måndag 1 oktober 2007

Dålig spindeldramaturgi

Vi har alla sjungit den som barn. Imse vimse spindel. Med medföljande rörelser som på ett pedagogiskt sätt tränar upp vår finmotorik. Många av oss har nog suttit djupt fokuserade och funderat över hur vi ska få fingrarna att göra den där klätterrörelsen i inledningen som ser så spännande ut. Låten dök upp i mitt huvud igår kväll, sådär som låtar kan göra ibland. Och för första gången tänkte jag verkligen på texten. Den är ju uselt uppbyggd, rent dramaturgiskt.

Imse vimse spindel, klättrar uppför trån'

Så långt är allt bra. Presentation av karaktären. Vi har alltså att göra med en spindel, som klättrar uppför en tråd. Något djupare presentation av karaktären kunde varit önskvärd om man verkligen skulle känna sig drabbad av den katastrof som senare kommer, men det funkar ändå.

Ned faller regnet, spolar spindeln bort

Här blir jag drabbad. Jag ser framför mig hur spindeln spolas iväg längs en rännil av regnvatten, och anar att det är ett hemskt öde för en åttabent liten krabat.

Upp stiger solen, torkar bort allt regn

Det är nu jag reagerar. Det går allt för fort. I den förra strofen var det ond bråd död, katastrof och bortspolade spindlar. Nu går vi nästan upp i falsett, ler med hela ansiktet och visar med yviga rörelser att det mesta är frid och fröjd igen. Jag köper det inte. Stackars Imse Vimse har ju precis blivit bortspolad, och jag vill att vi ska gotta oss lite mer i hans elände innan vi börjar sjunga glada toner.

Imse vimse spindel, klättrar upp igen

Som sagt. Solskenshistoria, allt för tidigt. En skicklig dramaturg hade lagt till åtminstone ett par strofer till innan solen kom. Kanske någon avloppskanal full av dynga som vår hjältespindel med nöd och näppe undkommer att spolas ned i, eller en hungrig fågel som dyker ned för att äta upp honom innan han lyckas gömma sig under ett löv. Lite mer spänning helt enkelt.

Eller är det så vi vill att våra barn ska tro att världen fungerar? Om man blir bortspolad av regnet är det ingen fara, för omedelbart efteråt kommer solen och torkar bort allt det dumma. Skulle inte tro det. Väx upp. Upptäck verkligheten.

4 kommentarer:

Isabelle sa...

Jag minns att jag verkligen tyckte det var jättesvårt att lyckas göra den där klätterrörelsen. Jag minns också rörelserna till någon annan sång (minns dock ej vilken det var) där man skulle knäppa sådär med tummen och pekfingret/långfingret i refrängen, vilket jag inte kunde. Jag var jätterädd för att min fröken skulle upptäcka att jag inte kunde det så jag kom på den superfiffiga ideén att jag kunde göra ljudet genom att smacka med tungan istället, samtidigt som jag gjorde rörelsen med handen trots att den egentligen inte lät något, problemet var bara det att det var väldigt svårt att sjunga samtidigt som jag utförde det där ljudet med tungan...

Anders sa...

Den här bloggen fick mig att tänka på den här klassikern.

Mårthen sa...

Tack för den länken, Anders. Stilövningar har länge varit en favoritbok för mig. Kul initiativ!

cellulithynda sa...

Inte konstigt att jag är knäpp i huvudet, när Imse Vimse Spindel förstört mig redan som barn! Allt är sångens fel. Helvete. Det är ungefär som med de där knäppa barnprogrammen man tvingades se på, typ: Skrotnisse. Och liknande.

De har lurat mig, helt enkelt, att tro att allting kommer att lösa sig- när det sedan inte gör det krisar jag & skaffar mig en massa störningar. :-O Världen är så grym.