Bjuda på sig själv - laget runt

Lyssnade på P1:s Spanarna häromdagen. Lyckas aldrig vara vid en radio när det sänds, men sen jag upptäckte att man kan prenumerera på det som podcast missar jag inte ett avsnitt. Göran Everdahl pratade om fenomenet ”Lillebror ser dig”. Att varenda människa där ute är utrustade med mobilkameror och andra tekniska hjälpmedel som gör det möjligt att dokumentera och publicera precis allt som händer. Med konsekvensen att ingen längre går säker någonstans – allt kan bli offentligt. Lasse Kronér hade tydligen sagt i någon intervju att han inte gick på krogen längre, för att ”så fort man går på toa är någon där med sin mobilkamera”. Jag ska inte spekulera i nyhetsvärdet på Lasses könsorgan, men tendensen är givetvis intressant.

Den nya situationen där vi alla är paparazzis och publicister förändrar en hel del, på gott och ont. Ta hängningen av Saddam, som ett exempel. För bara några år sedan hade den fortfarande hamnat i offentligheten endast genom ett officiellt videoklipp utskickat från den irakiska myndigheten. Det är ingen vild gissning att den filmen hade skilt sig en del från den mobilkameraversion som nu spreds på Youtube dagarna efter avrättningen. I sådana situationer är den nya tekniken en fantastisk revolution. Att för en myndighet censurera och kontrollera vilka nyheter som når allmänheten blir svårare och svårare.
Bakom varje officiell nyhet döljer sig en inofficiell, filmad ur en annan vinkel och med lite sämre kvalitét. Naturligtvis ställs ökade krav på källkritik, men den lärdomen tar det inte många generationer att pränta in. Barndomens tro på att det som står i ett uppslagsverk är sant har reviderats, och resultatet är nog att de flesta hamnar närmare sanningen, inte längre ifrån den.

Baksidan är kanske den förändring i folks attityder som troligtvis håller på att ske. När man när som helst kan bli filmad och publicerad på nätet så blir åtminstone jag lite mer försiktig med vad jag gör, och var. Kanske gammal hederlig paranoia, men jag tror att den till viss del är sund. Hur många gånger har man inte själv skrattat åt något klipp på nätet där en tjock kille dansar, någon snubblar eller någon helt enkelt har ett fult skratt. Och hur många gånger gör inte jag saker som skulle vara minst lika löjeväckande om någon bara tog det ur sitt sammanhang och slängde ut det på nätet?
Karaoke kan vara kul. Man är några polare som går på en sunkig bar i Sundbyberg och sjunger några gamla klassiker. Man gör kanske bort sig, men det är ofarligt eftersom de enda som ser det är vännerna och 50 stammisar. Och så har man någon sorts tyst överenskommelse som går ut på att om ni inte skrattar åt mig så skrattar inte jag åt er när det blir min tur.
Men om någon jävel filmar med mobilen, och jag dagen efter är skrattisen på varenda kontor runt om i världen, är jag då fortfarande beredd att ställa mig upp och sjunga ”Främling”? Bjuda på sig själv, säger de. Visst, men jag vill gärna veta vilka jag bjuder.
Jag tror att vi alla tenderar att bli mer återhållsamma när lillebror ser oss. Tänka lite mer på vad vi gör. Kanske inte längre somna på tåget så att huvudet guppar och munnen gapar som en fågelholk. Kanske inte längre dansa spexigt med vännerna på krogen. Kanske inte ens ta tunnelbanan till maskeraden när vi är utklädda till teletubbies.

Och det vore väl tråkigt.

(Publicerad på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-01)