Vägarna till musiken

Jag skrev igår i Kollegiets internchatt att varje inlägg Håkan skriver får mig att vilja köpa en ny skiva med något jag inte lyssnat på tidigare, och att jag ganska ofta gör det. Så funkar det ju rätt så ofta nu för tiden. Det är sällan jag köper en skiva som jag inte vet något alls om. Oftast har jag antingen fått den rekommenderad av någon, läst en recension, läst om den i någon blogg, eller hört låtar av artisten tidigare. Eller så har de en koppling till något jag gillar. Medlemmar ur ett annat band, ligger på ett pålitligt skivbolag, eller på något annat sätt förknippas med något som brukar vara bra. Väldigt ofta är internet inblandat.
Men det fanns ju en tid innan internet. En tid då jag inte ens hade så bra koll, men ändå köpte väldigt mycket skivor. Och jag minns en del tillfällen som kom att bli avgörande för min framtida musiksmak.

När jag började köpa skivor var det ganska urskiljningslöst. Det var sånt som de andra i skolan pratade om, eller sånt jag hörde på radio. Det spretade, och nästan ingen av skivorna jag köpte då tillhör dem jag plockar fram idag och återupptäcker. Det första som verkligen grep mig, och försåg mig med någon form av egenart, var punken. Jag var fjorton år gammal, hade precis börjat hänga inne i stan med några sköna typer som skulle ockupera en gammal skofabrik, och en kille hade en tröja som det stod Strebers på. Nyfiken som jag var gick jag in på Najz Prajz och frågade efter dem. Med ett skrikgrönt exemplar av ”Kallt stål / Varmt blod” gick jag hem och upptäckte något nytt. Sen rusade det på. Via skivbolaget Birdnests postorderkatalog gjorde jag fler fynd, och genom att läsa i konvoluten stötte jag på utländska namn. Under lång tid köpte jag bara skivor som på ett eller annat sätt kunde räknas som punk.

Nästa tillfälle som blev livsavgörande var en promenad genom Örebro med den underbare Mikael Horvath. Han var en kille jag såg upp till, och som alltid verkade ha koll på saker. Nu berättade han för mig om något som hette Ska. Han försökte beskriva vad baktakt innebar, och nämnde lite namn. Plötsligt var det många bitar som föll på plats. Jag mindes att Charta 77 på liveskivan ”Även vackra fåglar skiter” spelade ”Doesn’t make it alright” av ett band som hette The Specials, och jag visste att den bästa låten på Propagandhis skiva ”How to clean everything” hette ”Ska sucks” och antagligen var en skalåt. När Mikael pratade förstod jag att det här var något för mig. Återigen sprang jag raka vägen till skivaffären på Storgatan och letade genom hyllorna. På en gavel fanns en liten hylla med etiketten ”Ska”, och ett tiotal skivor. Jag kom hem med The Specials ”Singles” och en amerikansk samling som hette ”Skanarchy”. Jag var såld för lång tid framöver.

Därifrån bar det iväg åt många olika håll samtidigt. Skivorna med The Specials var producerade av Elvis Costello, och han blev en husgud som jag fortfarande håller bland de högsta. Andra skaskivor innehöll referenser åt soul, reggae eller pop, och jag började få ett bredare spektrum i skivsamlingen. Av en slump kom Motown in i mitt liv efter att jag hört en skaversion av The Temptations ”My girl”.
Jag var som en upptäcktsresande som hittat en helt ny kontinent. Intrycken var så många och så olika, och jag bara sög i mig mer och mer.

Ju äldre jag blev desto svårare var det att identifiera var influenserna kom ifrån. Flickvänner som lyssnade på indiepop, festivaler där man råkade höra saker man aldrig hört talas om, musiktidningar, fanzines och små spelningar i källare. Musiken fanns överallt, och jag hade alltid små papperslappar i bakfickan med nedklottrade bandnamn som jag skulle kolla upp. Varje ny genre som verkade intressant ledde till en inköpt samlingsskiva, som i sin tur ledde mig vidare till mer eller mindre obskyra inköp.
Andres Lokko recenserade Terry Callier i Pop, och min nästa husgud var född. Terry Callier spelade in en duett med Beth Orton och plötsligt satt jag med en hel hög av kvinnliga singer- songwriters. På det där sättet fortsatte det, och det fanns alltid mer skivor att köpa.
För mig är det så självklart att alltid ha en lista på nya saker jag vill lyssna på, kolla upp, kanske införskaffa. Och de flesta jag umgås med är likadana. Lyssnar alltid på musik, letar alltid efter ny musik.

Men så händer det ibland att man får besök av någon i bekantskapens periferi. Någon som går fram till ens skivsamling och tittar en stund. Följer de perfekta raderna med fingret lite förstrött, för att efter en stund konstatera:
- Det är ju bara sånt man inte har hört talas om.
Och strax därefter:
- Hur hittar man sådana här skivor, det är ju inget som spelas på radio?

Just då är jag så tacksam. Tacksam mot Najz Prajz, punkarkompisen, Mikael Horvath, Håkan Pettersson, Gördis, Hedberg, Birdnest, Chuck Wren och alla de andra som i min ungdom gav mig tips på bra musik. Musik som ledde mig vidare genom livet. Och den röda tråd som på något mystiskt sätt leder hela vägen från Strebers fram till mitt senaste skivköp – isländska Benni Hemm Hemm. En artist som antagligen inte spelas på radio, men som jag är oändligt glad att ha i lurarna på vägen till jobbet.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-09)