Konsten att googla

Jag har tidigare skrivit om det intressanta i att minst två personer om dagen hittar till min blogg genom att googla på "Spindelharpan". Fenomenet fortsätter, men även andra intressanta googlingar får stackars oskyldiga surfare att hamna på min blogg. En del av dem verkar uppskatta det, men lika många ger sig genast iväg på jakt efter något bättre. Det som fascinerar mig är att en del verkar vara tämligen usla på att söka information på nätet.

För ett par veckor sedan var det till exempel en person i dalarna som hittade min blogg efter att helt sonika ha googlat på ordet "hjul". En sökning som ger i runda slängar tre och en halv miljon träffar. Vad letade han efter? Ville han gå grundligt tillväga och hitta precis allt som fanns skrivet om hjul? Planerade han att uppfinna hjulet om igen? Eller hade han faktiskt något specifikt i åtanke, och borde bara lära sig att vara mer exakt i sin sökning?

Idag var det en västgöte som sökte på "gräva brunn eritrea kostnad". Hon hittade till en arkivsida i min blogg där jag tydligen lyckats nämna alla de orden. Troligtvis var det inte det den här surfaren hoppades på. Men vad var det hon ville hitta? En sida som i en enkel tabellform redovisade den exakta kostnaden för att gräva en brunn i Eritrea? En offert? Om du återkommer: jag beklagar att min blogg inte erbjuder den informationen. Jag ska bättra mig.

Min absoluta favorit är annars den person som för några veckor sedan sökte på orden "vilken luftpistol använder proffsen". Jag kan riktigt se det framför mig. En kille i 16-årsåldern. Lite ensam, mobbad. Kanske med ett y-namn. Tänker att en hobby som pistolskytte vore något att slänga fram första dagen på gymnasiet för att tillägna sig lite efterlängtad street-cred. Men han vet också med sig att han är en sådan som Murphys lag drabbar hårt. Att om han bara ger sig iväg till en vapenhandel för att köpa en luftpistol så kommer han att bli mobbad i skytteklubben för att han valt ett så töntigt vapen. Den här gången vill han göra allt rätt. Så han googlar. Och kommer till min blogg. Jag är ledsen, grabben. Ledsen för att du inte hittade det du sökte, och ledsen för att du valt fel väg att bli cool. Vapen kommer inte att lösa något. Gå med i scouterna i stället. Eller engagera dig politiskt. Det blir bättre när du blir äldre.

Vad letar de efter?

Precis som många andra bloggare använder jag mig av ett statistikverktyg för att se hur många som läser det jag skriver. Förutom antalet besökare kan man bland annat se var de befinner sig, hur länge de stannar och vad de har klickat på för att hitta just min blogg. Det senare är ibland ganska fascinerande.

Ända sedan jag för någon vecka sedan skrev ett inlägg om Spindelharpan har jag börjat få en ny kategori besökare. Nästan varje dag är det någon som googlar på just ”Spindelharpan” och sedan klickar sig in i min blogg. De stannar inte speciellt länge, så antagligen är min text om datoriserade patienser som kvinnofälla inte vad de letar efter. Men vad är det egentligen de letar efter?

Så vitt jag vet så är Spindelharpan en sån där patiens som följer med på köpet i varenda operativsystem och elektronisk apparat man köper, vare sig man vill det eller inte. Så det är knappast så att de letar efter programmet för nedladdning. Vill de ha nya uppdaterade versioner? Hur mycket mer kan man göra av en elektronisk patiens? Söker de efter regler? Hoppas de hitta knep för hur man får den att gå ut lite oftare? Söker de stödföreningar för spelberoende? Eller är spindelharpan även ett kodord för något snuskigt som jag inte känner till?

Nu lär några av er som googlar på Spindelharpan hitta till det här inlägget också. Kan ni inte skriva en kommentar, och berätta vad ni letade efter?

Spindelharpan

I varje elektronisk apparat med självaktning finns nu mera möjligheten att lägga en elektronisk patiens. Av de apparater jag själv besitter kan jag närhelst jag önskar ägna mig åt ett solitärt kortspel i telefonen, handdatorn, datorn eller min iPod. Den exakta versionen varierar något från apparat till apparat, men i särklass vanligast är någon variation av den klassiska patiensen Spindelharpan.

Det här är naturligtvis ganska konstigt. De flesta apparater väger betydligt mer, och kostar definitivt mer, än en traditionell kortlek. Dessutom är de mer ömtåliga, kräver laddning med jämna mellanrum, och har ett högre stöldvärde. Ändå är vi många som på tåg, toaletter och på tråkiga möten sjunker in i en patiens, och totalt fastnar.

Den mest fascinerande aspekten av det här tycker jag är mammorna. Av erfarenhet törs jag nämligen påstå att de medelålders kvinnorna är den primära målgruppen för Spindelharpan. De tillhör den grupp som innan datorernas intåg gärna plockade fram en kortlek när det uppstod ett mellanrum mellan barnhämtning, brödbak och arbete. Det varvade ner deras stressade hjärnor, och gav dem tillfälle att låta bli att tänka på den stressiga situation de ofta befann sig i. Det här var före Sudokuts tid, och korsorden kunde ibland kännas för krävande.

När de sedan fick in en dator i hemmet började deras barn genast utforska alla möjliga spel och avancerade program. Fädrerna i dessa könsrollsstereotypa hem använde datorn för att utföra vissa beräkningar, lagra familjens foton digitalt och att avreagera sig genom mer eller mindre actionfyllda spel. När mamman så slog på datorn såg hon en ikon på skrivbordet med bekanta symboler föreställanden klöver, hjärter, ruter och spader. Hon dubbelklickade, för det hade hon lärt sig av sina barn att man ska göra på allt man ser, och blev fast.

I viss konkurrens från MS Röj tror jag att Spindelharpan är det mest använda programmet av många kvinnor mellan 40-60 år. Det är farligt beroendeframkallande, enkelt att använda, och till skillnad från den analoga motsvarigheten blir korten aldrig slitna i kanterna.

Kvinnofälla? Nej, så långt ska vi inte gå. Om Spindelharpan får en viss målgrupp att ockupera datorn ibland, så att barnen hindras från att chatta med gubbar, och papporna hindras från att porrsurfa, så är det nog bara bra.