Gör superlativerna osagda

Jag har alltid haft människor runt mig som gjort kreativa saker. Harvat i replokalen med något musikprojekt, skrivit texter, gjort film, skapat konst. Otaliga gånger har jag gått på spelningar, vernissager och annat för att ta del av de senaste verken. Ibland har det varit bra; ibland mindre bra. Men det är vänner man tycker om, och man vill följa deras utveckling.
Sen händer det ibland att någon vän gör något som är riktigt bra. Inte bara bra för att vara vän, utan så där bra att man skulle ha älskat det oavsett vem som gjorde det. Och då ångrar man allt tidigare slöseri på superlativer, eftersom de skulle ha behövts just då. Alla gånger man tidigare dunkat rygg och sagt att det var bra, önskar man att man sagt att ”det var okej, men du kan bättre”. För med facit på hand så vet man ju att bättre var just vad den aktuella vännen visade sig kunna.

Juni Järvi är en sån vän. Jag vet att jag tjatat om honom tidigare i andra forum, men jag tänker inte sluta. Jag har känt Mikael i ganska många år, och alltid tyckt väldigt bra om honom som en vän. Jag har gått på hans konserter i små lokaler massor av gånger. Namnet han uppträtt under har varierat, och inriktningen på musiken likaså. Jag har köpt demoskivor av honom, och lyssnat andäktigt hemma vid stereon. Det har alltid varit bra, men det har aldrig fått mina knän att vikas. Jag har konstaterat att han är musikalisk, men att han inte riktigt har hittat hem. Men jag har inte sagt det till honom, och för det är jag ledsen. Jag har alltid bara sagt att det är bra, kanske varit lite svävande på svaret, och fortsatt gå på spelningar i förhoppningen att det ska hända något radikalt.
Och för ungefär ett år sedan hände något radikalt. Juni Järvi hade genomgått en metamorfos och var plötsligt helt magisk. Låtar som jag redan hört flera gånger och hade på demoskiva hade växt till något helt nytt. Nya låtar slog omkull mig totalt.

Naturligtvis var jag inte ensam om att upptäcka detta. Det kom skiva, det blev stora spelningar, turnéer och press. Juni Järvi var namnet på läpparna, och jag var naturligtvis oerhört glad för Mikaels skull. Men samtidigt; jag önskade att alla tidigare superlativer var osagda. För nu behövdes de. Mer än någonsin.

På lördag spelar Juni Järvi på Lava. Gå dit och lyssna.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-15)