fredag 26 oktober 2007

Berättelsen om Harry Caine

1986 var året som skulle innebära det stora genombrottet för Harry Caine. Han spelade huvudrollen i filmen "Silver Dragon Ninja". De stora bolagen nappade aldrig riktigt, så det blev ingen glamorös galapremiär på biograferna. Men Harry och de andra i filmteamet hade ändå ordnat en premiär på en pub, där filmen skulle visas på duk. De hade lagt sina sista besparingar på att hyra en projektor, och Harry var så nervös att han knappt kunde sova natten innan premiären. Det här var hans chans till ett break. Representanter från stora bolag var inbjudna. Äntligen borde förfrågningarna börja rulla in.

Problemet var att filmen var usel. Skådespeleriet lämnar mycket övrigt att önska, och slagsmålsscenerna är mer slapstick än häftig action. Och då har vi ändå inte nämnt dialogen. När hjälten Silver Dragon svarar i telefon säger han "Hello, Silver Dragon here". Det säger väl allt.

Så succén uteblev. Harry, som redan sagt upp sig från sitt jobb som skoputsare, kände sig rotlös och vilsen. Han gav sig ut på en lång resa runt jorden. Tog ströjobb här och där för att få ihop pengar att resa vidare för. Han var ständigt på väg bort, men visste aldrig vart han skulle. Det enda han alltid bar med sig var en VHS-kopia av "Silver Dragon Ninja".

Sommaren 2005 kliver Harry Caine i land i Göteborg. Han har de senaste månaderna befunnit sig på ett lastfartyg som har angjort hamnar i tre världsdelar. Han är trött, sliten, hungrig och ensam. Planlöst driver han in mot stadens centrum, för att hitta en restaurang med tillräckligt mycket folk för att han ska kunna äta rester och dricka slattar utan att någon reagerar. I närheten av Masthuggstorget ser han en liten lokal där människor trängs för att komma in. Det är mest ungdomar, men Harry blir ändå nyfiken på vad det är som alla så gärna vill in till. Han ser en affisch med en bild av en ung kille i hatt och hängslen, och på något sätt påminner det honom om hans far. Harry dras med strömmen in i lokalen, och sjunker ned i en soffa i ett hörn.

När Håkan Hellström börjar spela på scenen har Harry somnat. Några popsnören från Mölndal har slängt sina jackor över honom, och han sveper in sig och låter ljudet från konserten blanda sig med minnen från oljeindränkta hamnar, ninjaslagsmål och en mamma som är varm och trygg och lagar mat.

Tre kvart in i konserten vaknar Harry med ett ryck. Han hör sitt namn från scenen, och ställer sig upp på ostadiga ben. Mycket riktigt. Den unga killen med hatten sjunger "Har nån hört nåt om Harry Caine?". Harry börjar långsamt bana sin väg fram mot scenen. Han förstår inte ett ord av texten, men han hör sitt namn nämnas i nästan varje fras. Han förstår genast hur det hänger ihop. Det är här, i Sverige, han borde ha varit hela tiden. Här har ungdomarna förstått storheten i hans film, och gjort honom till hjälte. Här besjungs han av en popidol nästan tio år efter att filmen borde ha blivit bortglömd och undanstuvad långt bortom reahyllorna. I Sverige är han den succé han aldrig blivit.

Publiken sjunger med. Harry gråter. Han tränger sig fram ända fram till scenkanten. Sträcker upp en arm och får tag i sångarens byxben. Det sista Harry Caine säger i sitt liv skriker han.

"Det är jag som är Harry Caine!"

Sen orkar inte hjärtat längre. Harry dör, där på golvet på en Göteborsk pub bland 350 popkids. Som unisont hinner sjunga "i mitten av en Hurricane" innan någon reagerar på luffaren som ramlat ihop framme vid scenen. Konserten bryts. Harry bärs ut. Det blir en kremering utan närvarande anhöriga. Det hela är glömt innan det ens är över.

Harry kunde inte ha dött lyckligare.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Underbart! Jag kommer aldrig kunna höra den låten igen utan att tänka på Harry.

Sandra sa...

Jag gillar inte Håkan så värst, men din text gillade jag så mkt att jag grät. Herregud, jag är blödig.

Fred & Kärlek