Såg för en stund sedan på Facebook att en av mina vänner gått med i gruppen "Legalize same-sex marriage". Genast började jag tänka på samer som har sex, och fundera på hur jag bäst kunde formulera en ordvits av det att skriva här i Bloggen. Sen kom jag på att de flesta människor runt mig inte gillar ordvitsar, och att jag antagligen borde låta bli. Slokörad la jag skämtet åt sidan.
Det där är en frustration i mitt liv. Jag ser ordvitsar hela tiden, men får oftast nöja mig med ett inåtvänt fnitter på egen hand eftersom det tycks vara så att de flesta är rätt trötta på dem. När Sanna föreslår att det är dags att byta lakan vill jag alltid fråga med vem. Varje gång jag träffar en lokförare vill jag fråga om det går som på räls. Det är en plåga, och ofta går den ut över min omgivning.
Men det finns sammanhang där min fäbless för ordvitsar kommer till sin rätt. Förra hösten byggde vi om på min arbetsplats. Eftersom jag var ansvarig tillbringade jag mycket tid på bygget för att se att allt blev rätt. Och bland hantverkarna på plats var ordvitsarna det gängse sättet att kommunicera. Målarna "satte färg på tillvaron", snickaren med en hammare i handen säger att han ska "göra slag i saken" och om någon fick ett litet sår på fingret var det alltid någon där som kunde säga att han "arbetat på egen hand". Det var helt fantastiskt, och jag trivdes som fisken i vattnet.
Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag valt fel bana i livet. Jag borde ha blivit hantverkare. Allra helst elektriker. Jag hade kunnat utbrista "lysande" varje gång strömmen slogs på, sagt "spännande" varje gång jag öppnade ett högspänningsskåp och refererat till mina chefer som "livsfarlig ledning". Jag hade gjort succé.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hahaha. Jag skrattade magen ur mig åt alla ordvitsarna, speciellt den med lakanet, den ska jag köra med. Förresten, länkade till dig, hoppas att det är ok.
Fred & Kärlek
Mårthen. Vi har varandra just för detta. Jag lider av samma åkomma.
Jens: Skönt. Vi får ordna orvitsfestivaler ibland.
Sandra: Jättekul att du länkar! Jag kommer inte att länka till dig nu, för då verkar det ju som om jag gör det bara för att du länkar till mig. Kanske länkar om några dar, och då för att jag gillar din blogg!
Jag lider av samma bekymmer!
Men har kommit fram till att när man kommer på en ordvits så är det bättre att spotta den ur sig på en gång!
Om man håller inne på den ligger den och vältrar sig i ångest i magen och blir bara sämre och sämre. Till slut kan det bli skämt! Det vill vi väl inte?
Jag länkade ju inte för att jag vill bli länkad av dig, berättade det bara för att vissa inte vill bli länkade. Nåja.
Fred & Kärlek
Man kan göra det enkelt för sig och kläcka ur sig ordvitsen direkt men tillägga ett "hö hö" för att liksom visa att man ju inte tycker sånt där är kul, egentligen. Att man egentligen gör det är en annan sak.
Klockrent!
Skicka en kommentar