Det är väl omöjligt att avsluta ett år utan att göra åtminstone en årsbästalista. Tänkte först lista årets bästa album, men det är så många låtar som inte skulle komma med då. Låtar som befinner sig på en skiva som inte är lika bra i sin helhet, eller låtar som helt enkelt inte kommit på skiva. Så det blir låtar, helt enkelt, och ett högst subjektivt urval som representerar hur jag känner just nu, i denna stund.
Här är de. De 20 bästa låtarna 2007:
Juvelen - Watch your step
Ha Ha Tonka - Caney Mountain
Architecture In Helsinki - Heart it races
Feist - Brandy Alexander
The Gossip - Holy Water
Jens Lekman - A postcard to Nina
Kalle J - When you see me
Laakso - Västerbron
Florence Valentin - Då skulle det inte vara jag
Street Fighting Man - Raise it
The Gray Brigade - Please, please let me get what I want
Robert Plant & Alison Krauss - Stick with me baby
Säkert! - Någon gång måste du bli själv
Timo Räisänen - Stop rocking the boat
Air France - Afraid you told someone about us
Alvy Singer - Melmac
Clap Your Hands Say Yeah - Love song no 7
Deerhoof - The perfect me
Seabear - I sing I swim
Visar inlägg med etikett 2007. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2007. Visa alla inlägg
måndag 31 december 2007
Sista skälvande trapphuslappen
Det är mycket skälvande nu. Sista skälvande dagarna, sista skälvande timmarna och sista skälvande alltmöjligt. Men för att skälva måste jag säga att allt står väldigt stilla. Att ha årets festligaste dag på en måndag är en släng av skön ironi, kan tyckas. Hela året har det fötts en massa barn vars personnummer ser exakt ut som mobilnummer, och från och med i morgon kommer ungarna istället att ha Stockholmsnummer i sina pass. Annars inte mycket nytt under solen. För oss som har upplevt ett millenieskifte, och konstaterat att inte ens det var särskilt omvälvande, har nyår inte så mycket att komma med längre.
Jag har tidigare skrivit om fenomenet med trapphuslappar som varnar när man ska ha en liten tillställning i glada vänners lag. Idag sitter det en sådan i mitt trapphus. Är inte det gulligt? Nyårsafton, som redan som mycket liten var den enda dagen man fick vara uppe till det magiska tolvslaget, är ju kvällen då man förväntas ha fest. Dagen då kön på Systembolaget ringlar sig lång, och varenda matvarubutik har bunkrat upp med hummer, partyservetter, engångschampagneglas och maränger. Att minst någon i varje hus kommer att ha fest är knappast en överraskning, och om det är någon gång på året då trapphuslapparna verkligen är överflödiga är det väl idag.
Så jag skickar en tanke till alla som inte ska ha fest. Alla som inte ens har någon fest att gå till. Alla hundägare som bävar inför fyrverkerierna, allar som jobbar i morgon för att städa upp efter kvällen, och alla som bara är ensamma, ledsna eller trötta. Alla de som faktiskt borde sätta upp en trapphuslapp idag.
"Kära grannar! Ikväll (31/12) kommer jag att lägga mig tidigt. Om jag orkar ska jag se Grevinnan och Betjänten på teve, men sedan får det vara nog. 2007 är slut, och det har tagit på krafterna. Jag vill vakna pigg inför nästa år. Vänligen håll er tysta, och skjut för all del inga fyrverkerier. De smäller så förfärligt, och förstör miljön."
Jag har tidigare skrivit om fenomenet med trapphuslappar som varnar när man ska ha en liten tillställning i glada vänners lag. Idag sitter det en sådan i mitt trapphus. Är inte det gulligt? Nyårsafton, som redan som mycket liten var den enda dagen man fick vara uppe till det magiska tolvslaget, är ju kvällen då man förväntas ha fest. Dagen då kön på Systembolaget ringlar sig lång, och varenda matvarubutik har bunkrat upp med hummer, partyservetter, engångschampagneglas och maränger. Att minst någon i varje hus kommer att ha fest är knappast en överraskning, och om det är någon gång på året då trapphuslapparna verkligen är överflödiga är det väl idag.
Så jag skickar en tanke till alla som inte ska ha fest. Alla som inte ens har någon fest att gå till. Alla hundägare som bävar inför fyrverkerierna, allar som jobbar i morgon för att städa upp efter kvällen, och alla som bara är ensamma, ledsna eller trötta. Alla de som faktiskt borde sätta upp en trapphuslapp idag.
"Kära grannar! Ikväll (31/12) kommer jag att lägga mig tidigt. Om jag orkar ska jag se Grevinnan och Betjänten på teve, men sedan får det vara nog. 2007 är slut, och det har tagit på krafterna. Jag vill vakna pigg inför nästa år. Vänligen håll er tysta, och skjut för all del inga fyrverkerier. De smäller så förfärligt, och förstör miljön."
lördag 29 december 2007
Lite nyare, lite bättre
Stora ting är i görningen. Ni kanske har hört talas om 2008, som ska lanseras om bara ett par dagar. Till stor del en vidareutveckling av 2007, men med en hel del utlovade förbättringar.
Det var ett år sedan nu, som vi satt och såg fram mot 2007. Det kändes så fräscht och spännande. Outforskat, och fyllt av löften. Nu har vi haft det ett tag, och kan konstatera att det fanns både bra och dåliga saker med 2007. Somliga föddes, andra dog. Somliga blev kära, andra blev olyckliga. Bra musik spelades in och fyllde våra öron, men även en hel del så uselt att det borde stannat i en byrålåda lanserades och månglades ut till folket med hjälp av digra marknadsföringsapparater.
För egen del kan jag konstatera att 2007 var ett skitår. Varken mer eller mindre. Inte mycket gott förde det med sig. Jag har upplevt saker som jag inte önskar någon annan att uppleva, och mått sämre än någonsin tidigare. Så är det. Men nu ska det alltså bli 2008.
Där 2007 hade sina skavanker och defekter har nu experter, tyckare och entreprenörer gjort sitt bästa för att lappa, laga och fixa till. Allt för att 2008 ska bli så bra det bara kan inför lanseringen. Vad det kan tänkas innebära är givetvis högst individuellt. Någon hoppas kanske på nyvunnen hälsa, någon annan på rikedom. Helt säkert finns det någon som drömmer om att hitta kärleken, och kanske också någon som hoppas finna modet att ta ett krumsprång ut i det okända. Vissa avlägger löften om hälsosammare liv, nysatsningar på avsomnade projekt eller nya stigar att trampa.
Själv har jag såväl hälsa som kärlek, anser att rikedom är relativt, och känner att jag fått min beskärda del av krumsprång den senaste tiden. Så jag nöjer mig med en modest önskan om att 2008 ska bli bättre. Att vissa oavslutade bekymmer ska få en lösning som inte svider så mycket. Att det äntligen ska vända.
För något säger mig att om ett år är det där spännande och nya som vi nu ser fram mot inte så nytt längre. Då är vi ordentligt förtroliga med 2008, och försöker formulera nya mål för det som antagligen kommer att kallas 2009. Då vet vi hur det blev. Och antagligen är det inte allt för vågat att redan nu påstå att det kommer att bli lite av varje. Somliga kommer att födas, andra att dö. Somt kommer att vara bra, annat mindre bra. Men det behöver inte nödvändigtvis vara ett skitår. Så jag håller tummarna, och hoppas på det bästa.
För er också, givetvis, kära läsare.
Det var ett år sedan nu, som vi satt och såg fram mot 2007. Det kändes så fräscht och spännande. Outforskat, och fyllt av löften. Nu har vi haft det ett tag, och kan konstatera att det fanns både bra och dåliga saker med 2007. Somliga föddes, andra dog. Somliga blev kära, andra blev olyckliga. Bra musik spelades in och fyllde våra öron, men även en hel del så uselt att det borde stannat i en byrålåda lanserades och månglades ut till folket med hjälp av digra marknadsföringsapparater.
För egen del kan jag konstatera att 2007 var ett skitår. Varken mer eller mindre. Inte mycket gott förde det med sig. Jag har upplevt saker som jag inte önskar någon annan att uppleva, och mått sämre än någonsin tidigare. Så är det. Men nu ska det alltså bli 2008.
Där 2007 hade sina skavanker och defekter har nu experter, tyckare och entreprenörer gjort sitt bästa för att lappa, laga och fixa till. Allt för att 2008 ska bli så bra det bara kan inför lanseringen. Vad det kan tänkas innebära är givetvis högst individuellt. Någon hoppas kanske på nyvunnen hälsa, någon annan på rikedom. Helt säkert finns det någon som drömmer om att hitta kärleken, och kanske också någon som hoppas finna modet att ta ett krumsprång ut i det okända. Vissa avlägger löften om hälsosammare liv, nysatsningar på avsomnade projekt eller nya stigar att trampa.
Själv har jag såväl hälsa som kärlek, anser att rikedom är relativt, och känner att jag fått min beskärda del av krumsprång den senaste tiden. Så jag nöjer mig med en modest önskan om att 2008 ska bli bättre. Att vissa oavslutade bekymmer ska få en lösning som inte svider så mycket. Att det äntligen ska vända.
För något säger mig att om ett år är det där spännande och nya som vi nu ser fram mot inte så nytt längre. Då är vi ordentligt förtroliga med 2008, och försöker formulera nya mål för det som antagligen kommer att kallas 2009. Då vet vi hur det blev. Och antagligen är det inte allt för vågat att redan nu påstå att det kommer att bli lite av varje. Somliga kommer att födas, andra att dö. Somt kommer att vara bra, annat mindre bra. Men det behöver inte nödvändigtvis vara ett skitår. Så jag håller tummarna, och hoppas på det bästa.
För er också, givetvis, kära läsare.
lördag 6 oktober 2007
Får man tipsa om lite musik?
Jag har inte skrivit om musik på länge. För en del av er som känner mig är det kanske förvånande. Själv kom jag precis att tänka på det, och började fundera över orsakerna. Den korta stund jag fick vara med på Shaktar älskade jag, och det var inte så jättemånga år sedan jag tjänade mitt levebröd just på att skriva om musik. Men ändå ser jag inte vad jag skulle tillföra genom att skriva om saker som hundratals musikbloggar redan skriver om, och antagligen bättre än vad jag skulle göra.
Men för att testa tanken gick jag genom mina skivor för att se vad 2007 har gett mig hittills. Det vill säga, vad jag har gillat men inte skrivit om. Till min förvåning såg jag att året hittills har varit ett mycket bra musikår. Jag hittade Animal Collective, Arcade Fire, Architecture in Helsinki, Clap Your Hands Say Yeah, Electrelane, Feist, Digitalism, Florence Valentin, Friday Bridge, The Gossip, Jens Lekman, Karin Ström, Kocky, Laakso, Moneybrother, Montt Mardie, The Shins, Säkert, Taken by trees, Timo Räisänen, TTA, Gruff Rhys, The Gray Brigade och Sebear. För att bara nämna några. Skivor som alla snurrat åtskilliga varv i min spelare, och på ett eller annat sätt förgyllt min vardag. Men som också alla har det gemensamt att det redan har skrivits massor om dem, och att ytterligare orerande från min sida skulle vara överflödigt.
Men så hittade jag några till. Skivor från det här året som jag verkligen gillar, och som jag faktiskt inte läst så mycket om. Så jag ger er några tips. Håll till godo.
Deerhoof - Friend opportunity (Tomlab/Dotshop.se)
Tomlab är ett pålitligt skivbolag, och Deerhoof är en pålitlig grupp. Satomi Matsuzaki låter som japanska sångerskor gör när de är som bäst, men utan att bli varken Hello Kitty-gullig eller j-rock-metallig. Bäst är Kidz are so small, som utgår från en hunds perspektiv.
Ha Ha Tonka - Buckle in the bible belt (Bloodshot Records)
Americana är ofta ett skällsord, men ibland kan det vara namnet på något mycket vackert. Ha Ha Tonkas debutalbum låter som om Ryan Adams skulle ha gjort små bebisar med Pavement och låtit dem växa upp på gospel och folkrock. Det är hur bra som helst.
Panda Bear - Person Pitch (Paw tracks/Dotshop.se)
Det snackas mycket om Animal Collective varje gång de släpper en skiva. Det är förstås inte fel, men när pandan i djurkollektivet släpper egen skiva tycker jag att den förtjänar mer uppmärksamhet än vad den har fått. Det är bara sju eller åtta låtar, beroende på hur man räknar, men det fångar örat från första till sista ton. Panda Bear tar allt vad minimalism heter och slänger det åt helvete. Här är det maximalism, pompöst och storslaget som gäller. Köp. Genast.
Picastro - Whore Luck (Polyvinyl/Dotshop.se)
Det är vid det här laget ganska tjatigt att hävda att det kommer mycket bra indie från Kanada. Men jag måste ändå nämna Picastro. Det går från skör postrock via San Fransisco-flummig folk till repetitiv kraut. Och hyfsat ofta får det mig att tänka på Radioheads Kid A och Amnesiac. När dessutom fantastiska namn som Owen Pallett (Final Fantasy), Jamie Stewart (Xiu Xiu) och svenske Dwayne Sodahberk medverkar begriper man att det är en spännande skiva. För övrigt finns det även en liten referens till Sverige med på skivan. Första låten heter Hortur, vilket i översatt form har fått ge namn åt skivan.
Wildbirds & Peacedrums - Heartcore (Found You/Dotshop.se)
Det här är en jättefin skiva på alla sätt och vis, men anledningen att jag vill nämna den är främst nostalgi. Mariam Wallentin, som står för sången, växte upp i Örebro. Jag hade förmånen att känna henne en tid, och var oerhört imponerad av det faktum att hon hade gjort rösten till ett av barnlejonen i Lejonkungen. Sen började hon sjunga i diverse jazzband, och var alltid helt fantastisk. Vi tappade kontakten, och jag hörde på omvägar att hon fått knutar på stämbanden och slutat sjunga. Jag tyckte att det var tråkigt, för hon var så duktig. Sen plötsligt kommer den här skivan, och är helt fantastisk. Det gjorde mig glad.
Men för att testa tanken gick jag genom mina skivor för att se vad 2007 har gett mig hittills. Det vill säga, vad jag har gillat men inte skrivit om. Till min förvåning såg jag att året hittills har varit ett mycket bra musikår. Jag hittade Animal Collective, Arcade Fire, Architecture in Helsinki, Clap Your Hands Say Yeah, Electrelane, Feist, Digitalism, Florence Valentin, Friday Bridge, The Gossip, Jens Lekman, Karin Ström, Kocky, Laakso, Moneybrother, Montt Mardie, The Shins, Säkert, Taken by trees, Timo Räisänen, TTA, Gruff Rhys, The Gray Brigade och Sebear. För att bara nämna några. Skivor som alla snurrat åtskilliga varv i min spelare, och på ett eller annat sätt förgyllt min vardag. Men som också alla har det gemensamt att det redan har skrivits massor om dem, och att ytterligare orerande från min sida skulle vara överflödigt.
Men så hittade jag några till. Skivor från det här året som jag verkligen gillar, och som jag faktiskt inte läst så mycket om. Så jag ger er några tips. Håll till godo.
Deerhoof - Friend opportunity (Tomlab/Dotshop.se)
Tomlab är ett pålitligt skivbolag, och Deerhoof är en pålitlig grupp. Satomi Matsuzaki låter som japanska sångerskor gör när de är som bäst, men utan att bli varken Hello Kitty-gullig eller j-rock-metallig. Bäst är Kidz are so small, som utgår från en hunds perspektiv.
Ha Ha Tonka - Buckle in the bible belt (Bloodshot Records)
Americana är ofta ett skällsord, men ibland kan det vara namnet på något mycket vackert. Ha Ha Tonkas debutalbum låter som om Ryan Adams skulle ha gjort små bebisar med Pavement och låtit dem växa upp på gospel och folkrock. Det är hur bra som helst.
Panda Bear - Person Pitch (Paw tracks/Dotshop.se)
Det snackas mycket om Animal Collective varje gång de släpper en skiva. Det är förstås inte fel, men när pandan i djurkollektivet släpper egen skiva tycker jag att den förtjänar mer uppmärksamhet än vad den har fått. Det är bara sju eller åtta låtar, beroende på hur man räknar, men det fångar örat från första till sista ton. Panda Bear tar allt vad minimalism heter och slänger det åt helvete. Här är det maximalism, pompöst och storslaget som gäller. Köp. Genast.
Picastro - Whore Luck (Polyvinyl/Dotshop.se)
Det är vid det här laget ganska tjatigt att hävda att det kommer mycket bra indie från Kanada. Men jag måste ändå nämna Picastro. Det går från skör postrock via San Fransisco-flummig folk till repetitiv kraut. Och hyfsat ofta får det mig att tänka på Radioheads Kid A och Amnesiac. När dessutom fantastiska namn som Owen Pallett (Final Fantasy), Jamie Stewart (Xiu Xiu) och svenske Dwayne Sodahberk medverkar begriper man att det är en spännande skiva. För övrigt finns det även en liten referens till Sverige med på skivan. Första låten heter Hortur, vilket i översatt form har fått ge namn åt skivan.
Wildbirds & Peacedrums - Heartcore (Found You/Dotshop.se)
Det här är en jättefin skiva på alla sätt och vis, men anledningen att jag vill nämna den är främst nostalgi. Mariam Wallentin, som står för sången, växte upp i Örebro. Jag hade förmånen att känna henne en tid, och var oerhört imponerad av det faktum att hon hade gjort rösten till ett av barnlejonen i Lejonkungen. Sen började hon sjunga i diverse jazzband, och var alltid helt fantastisk. Vi tappade kontakten, och jag hörde på omvägar att hon fått knutar på stämbanden och slutat sjunga. Jag tyckte att det var tråkigt, för hon var så duktig. Sen plötsligt kommer den här skivan, och är helt fantastisk. Det gjorde mig glad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
