Jag ska ha en så kallad bloggsemester. Det är vad man kallar det när man inte kommer att skriva något nytt på en stund. Det kan vara olika lång tid, och bero på olika saker. Antingen har man tröttnat på att blogga, eller så har man väldigt mycket att göra en tid, eller så kommer man av någon anledning ha svårt att få till bloggningen.
I mitt fall handlar det om att jag i en veckas tid inte kommer att ha tillgång till vare sig dator eller internet. Och då blir det som det blir.
Men för att inte lämna er läsare helt lottlösa tänkte jag tipsa om lite läsning medan jag är borta. Något säger mig nämligen att flera av er inte har läst allt som finns i mitt bloggarkiv. Då kan ni passa på nu, och jag gör det lätt för er:
Mina personliga favoriter
- Die Hard II (Oliver Stone NBK-remix)
- Atenmannen och jag
- Tsunamimannen
För dig som vill lära känna mig bättre
- Bjuda på sig själv - laget runt
- Hemstad - bliv som du var
- Vägarna till musiken
För dig som vill ha något lättsamt, och kanske till och med roligt
- Komma rätt!
- Tusenlappar att tjäna!
- Författartips
För dig som har läst allt, och vill ha en länk till något annat än den här bloggen
- Embryo (Mycket läsvärd blogg.)
- Allmusic.com (Vanebildande läsning om musik man gillar.)
- Lagen.nu (Alla Sveriges lagar. Oerhört fascinerande.)
söndag 26 augusti 2007
lördag 25 augusti 2007
Vardagspersonerna, del 2
Jag känner att jag måste följa upp inlägget om vardagspersonerna som jag skrev i februari. Läs det först, och fortsätt här sen.
Idag återvände jag till pizzerian. Delvis för att jag ändå hade ärenden i närheten, och delvis för att jag var lite nostalgisk. Men mest ändå för att jag var sugen på salami. Det var självaste ägaren som jobbade, och han är den jag gillade bäst när det begav sig. Han sken upp som en sol när jag kom in, och det var alldeles tydligt att han kände igen mig.
- Hej kompis! Det gamla vanliga?
- Ja... Tack. En cacciatore, alltså.
Sa jag, förvånad över att han kom ihåg. Men ännu mer förvånad skulle jag bli.
- Du har flyttat, va?
Fortsatte han, och vi kom in på en diskussion om Vasastan jämfört med Kungsholmen, bostadspriser, ränteförändringar och allt det andra som man alltid börjar prata med alla om när man bor i Stockholms innerstad. Men det är inte det intressanta. Det intressanta är att han kom ihåg mig, mindes vad jag brukade äta, och hade reflekterat över att jag måste ha flyttat.
Jag blev givetvis glad och smickrad. Och en aning nojig. En liten stund funderade jag över om det kunde vara så att han på något sätt lyckats snubbla in på Kollegiet och läsa mitt förra blogginlägg, och därför hade stenkoll. Och nu även kommer att läsa det här. Inte för att det skulle göra något - tvärtom - men det förstör lite min bild av pizzabagare, och vissa fördomar kan vara sköna att ha kvar. Dessutom: Om till och med min pizzabagare läser bloggen, vem kan jag då skriva om utan att skämmas?
Den lunchen gav mig perspektiv.
Idag återvände jag till pizzerian. Delvis för att jag ändå hade ärenden i närheten, och delvis för att jag var lite nostalgisk. Men mest ändå för att jag var sugen på salami. Det var självaste ägaren som jobbade, och han är den jag gillade bäst när det begav sig. Han sken upp som en sol när jag kom in, och det var alldeles tydligt att han kände igen mig.
- Hej kompis! Det gamla vanliga?
- Ja... Tack. En cacciatore, alltså.
Sa jag, förvånad över att han kom ihåg. Men ännu mer förvånad skulle jag bli.
- Du har flyttat, va?
Fortsatte han, och vi kom in på en diskussion om Vasastan jämfört med Kungsholmen, bostadspriser, ränteförändringar och allt det andra som man alltid börjar prata med alla om när man bor i Stockholms innerstad. Men det är inte det intressanta. Det intressanta är att han kom ihåg mig, mindes vad jag brukade äta, och hade reflekterat över att jag måste ha flyttat.
Jag blev givetvis glad och smickrad. Och en aning nojig. En liten stund funderade jag över om det kunde vara så att han på något sätt lyckats snubbla in på Kollegiet och läsa mitt förra blogginlägg, och därför hade stenkoll. Och nu även kommer att läsa det här. Inte för att det skulle göra något - tvärtom - men det förstör lite min bild av pizzabagare, och vissa fördomar kan vara sköna att ha kvar. Dessutom: Om till och med min pizzabagare läser bloggen, vem kan jag då skriva om utan att skämmas?
Den lunchen gav mig perspektiv.
Anna Lindh in memoriam
Idag åkte jag till Clas Ohlson på Hamngatan, och det enda jag köpte var en klassisk morakniv med rött skaft.
Att köpa just det, i just den affären, vid just den här tiden på året, fick mig att känna mig något morbid. På vägen hem tittade jag mig konstant över axeln för att se om några män i kostymer följde efter mig.
Att köpa just det, i just den affären, vid just den här tiden på året, fick mig att känna mig något morbid. På vägen hem tittade jag mig konstant över axeln för att se om några män i kostymer följde efter mig.
fredag 24 augusti 2007
Barndomarna
Utanför jobbet pågick en fotbollsturnering idag. Det var barn som spelade. Små barn. Även de som dömde var barn, fast något större.
Ibland bara kommer ordvitsarna utan att man ber om det.
Ibland bara kommer ordvitsarna utan att man ber om det.
Vad historien inte förtäljer
Just i dag, den 24 augusti, är en speciell dag för alla potatischips runt om i världen. Det var nämligen just denna dag 1853 som kocken George Crum i Saratoga Springs, USA, rostade den första potatisskivan på det sätt som vi sedan kom att kalla chips. Som så mycket annat fint som uppfunnits genom historien var det förstås ett misstag. En bit potatis som blivit kvar i ugnen lite för länge, en hungrig kock som trots allt käkade upp det torra lilla flarnet, och ett insiktsfullt konstaterande att det kanske var något värt att vidareutveckla. Det första chipset var lättsaltat, förtäljer historien. Sourcreem, lökpulver, grillkryddor och dillextrakt är betydligt nyare företeelser, liksom Estrella-rycket, räfflorna och de konstiga Pringles-burkarna.
Vad jag däremot inte lyckas hitta någon information om, när jag lusläser den lilla potatisbitens historia, är de två ständiga baksidor som chipset besitter. Jag talar givetvis om den dåliga andedräkten och om gegget som fastnar i gommen. Var det något som fanns med redan från början? Kunde Mrs Crum konstatera att hennes make luktade lite illa ur munnen när de gick och la sig på kvällen den där historiska dagen? Vaknade George Crum till framåt småtimmarna och petade sig med tungan i gommen, förundrad över vad det var för äckligt klägg som hade samlat sig där?
Och i så fall; hur kom det sig att han ändå tyckte att det där med chips var något att bygga vidare på?
Vad jag däremot inte lyckas hitta någon information om, när jag lusläser den lilla potatisbitens historia, är de två ständiga baksidor som chipset besitter. Jag talar givetvis om den dåliga andedräkten och om gegget som fastnar i gommen. Var det något som fanns med redan från början? Kunde Mrs Crum konstatera att hennes make luktade lite illa ur munnen när de gick och la sig på kvällen den där historiska dagen? Vaknade George Crum till framåt småtimmarna och petade sig med tungan i gommen, förundrad över vad det var för äckligt klägg som hade samlat sig där?
Och i så fall; hur kom det sig att han ändå tyckte att det där med chips var något att bygga vidare på?
onsdag 22 augusti 2007
Bobo Bankrånare
Det var sommaren 1995, eller möjligen 1994. Vi var ett löst sammansatt gäng som blivit över efter det abrupta slutet på ockupationen av skofabriken Victoria. Punkare, dagdrivare, politiskt engagerade och vanliga spänningssökare. Vi träffades varje dag på den parkeringsplats som motiverat poliser och rivningsarbetare att köra bort oss från det hus där vi gjorde så mycket bra. Vi hade ingen lokal, och vi visste inte vad vi skulle göra annat än att sitta där på parkeringen. Möten, kallade vi det för. Dagordningar skrevs, politiker bjöds in, insändare skrevs. Vi kämpade för något som vi nog inte riktigt var säkra på vad det var. Förorättade och arga.
Plötsligt en dag dök Bobo upp. Ingen visste riktigt var han kom ifrån, eller vem han var. Bobo bodde i sin bil, som var belamrad med snabbmatsförpackningar, gamla tidningar och diverse spännande saker. Han var full av berättelser från en värld som vi visste mycket lite om, och han var snäll mot oss. Han kom till parkeringen varje dag. Brukade tända en eld, som vi sedan satt runt så länge vi kunde. De som gillade att dricka alkohol gillade Bobo för att han köpte ut, de som var ensamma och hemlösa gillade Bobo för att han också verkade vara det, och för att han alltid dök upp. Vi andra gillade honom för att han sa att vi var bra, att det vi kämpade för var viktigt, och för att han lovade att hjälpa oss med en massa saker.
Bobo var med oss där på Nygatan i Örebro under ett par månader. Sen var han borta, lika plötsligt som han dök upp. Jag tänkte att han var en alkis, och kanske börjat supa för hårt igen. Någon hade hört att han skulle flytta till en annan stad. Som jag minns det pratade vi inte så mycket om det alls. Det var mest självklart. Bobo hade varit med oss, och nu var han det inte längre.
Några veckor efter att Bobo försvann såg jag en löpsedel för en av kvällstidningarna. Det var en stor bild på Bobo, och texten "Clark Olofsson gripen för nytt bankrån". Jag köpte tidningen, och läste flera sidor om Bobo, som verkade heta Clark, och världen var lite annorlunda.
Det är så jag minns det, och så vitt jag vet så var det så det var. Jag drar mig lite för att skriva det här, eftersom någon annan kanske vet bättre, och dödar min fina anekdot. Å andra sidan kanske någon av er som var med där, Victoriasommaren i Örebro, kan bekräfta det. För jag tänker ofta på Bobo. På eldarna han tände. På allt hopp han ingav oss om att man kan förändra saker om man kämpar. Att man inte ska ge upp.
Plötsligt en dag dök Bobo upp. Ingen visste riktigt var han kom ifrån, eller vem han var. Bobo bodde i sin bil, som var belamrad med snabbmatsförpackningar, gamla tidningar och diverse spännande saker. Han var full av berättelser från en värld som vi visste mycket lite om, och han var snäll mot oss. Han kom till parkeringen varje dag. Brukade tända en eld, som vi sedan satt runt så länge vi kunde. De som gillade att dricka alkohol gillade Bobo för att han köpte ut, de som var ensamma och hemlösa gillade Bobo för att han också verkade vara det, och för att han alltid dök upp. Vi andra gillade honom för att han sa att vi var bra, att det vi kämpade för var viktigt, och för att han lovade att hjälpa oss med en massa saker.
Bobo var med oss där på Nygatan i Örebro under ett par månader. Sen var han borta, lika plötsligt som han dök upp. Jag tänkte att han var en alkis, och kanske börjat supa för hårt igen. Någon hade hört att han skulle flytta till en annan stad. Som jag minns det pratade vi inte så mycket om det alls. Det var mest självklart. Bobo hade varit med oss, och nu var han det inte längre.
Några veckor efter att Bobo försvann såg jag en löpsedel för en av kvällstidningarna. Det var en stor bild på Bobo, och texten "Clark Olofsson gripen för nytt bankrån". Jag köpte tidningen, och läste flera sidor om Bobo, som verkade heta Clark, och världen var lite annorlunda.
Det är så jag minns det, och så vitt jag vet så var det så det var. Jag drar mig lite för att skriva det här, eftersom någon annan kanske vet bättre, och dödar min fina anekdot. Å andra sidan kanske någon av er som var med där, Victoriasommaren i Örebro, kan bekräfta det. För jag tänker ofta på Bobo. På eldarna han tände. På allt hopp han ingav oss om att man kan förändra saker om man kämpar. Att man inte ska ge upp.
tisdag 21 augusti 2007
Robert & Robert
”Robert Wells och Robert Bronett smälter samman sina mest högtflygande planer. Ett specialbeställt jättetält ska i julhelgen täcka Rålambshovsparken och rymma en show med ett åttiotal artister.” – Från DN.se
Man kan ju bara tänka sig hur det gick till:
Robert Wells: Tjena, är inte du den där cirkusdirektören som heter som jag i förnamn?
Robert Bronett: Tjena! Jo, visst. Och du är ju pianisten. Watts? Wells?
RW: Wells. Cirkus är ju häftigt. Elefanter, lindansare och grejer. Jag kör en egen turné som är lite åt cirkushållet. Fast med flygande pianon och pirattema.
RB: Låter spännande. Vad har ni för tält?
RW: Njae, vi kör i arenor. Dalhalla och stora ishallar och så. Vi drar lite för mycket folk för att få plats i ett tält, om man säger.
RB: Beror väl på tältet. Eller som jag brukar säga: ”Det finns inte för stor publik, det finns bara för små tält”. Ha ha.
RW: Du snackar. För att få in min show skulle du behöva ha ett tält stort som hela Rålis.
RB: Går väl att ordna. Hörru, om jag fixar tältet, ska vi köra något ihop då?
RW: Visst. Vi kör när det är som kallast, i början av januari.
RB: Skitbra! Deal.
Hybris. Någon?
Man kan ju bara tänka sig hur det gick till:
Robert Wells: Tjena, är inte du den där cirkusdirektören som heter som jag i förnamn?
Robert Bronett: Tjena! Jo, visst. Och du är ju pianisten. Watts? Wells?
RW: Wells. Cirkus är ju häftigt. Elefanter, lindansare och grejer. Jag kör en egen turné som är lite åt cirkushållet. Fast med flygande pianon och pirattema.
RB: Låter spännande. Vad har ni för tält?
RW: Njae, vi kör i arenor. Dalhalla och stora ishallar och så. Vi drar lite för mycket folk för att få plats i ett tält, om man säger.
RB: Beror väl på tältet. Eller som jag brukar säga: ”Det finns inte för stor publik, det finns bara för små tält”. Ha ha.
RW: Du snackar. För att få in min show skulle du behöva ha ett tält stort som hela Rålis.
RB: Går väl att ordna. Hörru, om jag fixar tältet, ska vi köra något ihop då?
RW: Visst. Vi kör när det är som kallast, i början av januari.
RB: Skitbra! Deal.
Hybris. Någon?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
