Om jag visste då vad jag vet idag

Kan väl hända att jag ibland var lite stökig i skolan, sådär på lågstadiet. Och att någon lärare placerade mig mellan två flickor i klassen, så att de kunde "hålla koll på mig". Sen hände det att jag var gapig och tog plats, och att lärarna sa att jag var framåt och tog initiativ. Trots att mina initiativ ofta var på flickornas bekostnad.

Sen lärde jag mig att kärring och bög var skällsord, och använde dem om de killar som var sämst i innebandy på rasterna. Jag kallade det för tjejkast när någon kastade underhandskast, och jag sprang skämtsamt framåt på planen när tjejerna skulle slå i brännboll.

Jag blev ordförande i elevrådet för att jag var den duktigaste killen, och lät den duktigaste tjejen på skolan bli sekreterare. Jag drog blondinskämt, för att de stod i en bok som delades ut på ICA, och jag tyckte att de var roliga. Jag började skriva om musik för en tidning, och jag kallade Sahara Hotnights för ett tjejband. Jag mönstrade, ingick i en rad omjämställda förhållanden, hade förebilder som ibland var förebilder enbart på grund av sin manlighet och jag gav bort gulliga rosa leksaker till nyfödda flickor.

Jag ansträngde mig utan att veta om det för att passa in i rollen som kille, för att det var det kön jag bar på, och för att jag trodde att det var så man gjorde. Jag bidrog till att forma könsroller, och att understödja patriarkatet. Bär jag skuld? Självklart. Men jag önskar att jag visste då vad jag vet idag.

Men vad värre är: Trots att jag idag vet vad jag vet, så fortsätter jag att allt som oftast bidra till det patriarkat jag tycker så illa om. För att det är lätt gjort, för att jag inte alltid tänker mig för, eller för att jag ännu inte vet allt. Och jag vet att jag när ytterligare tid förflutit kommer att se tillbaka på idag, och beklaga mig över att jag inte visste vad jag så småningom kommer att veta.

Om jag visste idag, vad jag kommer att veta i morgon. Vad lätt det då vore.

Färgstarka kvinnor my ass

Inför internationella kvinnodagen frågade ETC.se tjugofem personer vilka kvinnor de ser upp till. En bra idé, tycker jag. De patriarkala strukturerna styr våra tankebanor, och det är många av oss som i första hand får upp en rad av män när vi ska tänka över våra förebilder. Både för att det är män som oftast framställs som hjältar i medierna, och för att vi ofta undermedvetet översätter "person" till "man" när frågan ställs.

Svaren är spännande. Allt från personliga reflektioner kring en mor eller hustru, till omnämnanden av berömda kvinnor. Winnie Mandela, säger någon. Hade frågan varit annorlunda formulerad är det troligt att det snarare hade blivit Nelson.

Men så kommer den sista personen som intervjuas. En pensionär. Man, givetvis. Han svarar:
- Visst finns det många färgstarka kvinnor. Hillary Clinton är duktig och aktuell, men jag gillar Condoleeza Rice också och Indira Gandhi förstås.

Jag klandrar honom inte. Det är inte hans fel, utan resultatet av en lång tids snedvridning. Men ändå. Färgstarka kvinnor. När frågan gäller vilka kvinnor han beundrar. Om män fortfarande beundrar kvinnor först och främst för att de är färgstarka, då har vi en väldigt lång väg kvar att gå.