Blommor och utslagna

Dagens stora nyhet är förstås budgetpropositionen, som med pompa och ståt brukar presenteras av finansministern vid den här tiden på året. Jag har tillbringat förmiddagen med att läsa den, och analysera de delar som är intressanta i mitt arbete, men jag ska inte tråka ut er med de analyserna. Generellt kan man konstatera att det är mycket retorik. Spännande att kalla saker för satsningar, när det egentligen bara är justeringar av något man drog ned på förra året, och därmed bara nästan kommer upp i samma nivåer som under den förra regeringen.

Dagens budgetläsning, i kombination med gårdagens TV4-dokumentär om Anders Borg, har dock skapat en bild på min näthinna som inte går att radera.

Jag ser vår hästsvansprydde finansminister få besök av Charlie och Mattias från Lyxfällan. De tvingar honom att sätta upp tusenlappar på en stor svart tavla. Många tusenlappar blir det. Sen skickar de honom till en personlig coach, som lär honom att tänka mer empatiskt, och att man måste ta ansvar för medborgarna när man har ett så ansvarsfullt jobb. Tillsammans hjälper de honom att skrota en del dumma reformer, och får honom dessutom att klippa sig och börja äta nyttigare lunch. Till slut får han göra en ny budget på tavlan, som ser mycket bättre ut. När de besöker honom en månad senare mår hela landet mycket bättre, och som en belöning ger de honom en present: en helt ny kulturpolitik.

Just det programmet lär vi inte få se. Men tanken tilltalar mig, och ger mig någon sorts hopp. Förr eller senare måste det ju vända. Eller för att tolka Thomas Öberg lite fritt. Det kan hända, det kommer att hända, och det ska hända.

Det kanske finns plats för både blommor och utslagna.

Genitiv

Vi är ute på långvandring i det politiska landskapet. Vi har tagit en rejäl omväg för att undvika de brundaskiga leråkrar som börjar breda ut sig allt mer. Fortfarande finns de bara i utkanterna, men de tar allt mer plats i anspråk och vi vet att det är lätt att sjunka ner i den äckliga leran. Istället har vi hittat en mysig liten stig som går över ett stort fält med rosor, nejlikor och maskrosor om vartannat. Där finns kor och får som man får klappa, och en bäck med rent vatten som svalkar skönt när vi dricker det.

I det stora hela känns det som en ganska harmonisk plats när vi vandrar längs stigen. Men vi anar ändå att det finns en konflikt. I ena änden av fältet, där rosorna står så tätt att vi river upp våra vandringsbyxor på taggarna, går några arbetare och reser stängsel. De förklarar för oss att inte alla har tillträde, och att vi måste fylla i en blankett för att få passera. Några meter bakom dem går några andra arbetare och klipper hål i stängslet, så att vi kan krypa genom. På andra sidan växer nejlikorna tätare, och en gammal gumma med en gammeldags skära går och hugger av de rosor som försöker tränga sig upp bland de vackra röda blommorna.

Scenen gör oss något förvirrade, så vi fortsätter att gå längs stigen. När vi kommer över ett krön blir det plötsligt märkbart kallare. Landskapet blir kargare och byter karaktär, och längst bort vid horisonten tornar en gigantisk borg upp sig med tinnar och torn. Vi bestämmer oss för att titta närmare på den.

Vägen dit är fylld av besynnerligheter. Utslagna människor sitter längs vägen och sträcker fram sina armar mot oss. När vi betraktar dem närmare ser vi att de är organiserade i olika grupper. På den högra sidan av vägen, som nu har övergått från trampad stig till bred och asfalterad väg, sitter alla Fuskare. På vänster sida sitter de Lata. Och bakom de båda grupperna står stora grupper av Vanliga på kö och blir av funktionärer försedda med tiggarkläder och sorteras snabbt och effektivt in bland antingen Fuskarna eller de Lata. Även här finns det hagar med djur, men det är höga stängsel runt, och när vi blir törstiga och vill dricka av vattnet i bäcken hänvisas vi istället till en myntautomat där buteljerat vatten erbjuds för en tia.

Nu har vi kommit så nära att vi ser borgen på nära håll. Det är en kuslig syn. På borggården växer fyrklöver, blåklint och vitsippor vilt, och ingen ser ut att ha hållit någon ordning på blommorna på länge. Ett enormt stängsel med taggtråd omgärdar hela borgen, och i vallgraven flyter kokande olja fram i ett makligt tempo. Trots att det har varit fint väder under hela vår vandring, och solen fortfarande värmer i våra nackar, regnar det precis över borgen, och blixtar slår ner från himlen i de höga tornen. Eller om de slår upp från tornen - mot himlen - det är omöjligt att avgöra. En unken doft slår mot oss när vi kommer så nära som vi kan komma innan vakterna hindrar oss. Över porten ser vi en stor vapensköld, med ett blått M på, och snirkliga bokstäver som bildar devisen "Själv är bäste dräng".

"Det här är kusligt, vad är det här för borg?", frågar jag.
Ditt svar förvånar mig inte.
"Det är Anders borg."

Vi har alla varit barn

När världen känns överjävlig, människor beter sig obegripligt, och allt hopp verkar vara ute, då brukar det hjälpa mig att tänka på att alla har varit barn. Att Robert Mugabe en gång i tiden log sitt första förvridna leende, och sedan kräktes på golvet. Att George W Bush för länge sedan inte kunde gå utan att hålla i en bordskant, och att han ofta ramlade framstupa på golvet och började storgråta. Att Bert Karlsson varit alldeles hjälplös och otröstlig, och det enda som kunde få honom att sluta gråta var att han fick smaka på sin mammas bröst.

Det är tankar som hjälper mig, och som gör det omänskliga lite mer mänskligt. När jag tröttnat på att fantisera om de här människorna som barn brukar jag gå över till att tänka mig dem i andra situationer som är tämligen oundvikliga för människor, men inte särskilt smickrande.

Jag tänker mig Anders Borg vara riktigt magsjuk, lutad över toalettstolen, och med hästsvansen doppad ned i skålen. Jag ser framför mig hur Lars Adaktusson vaknar upp med feber och riktigt tuff snuva. Hur han försöker prata, men tvingas sluta för att snyta sig och nysa. Jag tänker på Alf Svensson, som strax innan han ska kliva upp i talarstolen inför tvåhundra pensionärer inser att han verkligen skulle behöva besöka en toalett, men också inser att det inte finns tid för det. Hur han står och pratar om moral, kärnfamilj och kristen etik, men i tankarna försöker hålla borta den sprängande nödigheten som tränger på i hans buk.

Det hjälper. Världen känns lite mindre ond. De hemska och farliga blir mänskliga, och därmed också möjliga att förändra, eller åtminstone besegra.

Mitt strå till stacken

Jag gillar att betala skatt. Jag gillar överhuvudtaget idén med att människor gör saker tillsammans, äger saker tillsammans, och hjälper varandra. För mig handlar skatt väldigt mycket om det, och jag nästan skäms när jag gör ett avdrag i deklarationen, även om det är fullt legitima sådana.

Häromdagen damp deklarationen ned på hallmattan. Eftersom Skatteverket vet att alla inte har samma inställning som jag hade de försökt att vara lite pedagogiska. Längst bak i broschyren ”Dags att deklarera” fanns en liten sammanställning över hur skattepengarna används, krona för krona. Det var både glädjande och skrämmande. Efter lite räknande kan jag konstatera följande:

- Under 2007 bidrog jag med 2 233 kronor till försvaret. Det känns sådär.
- Samma år bidrog jag med 9 001 kronor till hälso- och sjukvård. Där skulle jag gärna ha skänkt lite mer.
- Kultur- och fritidsverksamheter fick bara 1 395 kronor av mig. Jag skäms.

Nu handlar det här givetvis bara om den skatt som drogs från min inkomst. Genom moms, punktskatter och de sociala avgifter som min arbetsgivare betalat för mig under året är beloppen betydligt högre. Men fördelningen är densamma. Undrar vad de köpte för mina pengar. Mitt bidrag till försvaret bör ha täckt in några uniformer. Sjukvården fick nöja sig med att anställa en sjuksköterska på halvtid i några veckor, och kulturen hade knappt råd med vinet till en medelstor vernissage. I år ska jag försöka bidra mer. Jag lovar.

Färgstarka kvinnor my ass

Inför internationella kvinnodagen frågade ETC.se tjugofem personer vilka kvinnor de ser upp till. En bra idé, tycker jag. De patriarkala strukturerna styr våra tankebanor, och det är många av oss som i första hand får upp en rad av män när vi ska tänka över våra förebilder. Både för att det är män som oftast framställs som hjältar i medierna, och för att vi ofta undermedvetet översätter "person" till "man" när frågan ställs.

Svaren är spännande. Allt från personliga reflektioner kring en mor eller hustru, till omnämnanden av berömda kvinnor. Winnie Mandela, säger någon. Hade frågan varit annorlunda formulerad är det troligt att det snarare hade blivit Nelson.

Men så kommer den sista personen som intervjuas. En pensionär. Man, givetvis. Han svarar:
- Visst finns det många färgstarka kvinnor. Hillary Clinton är duktig och aktuell, men jag gillar Condoleeza Rice också och Indira Gandhi förstås.

Jag klandrar honom inte. Det är inte hans fel, utan resultatet av en lång tids snedvridning. Men ändå. Färgstarka kvinnor. När frågan gäller vilka kvinnor han beundrar. Om män fortfarande beundrar kvinnor först och främst för att de är färgstarka, då har vi en väldigt lång väg kvar att gå.

En sak i taget, delfinmänniskor

Det finns en förening för delfiner som råkat födas i människokropp. De har till och med en hemsida. Det är ganska tänkvärt, och man kan inte låta bli att gripas av deras öden. Kraven de ställer kan vid första anblick verka rimliga. De vill ha ett samhälle fritt från fördomar om DHB (Dolphins in a Human Body). De vill tillsätta en statlig utredning om effekterna och kostnaderna av artbyten, och de vill ha möjligheter för DHB:are att juridiskt erkännas som delfiner. Rimligt, som sagt, men det finns förstås en hake. Innan DHB:are, och andra djur födda i människokroppar, ska erkännas som de djur de är vore det nog bra om en del andra regleringar i relationen mellan djur och människor infördes. Annars ser jag framför mig följande scenario.

Birger Ljungfeldt, 43 år gammal, vaknar en morgon i sin lägenhet i Hökarängen. Han är spänd, för idag är dagen då det ska ske. Strax efter lunch kommer hans barn från ett tidigare äktenskap över för att hälsa på, och strax efter dem kommer tre kollegor från jobbet, Sune från innebandyn och ett par gamla vänner. Birger har bett dem alla att komma över, eftersom han har något viktigt att berätta.
- Tack för att ni har kommit, börjar han. Jag har levt i en lögn. Hela mitt liv har jag burit på en stor hemlighet. Jag vet att jag ser ut som en av er, och bär på samma kroppsliga funktioner, på gott och ont. Men egentligen är jag en mygga. Jag har vetat det länge, men inte velat säga något. Det kanske känns konstigt för er, och jag förstår att ni har många frågor, men så är det.
Efter några timmar av diskussion, frågor, frustration och några glas whisky, accepterar Birgers anhöriga faktumet. De lovar att framöver referera till honom som mygga, och stötta honom i hans fortsatta kamp för att helt komma ut som mygga.
Birger är upprymd. Han går med i en organisation för andra djur födda i människokroppar, och börjar kämpa för de rättigheter de hittills förnekats. De demonstrerar, skriver insändare, samlar in namnunderskrifter och framträder i media. Inför det kommande valet kämpar de hårt för att få in några meningsfränder i riksdagen, och lyckas. Äntligen ser det ut som att ändringar kommer att ske.
Den 14 april 2011 är en historisk dag för Birger. Riksdagen har klubbat genom en lagändring som gör det möjligt för artavvikare att bli juridiskt erkända som den art de anser sig tillhöra, och Birger ska bli den första i Sverige som får sitt fall prövat. Inför ett samlat pressuppbåd öppnar Birger kuvertet med det avgörande beslutet från artprövningsnämnden. Fem sekunder av tystnad, sedan ser man en tår trilla nedför Birgers ena kind.
- Jag är en mygga. Allt kämpande har gett utdelning. Jag är en mygga, säger han inför kamerorna.
Då hörs ett vinande ljud, och ett splatt. Någon har mosat Birger med en tidning. Han skuffas in i ett hörn, tv-teamen packar ihop sina kameror, och journalisterna skingras.
En mosad mygga är väl inget att skriva om.

Behåll mina skattepengar

Stockholm sänker skatten med 20 öre 2008. Därmed har man uppnått sitt vallöfte om en skattesänkning med 50 öre under mandatperioden. Alla ivriga förespråkare av sänkta skatter kan luta sig tillbaka och njuta av några hundralappar mer per person, medan den offentliga sektorn får fortsätta att dras under rivjärnet. Det är inte svårt att räkna ut vilka som drabbas.

För mig personligen innebär den här skattesänkningen att jag från nästa år får ungefär 52 kronor mer i månaden kvar efter skatt. Det räcker till en pizza på den lokala pizzerian, ett stort paket Ben & Jerrys eller en stor stark och lite chilinötter på krogen. En gång i månaden.

För Stockholm i stort har jag inte sett några siffror på vad det innebär. Men grovt räknat kan man tänka att om 400 000 personer betalar i snitt lite mindre skatt än vad jag gör, så blir det 20 miljoner kronor. I månaden. Och på ett år 240 miljoner. Tänk er själva vad man kan göra för 240 miljoner.

Jag är till och med fullständigt övertygad om att man för 240 miljoner kan skapa offentlig verksamhet som de allra flesta medborgare skulle uppskatta till att vara värd mer än 50 kronor per person och månad. Alltså vore det samhällsekonomiskt lönsamt att behålla de pengarna i det offentliga, istället för att pytsa ut dem till pizzor, glass och öl.

Mina skattepengar får ni gärna behålla. Jag kan ge tillbaka dem varje månad om ni lovar att göra något bra för dem. Har ni autogiro?

Partierna som inte kom in

Jag sitter och studerar valresultatet från förra hösten. Det började som ett terapeutiskt behov. Det är för mig en omöjlig ekvation att så många röstade på något av allianspartierna, och nu verkar så chockade över den politik som förs. Det var ingen hemlighet vad partierna stod för, och den politik som bedrivs nu är precis den politik som utlovades. Jag hoppades att siffrorna från valet skulle ge mig någon sorts förståelse för varför människor röstade som de gjorde, för uppenbarligen har inte alla följt någon sorts ideologi.

Men jag fastnar istället för de övriga partierna. Det är ett fascinerande kapitel i vår demokrati. Dessa småpartier, som inte har en chans att komma in i några beslutande församlingar, men som ändå kör på år efter år.

Europeiska Arbetarpartiet kampanjade ganska duktigt. Det gav dem 83 röster i riksdagsvalet. Unika Partiet, med Linda Rosing i spetsen, fick oproportionerligt mycket medial uppmärksamhet, och landade på 222 röster. Vilka var de där 222 personerna? Vad hoppades de att Linda Rosing skulle göra för dem? Hur känner de idag?

Statistiken visar också hur viktigt det kan vara att inte slarva när man står inför valförrättarna. Fårgutapartiet, som ställde upp i riksdagsvalet för att ”minska avståndet mellan Visby och Stockholm genom att endast representera Gotland i riksdagen” fick bara 6 röster. Däremot fick de handskrivna partibeteckningarna Fårgjutarpartiet 2 röster, och Fårguta partiet 1 röst. Hade dessa individer lärt sig att får inte är något man gjuter, och att partier inte är något man särskriver, så hade gutarna fått hela 50% fler röster. Nu hade väl de 9 rösterna inte räckt så långt ändå, men rent statistiskt hade det varit en enorm skillnad.

På samma sätt kan man räkna sig fram till att hela 27 olika stavningar av Kalle Anka-partiet förekommer. Roligast är Kalle Anka paritet, som mer låter som en matematiskt term. Hade alla dessa personer slagit sig ihop och enats om en stavning hade partiet fått en bit över hundra röster. Inte illa för en seriefigur.

Bland de partier som endast fick en röst kan man hitta en uppsjö av olika påfund. Det mest fascinerande med dem är att de flesta ändå tyder på att någon faktiskt har ansträngt sig. Man har inte struntat i att rösta. Man har inte röstat blankt. Man har gått iväg till vallokalen, tagit en tom valsedel, skrivit dit ett namn som man vill rösta på och med rak rygg lagt den i lådan. Nöjd har man gått hem och satt sig för att titta på valvakan. Kanske finns där några tusen andra som skrivit samma sak. Kanske kommer man den här gången få se sin dröm gå i uppfyllelse. Kanske har svenska folket den här gången äntligen bestämt sig för att det är dags för Discopartiet att komma in i Riksdagen.
Undrar hur de känner nu?

De tre roligaste partierna som bara fick en röst i riksdagsvalet 2006:

1. De arbetsskyggas riksförbund – bland karpar och kantareller
2. Ezenhemmer plastpåsar och barnuppfostringsredskaps partiet
3. Toknazism hela dan – partiet

Jasenko vs Carina

Jag gillar debatten som förts på DN Kultur mellan radioteaterns chef Jasenko Selimovic och författaren Carina Rydberg. Den innehåller så mycket.
Kort sammanfattat handlar det om att Sveriges Radio har avtal för vilka arvoden som skall utgå till författare som medverkar med text, och det finns en skillnad i nivå mellan arvoden till författare och arvoden till dramatiker. Rydberg menar att hon blev ombedd att skriva arton minuter dramatik, men erbjöds ett arvode som om det istället var författarförbundets avtal som gällde. Selimovic försvarar sig idag med att säga att det här är ett nytt program, och att det visst handlar om prosa, och inte dramatik. Till Rydberg ska han dessutom ha sagt, för att motivera det arvode hon erbjöds, att ”så mycket har jag inte betalat till någon, det finns de som skriver det här för 3 000 kronor”.
Vilket Selimovic naturligtvis inte ens kommenterar i sitt svar.

Det kan tyckas larvigt. En diskussion om definitioner. Är den beställda texten dramatik eller prosa? Enligt Rydberg har Selimovic sagt att man kanske kan definiera det som ”dialogiserat samtal”. Är inte det just vad dramatik är?
Men debatten rymmer något som är mycket större ändå. Den sätter fingret på vad det handlar om när högermänniskor säger saker som att ”om någon är beredd att göra arbetet på de här villkoren ska väl ingen annan säga att de inte får det”. Den pekar på det absurda i meningen ”du ska vara glad att få göra det här, det finns andra som gärna gör jobbet för ännu mindre pengar”, som många av oss som arbetat inom media och kultur har fått höra otaliga gånger. Vi ska vara tacksamma att de över huvud taget betalar. Inte komma dragandes med avtal och krav på rimliga löner. Mössan i handen och tacka och buga. Andra skulle så gärna göra jobbet.

Jo, det tror jag säkert. Det finns nog andra som gärna skulle ha jobbet som chef för radioteatern också. Säkert för lägre lön än vad Jasenko Selimovic lyfter. Jag tror att posten som nöjesredaktör på Nerikes Allehanda också är eftertraktad av personer som kan tänka sig att tjäna inte mer än hälften än det som dagens redaktör tjänar.
Men är inte de här personerna utvalda för att någon ansett att de hade en viss kompetens? För att någon trodde att de vore rätt person att göra jobbet, och därför var beredda att betala dem för det. Och är det inte därför de vänder sig till frilansare? För att de vill ha ett väl utfört jobb. Som de rimligen borde vara beredda att betala för.

Det kommer alltid att finnas personer som är beredda att utföra ett jobb till ett lägre pris. Det kommer alltid att finnas personer som är beredda att utföra arbete med mindre krav på arbetsmiljö, säkerhet, raster, psykosocial miljö och allt annat man kan tänka sig som påverkar en arbetsplats. Men arbetsgivarna måste stå emot det där, och det är därför vi har kollektivavtal, arbetsmiljölagar och andra regleringar. Att någon är beredd att göra något betyder inte att det är bra eller rätt.

Så när Jasenko Selimovic säger att ”det är vår plikt att vara sparsamma med licensmedel” är han ute och cyklar. Licensmedel tillhör oss allihopa, och ska användas på ett sätt som gynnar oss allihopa. Att dumpa löner, hitta kryphål förbi kollektivavtal och skapa sämre förutsättningar för frilansande kulturarbetare – det är inte något som gynnar samhället i stort.
Även om ett lägre arvode till Carina Rydberg kan ses som en besparing på kort sikt. På lång sikt är det en kulturell förlust.

Artiklarna ur DN som jag nämner hittar du här och här. Debatten har sedan fortsatt med det här och det här.

Kära arbetare!

På förekommen anledning känner vi oss nu tvungna att skriva ett brev till er igen. Vi har nämligen fått in en del klagomål. Den här gången gäller det hur en del av er bor.
I vår kära huvudstad är det väldigt många som bor i bostadsrätter. Dessa köps och säljs på en fri marknad, och priserna har därför på ett mycket lyckosamt sätt stigit. Ja, på vissa håll har de till och med stigit mer än vad vi någonsin vågat hoppas. Det gör att de boende får ge stöd till våra banker genom att låna flera miljoner, och sedan betala räntor och amorteringar på detta.
Men så finns det också ett antal hyresrätter kvar. Vi har försökt att bli av med dem genom en rad av ombildningar, men processen går långsamt. Fortfarande är det många av er som bor kvar i hyresrätter, med en fast och ganska låg månadsavgift, och dessutom full service från en hyresvärd.
Ni måste förstå att det här sticker en del i ögonen på de boende i bostadsrätter. Här har de betalat miljoner för att bo i en liten etta på bottenvåningen, och så sitter du och dina gelikar och brer ut er i rymliga lägenheter med en sammanlagt lägre månadskostnad. Så kan det ju inte fortsätta. Rättvisa har alltid varit ett honnörsord för oss, och det här är ingen rättvisa.

Då vi nu har privilegiet att styra i den här staden har vi kommit på ett sätt att komma till rätta med den här orättvisan. Vi kallar det marknadshyror, och tror att det är ett effektivt sätt att få upp mångas boendekostnad till samma höga nivå som alla med överbelånade bostadsrätter. En sorts utjämningspolitik, helt enkelt. Konceptet är mycket enkelt: vartannat år omförhandlar vi ditt hyreskontrakt, och den som är beredd att betala mest får lägenheten. Om inte det här trycker upp boendekostnaden för er rejält vet vi inte vad som ska göra det.
Detta, våra kära vänner, innebär rättvisa. Äntligen kan alla, på samma villkor, bo var de vill. Inga krångliga bostadsköer, inga halvskumma triangelbyten eller överlåtelser av kontrakt från generation till generation. Den som betalar mest får lägenheten, och mer än så är det inte.

För Er innebär det här några smärre förändringar. Vi har sett över Er situation, och måste nog meddela att ni inte kommer att kunna bo kvar. Ni har bott i tjugofem år i samma lägenhet, och hyran är orimligt låg jämfört med vad marknaden kommer att värdera den till. Er lön kommer helt enkelt inte att räcka till. Er hyra kommer att omförhandlas redan vid årsskiftet, och naturligtvis är ni välkomna att vara med och bjuda. Men det krävs nog att ni börjar jobba dubbla skift för att ni ska bli konkurrensmässiga.
Vad vi försöker säga är att det kan vara en bra idé att börja se sig om efter alternativ. Det område ni bor i har inte längre så mycket att erbjuda någon i er inkomstklass. Det är dags att lyfta blicken, och för er att vidga era vyer.

Vi skriver det här brevet till Er för att vi bryr oss om Er. Vi vill skapa en rättvisa åt alla. En värld där alla konkurrerar på samma villkor. På marknadens villkor.
En värld där ingen rik någonsin ska behöva passeras av någon fattig på grund av att denne har stått i kö, betalat hyror i tid, eller på annat sätt gjort bostadskarriär utanför marknaden. En värld där det är rättvisa, helt enkelt. Och pengarna styr.

Med bästa hälsningar,

Borgerligheten