Tsunamimannen

En morgon vaknar jag upp och är Lars Danielsson. Jag gnuggar smutset ur ögonen och sätter mig upp. Känner mig stark. Jag är duktig; en duglig karl. Är ändå något förvirrad över varför jag plötsligt förvandlats till denne sosse, och går till spegeln för att få det bekräftat. Jodå, det är det bekanta ansiktet med den fokuserade och seriösa minen. Famlar efter mina glasögon, och får på mig dem tillsammans med en skjorta och ett par chinos som ligger slängda över en stol i hallen.
Vad gör man av en dag som den här? Som vanligt antar jag. Försöker leva sig in i rollen.
Äter frukost, men det smakar inget. Borstar tänderna, tandköttet blöder lite, och går ut för att möta dagen. Utanför dörren står två trötta och orakade fotografer, så jag tar bakvägen. Stannar på Pressbyrån och köper alla dagstidningarna, och går sen visslande till mitt kontor. UD. Även om jag inte har fått några arbetsuppgifter tycker jag att det är viktigt att dyka upp varje morgon. Jag är duktig; en duglig karl.

Slår upp tidningarna för att se vad som hänt, men slår snabbt igen dem igen. Samma saker igen. Fortfarande. Rubriker om att jag ljuger, spekulationer om vad jag egentligen gjorde på annandagen 2004, närgångna foton på mig själv när jag kliver in i en taxi. När är det taget? Vart var jag på väg? Jag hade de bruna skorna på mig, så det måste ha varit ganska länge sen. Kanske när jag skulle åka på den där konferensen om demokrati på arbetsplatserna…
Försvinner några ögonblick i dagdrömmar, men vaknar abrupt upp till verkligheten när jag i en av kvällstidningarna ser det värsta påhoppet hittills. En man som förlorat fru och barn i tsunamin, och som uttalar sig i tidningen:
- Någon måste ju straffas för det här. Det är skandal att det får gå till på det här sättet. Det är ju uppenbart att Danielsson ljuger.
Den numera så välbekanta klumpen i halsen dyker upp igen. Jag tittar på bilden av mannen där han står framför foton av sina älskade. Han har hat i blicken, och han riktar allt hatet mot mig. Som att tsunamin var mitt fel. Som att hans älskade hade funnits där om jag bara gjort något annorlunda. Om jag kollat min mail lite tidigare, tagit mig till jobbet lite snabbare, ringt de rätta samtalen i lite bättre tid. Som om det hade stoppat vågen, hindrat katastrofen.
Jag känner en tår, och måste ta av mig glasögonen för att torka den ur ögonvrån. Tar fem djupa andetag och försöker gaska upp mig själv. Jag är duktig; en duglig karl.
Sen går jag fram till bokhyllan på mitt tjänsterum. Sträcker in handen mellan hyllorna och trevar bakom pärmarna med Svensk Författningssamling 2001 och hittar den; dagboken för 2004. Som så många gånger förr slår jag upp den vältummade sidan för 26 december, sätter mig tillrätta i Kinnarpsstolen och läser:

Kära dagbok!

Det som har hänt är så fruktansvärt. Så många människor – redan fattiga, redan utsatta för globaliseringens orättvisor – har förlorat hem, anhöriga och allt de har. Sedan sms:et i natt om vad som har hänt har jag varit paralyserad. Jag har gråtit, följt nyheterna, och gråtit ännu mer.Jag blev politiker för att jag ville förändra världen. Omvandla de socialistiska drömmarna till verklighet. Skapa rättvisa för alla – utplåna fattigdom. Men det här. Ett naturens grymma tillslag mot de som redan har straffats så hårt av världen. Det är mer än jag klarar.
Jag vet att jag borde gå till jobbet. Bilda mig en uppfattning om hur många svenskar som är drabbade. Om det finns något vi borde göra. Tillsätta en kommité och skicka ner några tjänstemän till området för att trösta och finnas till hands.
Men det får vänta. Jag behöver gråta nu. Jag behöver försöka förstå. Jag är duktig; jag är en duglig karl. Men jag är människa. Olyckan har redan skett. Vilken skillnad gör det om jag sätter igång det där arbetet i morgon?
Människor kommer att förstå. Jag är människa.

/Lars

En tår träffar ordet kommité och får det att smetas ut. Det ser ganska lustigt ut. Jag lägger tillbaka dagboken i sitt gömställe igen och sätter mig med en djup suck bakom skrivbordet. Jag vet att det där är saker jag aldrig kan berätta för katastrofkommissionen, media eller för någon alls. De får fortsätta leta efter tsunamiband, förhöra säkerhetsvakter och spekulera om älskarinnor, lögner och allt annat. Det förändrar inget. Människor kommer inte att förstå. Människor kommer inte att förlåta.

Jag är Lars Danielsson. Jag var Statsministerns högra hand. Jag orsakade tsunamin i sydostasien. Jag är duktig; jag är en duglig karl. Jag är ledsen.