardag, och jag av deras. Tills jag flyttade några stopp bort på tunnelbanan och är ute ur deras liv. Har de funderat över det? Märker de att jag inte är kvar längre? Har de några teorier?

Interiör: Pizzeria på Upplandsgatan.
Pizzabagare 1: Du, han cacciatorekillen har inte varit här på länge. Har du hört något?
Pizzabagare 2: Nej, det är konstigt. Han var ju här minst en gång i veckan. Cacciatoreförsäljningen har minskat med 46% sedan förra året.
Pizzabagare 1: Ja. Det är sorgligt. Tänk om det har hänt honom något. Borde vi gå ut och leta.
Pizzabagare 2: Det borde vi. Han gick alltid åt det hållet (pekar) när han ätit färdigt. Vi får ge oss iväg efter stängning idag och kolla om det finns några spår.

Och så kommer det sig att två pizzabagare gick fram och tillbaka längs Upplandsgatan och spanade in i alla portar en sen tisdagskväll i februari. Eller, det gjorde de förstås inte. De har nog inte ens märkt att jag varit borta. Och skulle jag gå dit nu skulle de inte veta vad jag ville äta. Jag bara försvann. Raderades ut ur registret över kunder att hålla reda på.
Gubben stängde sin kiosk. Sju-elva-killen bytte till dagpass, busshållplatspersonerna står där de alltid stått och brevbäraren lärde sig snabbt att det satt ett annat namn på dörren än mitt. Och jag har fullt upp med att lära mig känna igen nya personer, etablera mig som kund på nya snabbmatsställen och drömma mig iväg kring människoöden på andra busshållplatser. Så är det ju, och så ska det vara.

Sorgligt ändå, att man inte ens frågade vad de hette.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-27)