Genitiv

Vi är ute på långvandring i det politiska landskapet. Vi har tagit en rejäl omväg för att undvika de brundaskiga leråkrar som börjar breda ut sig allt mer. Fortfarande finns de bara i utkanterna, men de tar allt mer plats i anspråk och vi vet att det är lätt att sjunka ner i den äckliga leran. Istället har vi hittat en mysig liten stig som går över ett stort fält med rosor, nejlikor och maskrosor om vartannat. Där finns kor och får som man får klappa, och en bäck med rent vatten som svalkar skönt när vi dricker det.

I det stora hela känns det som en ganska harmonisk plats när vi vandrar längs stigen. Men vi anar ändå att det finns en konflikt. I ena änden av fältet, där rosorna står så tätt att vi river upp våra vandringsbyxor på taggarna, går några arbetare och reser stängsel. De förklarar för oss att inte alla har tillträde, och att vi måste fylla i en blankett för att få passera. Några meter bakom dem går några andra arbetare och klipper hål i stängslet, så att vi kan krypa genom. På andra sidan växer nejlikorna tätare, och en gammal gumma med en gammeldags skära går och hugger av de rosor som försöker tränga sig upp bland de vackra röda blommorna.

Scenen gör oss något förvirrade, så vi fortsätter att gå längs stigen. När vi kommer över ett krön blir det plötsligt märkbart kallare. Landskapet blir kargare och byter karaktär, och längst bort vid horisonten tornar en gigantisk borg upp sig med tinnar och torn. Vi bestämmer oss för att titta närmare på den.

Vägen dit är fylld av besynnerligheter. Utslagna människor sitter längs vägen och sträcker fram sina armar mot oss. När vi betraktar dem närmare ser vi att de är organiserade i olika grupper. På den högra sidan av vägen, som nu har övergått från trampad stig till bred och asfalterad väg, sitter alla Fuskare. På vänster sida sitter de Lata. Och bakom de båda grupperna står stora grupper av Vanliga på kö och blir av funktionärer försedda med tiggarkläder och sorteras snabbt och effektivt in bland antingen Fuskarna eller de Lata. Även här finns det hagar med djur, men det är höga stängsel runt, och när vi blir törstiga och vill dricka av vattnet i bäcken hänvisas vi istället till en myntautomat där buteljerat vatten erbjuds för en tia.

Nu har vi kommit så nära att vi ser borgen på nära håll. Det är en kuslig syn. På borggården växer fyrklöver, blåklint och vitsippor vilt, och ingen ser ut att ha hållit någon ordning på blommorna på länge. Ett enormt stängsel med taggtråd omgärdar hela borgen, och i vallgraven flyter kokande olja fram i ett makligt tempo. Trots att det har varit fint väder under hela vår vandring, och solen fortfarande värmer i våra nackar, regnar det precis över borgen, och blixtar slår ner från himlen i de höga tornen. Eller om de slår upp från tornen - mot himlen - det är omöjligt att avgöra. En unken doft slår mot oss när vi kommer så nära som vi kan komma innan vakterna hindrar oss. Över porten ser vi en stor vapensköld, med ett blått M på, och snirkliga bokstäver som bildar devisen "Själv är bäste dräng".

"Det här är kusligt, vad är det här för borg?", frågar jag.
Ditt svar förvånar mig inte.
"Det är Anders borg."