Hundfisar

På julafton var vi hemma hos min storasyster, en bit utanför Örebro. Där var även min lillasyster och hennes hund, en stor Rottweiler. Framåt kvällen, när det var dags att åka därifrån, var min mage inte riktigt i balans. Sådär som den kan bli efter en hel dag av småätande och julmustdrickande. Så det ville sig inte bättre än att jag helt enkelt råkade släppa lite gas därute i tamburen. Jag borde ha skyllt på ansträngningen i att böja mig efter skorna, all julmaten eller kanske helt enkelt bara stått för min lilla oförskämdhet.
Men jag skyllde på hunden. Hon låg ju där så tacksamt, och ingen blir arg på en hund för att den fiser.

Två dagar senare var vi ute hos Sannas mamma. Även hon har en stor hund, och efter maten satt vi runt bordet och pratade om ditten och datten medan jag gosade lite med hunden. Då fes den plötsligt. Ljudligt och ogenerat. Jag insåg ju att från den plats där Sannas mamma satt var det fullkomligt omöjligt att avgöra om ljudet kom från mig eller från hunden, så jag skyndade mig att titta förebrående på hunden, kommentera, och så tydligt jag bara kunde markera att det var därifrån ljudet kommit.

Jag skyllde på hunden, igen. Den här gången med all rätt. Men Petter och vargen svepte förbi för min inre syn.