Om jag visste då vad jag vet idag

Kan väl hända att jag ibland var lite stökig i skolan, sådär på lågstadiet. Och att någon lärare placerade mig mellan två flickor i klassen, så att de kunde "hålla koll på mig". Sen hände det att jag var gapig och tog plats, och att lärarna sa att jag var framåt och tog initiativ. Trots att mina initiativ ofta var på flickornas bekostnad.

Sen lärde jag mig att kärring och bög var skällsord, och använde dem om de killar som var sämst i innebandy på rasterna. Jag kallade det för tjejkast när någon kastade underhandskast, och jag sprang skämtsamt framåt på planen när tjejerna skulle slå i brännboll.

Jag blev ordförande i elevrådet för att jag var den duktigaste killen, och lät den duktigaste tjejen på skolan bli sekreterare. Jag drog blondinskämt, för att de stod i en bok som delades ut på ICA, och jag tyckte att de var roliga. Jag började skriva om musik för en tidning, och jag kallade Sahara Hotnights för ett tjejband. Jag mönstrade, ingick i en rad omjämställda förhållanden, hade förebilder som ibland var förebilder enbart på grund av sin manlighet och jag gav bort gulliga rosa leksaker till nyfödda flickor.

Jag ansträngde mig utan att veta om det för att passa in i rollen som kille, för att det var det kön jag bar på, och för att jag trodde att det var så man gjorde. Jag bidrog till att forma könsroller, och att understödja patriarkatet. Bär jag skuld? Självklart. Men jag önskar att jag visste då vad jag vet idag.

Men vad värre är: Trots att jag idag vet vad jag vet, så fortsätter jag att allt som oftast bidra till det patriarkat jag tycker så illa om. För att det är lätt gjort, för att jag inte alltid tänker mig för, eller för att jag ännu inte vet allt. Och jag vet att jag när ytterligare tid förflutit kommer att se tillbaka på idag, och beklaga mig över att jag inte visste vad jag så småningom kommer att veta.

Om jag visste idag, vad jag kommer att veta i morgon. Vad lätt det då vore.

Spindelharpan

I varje elektronisk apparat med självaktning finns nu mera möjligheten att lägga en elektronisk patiens. Av de apparater jag själv besitter kan jag närhelst jag önskar ägna mig åt ett solitärt kortspel i telefonen, handdatorn, datorn eller min iPod. Den exakta versionen varierar något från apparat till apparat, men i särklass vanligast är någon variation av den klassiska patiensen Spindelharpan.

Det här är naturligtvis ganska konstigt. De flesta apparater väger betydligt mer, och kostar definitivt mer, än en traditionell kortlek. Dessutom är de mer ömtåliga, kräver laddning med jämna mellanrum, och har ett högre stöldvärde. Ändå är vi många som på tåg, toaletter och på tråkiga möten sjunker in i en patiens, och totalt fastnar.

Den mest fascinerande aspekten av det här tycker jag är mammorna. Av erfarenhet törs jag nämligen påstå att de medelålders kvinnorna är den primära målgruppen för Spindelharpan. De tillhör den grupp som innan datorernas intåg gärna plockade fram en kortlek när det uppstod ett mellanrum mellan barnhämtning, brödbak och arbete. Det varvade ner deras stressade hjärnor, och gav dem tillfälle att låta bli att tänka på den stressiga situation de ofta befann sig i. Det här var före Sudokuts tid, och korsorden kunde ibland kännas för krävande.

När de sedan fick in en dator i hemmet började deras barn genast utforska alla möjliga spel och avancerade program. Fädrerna i dessa könsrollsstereotypa hem använde datorn för att utföra vissa beräkningar, lagra familjens foton digitalt och att avreagera sig genom mer eller mindre actionfyllda spel. När mamman så slog på datorn såg hon en ikon på skrivbordet med bekanta symboler föreställanden klöver, hjärter, ruter och spader. Hon dubbelklickade, för det hade hon lärt sig av sina barn att man ska göra på allt man ser, och blev fast.

I viss konkurrens från MS Röj tror jag att Spindelharpan är det mest använda programmet av många kvinnor mellan 40-60 år. Det är farligt beroendeframkallande, enkelt att använda, och till skillnad från den analoga motsvarigheten blir korten aldrig slitna i kanterna.

Kvinnofälla? Nej, så långt ska vi inte gå. Om Spindelharpan får en viss målgrupp att ockupera datorn ibland, så att barnen hindras från att chatta med gubbar, och papporna hindras från att porrsurfa, så är det nog bara bra.