Jag är ingen brevväxlare

Brevväxling är svårt. Jag är värdelös på det. Mina första erfarenheter var som mycket ung. När jag var sex år gammal flyttade jag med familjen från Karlstad till Örebro. Det naturliga sättet att hålla kvar kontakten med de värmländska lekkompisarna var då att brevväxla. Vi hade fina brevpapper med mönster, och skrev korta brev med spretig handstil där vi berättade om de senaste ickehändelserna i våra liv. Den jag hade tätast kontakt med var en tjej vi bott granne med i Karlstad. Hon var ett år äldre än jag, och brukade ha brevpapper med blommor på. Själv hade jag vid den tiden ett tjusigt brevpapper med skotska rutor och en säckpipeblåsare.

Det är två brev jag särskilt minns, och som kom att utgöra grunden för min slutsats att jag är en dålig brevväxlare. Först fick jag ett brev där det stod att hennes föräldrar skulle skiljas. Jag minns inte vad jag svarade. Sen fick jag ett brev där det stod att hennes pappa tagit livet av sig. Jag minns att jag inte svarade alls. Vad ska en sjuåring säga om det? Jag gömde brevet, och hörde aldrig mer av mig.

Än idag skäms jag djupt för det där. Men å andra sidan, jag var ett barn, och kunde inte hantera så stora känslor.

Sedan dess har jag då och då försökt mig på brevväxlingar. Först traditionella, med kuvert och frimärken, och på senare år via mail. Det slutar alltid på samma sätt. Plötsligt har det gått så lång tid sedan jag svarade på ett brev att det känns omöjligt att skicka iväg ett svar utan att ha en bra förklaring till varför det dröjt. Så jag skriver inte alls. Och kontakten dör ut.

Jag har inga problem med att skriva brev om jag har ett ärende. Men brev som bara är till för brevets skull, och som ska följas av fler brev, och fler, och fler. Det klarar jag inte av.

Så om du är en av dem jag brevväxlat med någon period av mitt liv: Förlåt. Jag blev inte arg på dig, tyckte inte att du skrev något dumt, och ditt senaste brev kom fram. Jag har bara inte svarat, och kommer antagligen inte att göra det. Brevväxling är inte min grej. Vi kan väl ta en fika istället? Hör av dig.

Sanningen är inte alltid det viktiga

Sommaren 1985 var jag sex år gammal, och bodde i Karlstad. En dag var jag i lekparken lite längre ner på gatan och lekte. Jag satt uppflugen högt upp på en klätterställning, och kände mig som en kung. Plötsligt kom en äldre kille, kanske 8-9 år gammal, och knuffade ner mig. Jag tror inte att jag egentligen slog mig särskilt mycket, men jag blev rädd och förnedrad. Så jag storgrät, och sprang hem till mamma.

Senare samma kväll bröt jag armen. Det lyckades jag med helt på egen hand, genom att hoppa höjdhopp ute i trädgården med gräsmattan som det enda underlaget att landa på. Jag provade dykstilen, och minns den kluvna känslan av att ha tagit sig över ribban men ha vansinnigt ont i armen. Pappa såg att allt inte stod rätt till, och tog mig till sjukhuset där jag fick ett snyggt gips på hela armen.

Ett par dagar senare var jag i lekparken med mitt gips. Lekte väl i sandlådan eller något annat lugnt där en arm var tillräckligt. Då kom den stora killen tillbaka. Så fort han såg mitt gips blev han helt blek i ansiktet, och kom fram och ursäktade sig. Efter det var han hur snäll som helst mot mig.

I det läget kändes det fullständigt oviktigt att tala om för honom att han inte hade något med min brutna arm att göra.