Det var naturligtvis sjukt roligt. Och för oss som kläckte idén var det fantastiskt skönt att allt gick så bra. Det vore lögn att säga att vi inte har varit lite oroliga. Oroliga för att fel folk ska komma, att det ska bli bråk, att lagen ska bli rädda och inte våga spela, eller att någon olycka ska inträffa. Men med facit på hand - underbart.
Sen kan jag personligen inte låta bli att reflektera över händelsen som ett konceptuellt konstverk. Här har vi personer som till ålder och beteende stämmer väl in på den klassiska supporterkulturen. Åtminstone en del av de deltagande är garanterat ganska vana vid att stå på fotbollsmatcher och ropa. Under fyrtio minuter idag lät de som om Hässelbys pojkar 98 var det enda lag de brann för. De jublade, buade, hyllade och skrek. I morgon har de glömt bort laget. Betyder det att dagens uppvisning var skådespeleri? Eller betyder det att all supporterkultur egentligen har inslag av skådespeleri? Hur mycket handlar det om att ryckas med i en grupps eufori, och hur mycket handlar det om att verkligen bry sig om de spelare som befinner sig på planen, och deras prestationer?
Oavsett vilket, tack till er som kom! Vi hade väldigt roligt, och det märktes det att även de på planen hade. Nästa gång går vi på en föreläsning om stenar tillsammans!
