Sommaren 1985 var jag sex år gammal, och bodde i Karlstad. En dag var jag i lekparken lite längre ner på gatan och lekte. Jag satt uppflugen högt upp på en klätterställning, och kände mig som en kung. Plötsligt kom en äldre kille, kanske 8-9 år gammal, och knuffade ner mig. Jag tror inte att jag egentligen slog mig särskilt mycket, men jag blev rädd och förnedrad. Så jag storgrät, och sprang hem till mamma.
Senare samma kväll bröt jag armen. Det lyckades jag med helt på egen hand, genom att hoppa höjdhopp ute i trädgården med gräsmattan som det enda underlaget att landa på. Jag provade dykstilen, och minns den kluvna känslan av att ha tagit sig över ribban men ha vansinnigt ont i armen. Pappa såg att allt inte stod rätt till, och tog mig till sjukhuset där jag fick ett snyggt gips på hela armen.
Ett par dagar senare var jag i lekparken med mitt gips. Lekte väl i sandlådan eller något annat lugnt där en arm var tillräckligt. Då kom den stora killen tillbaka. Så fort han såg mitt gips blev han helt blek i ansiktet, och kom fram och ursäktade sig. Efter det var han hur snäll som helst mot mig.
I det läget kändes det fullständigt oviktigt att tala om för honom att han inte hade något med min brutna arm att göra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det måste ha känts väldigt bra när han bleknade så där. Det måste ha känts som om du hade en djävla massa makt över honom. >:D
By the way, bröt jag foten en gång punder det glada 90-talet då jag hoppade höjdhopp i, well, trädgården. Jag var barfota, gräset var fuktigt & jag testade att saxa & eh... gräsmattan var mitt enda underlag.
Höjdhopp är livsfarligt. Det kan vi nog enas om.
Ja, fy fan. Om inte annat blir man väldigt blåslagen om ryggen ifall man river & landar på ribban. Det kanske är därför vissa blir så bra. För att de är rädda för att slå sig.
Skicka en kommentar