Vi har alla varit barn

När världen känns överjävlig, människor beter sig obegripligt, och allt hopp verkar vara ute, då brukar det hjälpa mig att tänka på att alla har varit barn. Att Robert Mugabe en gång i tiden log sitt första förvridna leende, och sedan kräktes på golvet. Att George W Bush för länge sedan inte kunde gå utan att hålla i en bordskant, och att han ofta ramlade framstupa på golvet och började storgråta. Att Bert Karlsson varit alldeles hjälplös och otröstlig, och det enda som kunde få honom att sluta gråta var att han fick smaka på sin mammas bröst.

Det är tankar som hjälper mig, och som gör det omänskliga lite mer mänskligt. När jag tröttnat på att fantisera om de här människorna som barn brukar jag gå över till att tänka mig dem i andra situationer som är tämligen oundvikliga för människor, men inte särskilt smickrande.

Jag tänker mig Anders Borg vara riktigt magsjuk, lutad över toalettstolen, och med hästsvansen doppad ned i skålen. Jag ser framför mig hur Lars Adaktusson vaknar upp med feber och riktigt tuff snuva. Hur han försöker prata, men tvingas sluta för att snyta sig och nysa. Jag tänker på Alf Svensson, som strax innan han ska kliva upp i talarstolen inför tvåhundra pensionärer inser att han verkligen skulle behöva besöka en toalett, men också inser att det inte finns tid för det. Hur han står och pratar om moral, kärnfamilj och kristen etik, men i tankarna försöker hålla borta den sprängande nödigheten som tränger på i hans buk.

Det hjälper. Världen känns lite mindre ond. De hemska och farliga blir mänskliga, och därmed också möjliga att förändra, eller åtminstone besegra.