Får man tipsa om lite musik?

Jag har inte skrivit om musik på länge. För en del av er som känner mig är det kanske förvånande. Själv kom jag precis att tänka på det, och började fundera över orsakerna. Den korta stund jag fick vara med på Shaktar älskade jag, och det var inte så jättemånga år sedan jag tjänade mitt levebröd just på att skriva om musik. Men ändå ser jag inte vad jag skulle tillföra genom att skriva om saker som hundratals musikbloggar redan skriver om, och antagligen bättre än vad jag skulle göra.

Men för att testa tanken gick jag genom mina skivor för att se vad 2007 har gett mig hittills. Det vill säga, vad jag har gillat men inte skrivit om. Till min förvåning såg jag att året hittills har varit ett mycket bra musikår. Jag hittade Animal Collective, Arcade Fire, Architecture in Helsinki, Clap Your Hands Say Yeah, Electrelane, Feist, Digitalism, Florence Valentin, Friday Bridge, The Gossip, Jens Lekman, Karin Ström, Kocky, Laakso, Moneybrother, Montt Mardie, The Shins, Säkert, Taken by trees, Timo Räisänen, TTA, Gruff Rhys, The Gray Brigade och Sebear. För att bara nämna några. Skivor som alla snurrat åtskilliga varv i min spelare, och på ett eller annat sätt förgyllt min vardag. Men som också alla har det gemensamt att det redan har skrivits massor om dem, och att ytterligare orerande från min sida skulle vara överflödigt.

Men så hittade jag några till. Skivor från det här året som jag verkligen gillar, och som jag faktiskt inte läst så mycket om. Så jag ger er några tips. Håll till godo.

Deerhoof - Friend opportunity (Tomlab/Dotshop.se)
Tomlab är ett pålitligt skivbolag, och Deerhoof är en pålitlig grupp. Satomi Matsuzaki låter som japanska sångerskor gör när de är som bäst, men utan att bli varken Hello Kitty-gullig eller j-rock-metallig. Bäst är Kidz are so small, som utgår från en hunds perspektiv.

Ha Ha Tonka - Buckle in the bible belt (Bloodshot Records)
Americana är ofta ett skällsord, men ibland kan det vara namnet på något mycket vackert. Ha Ha Tonkas debutalbum låter som om Ryan Adams skulle ha gjort små bebisar med Pavement och låtit dem växa upp på gospel och folkrock. Det är hur bra som helst.

Panda Bear - Person Pitch (Paw tracks/Dotshop.se)
Det snackas mycket om Animal Collective varje gång de släpper en skiva. Det är förstås inte fel, men när pandan i djurkollektivet släpper egen skiva tycker jag att den förtjänar mer uppmärksamhet än vad den har fått. Det är bara sju eller åtta låtar, beroende på hur man räknar, men det fångar örat från första till sista ton. Panda Bear tar allt vad minimalism heter och slänger det åt helvete. Här är det maximalism, pompöst och storslaget som gäller. Köp. Genast.

Picastro - Whore Luck (Polyvinyl/Dotshop.se)
Det är vid det här laget ganska tjatigt att hävda att det kommer mycket bra indie från Kanada. Men jag måste ändå nämna Picastro. Det går från skör postrock via San Fransisco-flummig folk till repetitiv kraut. Och hyfsat ofta får det mig att tänka på Radioheads Kid A och Amnesiac. När dessutom fantastiska namn som Owen Pallett (Final Fantasy), Jamie Stewart (Xiu Xiu) och svenske Dwayne Sodahberk medverkar begriper man att det är en spännande skiva. För övrigt finns det även en liten referens till Sverige med på skivan. Första låten heter Hortur, vilket i översatt form har fått ge namn åt skivan.

Wildbirds & Peacedrums - Heartcore (Found You/Dotshop.se)
Det här är en jättefin skiva på alla sätt och vis, men anledningen att jag vill nämna den är främst nostalgi. Mariam Wallentin, som står för sången, växte upp i Örebro. Jag hade förmånen att känna henne en tid, och var oerhört imponerad av det faktum att hon hade gjort rösten till ett av barnlejonen i Lejonkungen. Sen började hon sjunga i diverse jazzband, och var alltid helt fantastisk. Vi tappade kontakten, och jag hörde på omvägar att hon fått knutar på stämbanden och slutat sjunga. Jag tyckte att det var tråkigt, för hon var så duktig. Sen plötsligt kommer den här skivan, och är helt fantastisk. Det gjorde mig glad.