Tala i text

”´Cause nightmares are somebody´s daydreams
Daydreams are somebody´s lies
Lies ain´t no harder than telling the truth
Truth is the perfect disguise”
(”Shandy” av Kris Kristofferson)

I morse var det en sån där morgon när jag behövde att randomfunktionen skulle rädda mig. Lite för lite sömn på natten, utebliven morgontidning, och regn. Innan jobbet gick jag förbi låssmeden för att hämta upp några nycklar, vilket i sig var en jobbig omväg i regnet. Väl där kände de först inte igen mig. Sen när de väl förstod vem jag var så hittade de inte nycklarna, utan trodde att de eventuellt låg i en bil som var på väg till mig. Så när jag väl kunde sjunka ner i ett säte på blå linjen var random allt jag hade att sätta mitt hopp till. Och som så många gånger förr fungerade det.

Av 9 720 låtar förstod min iPod att det just då, just idag, var Kris Kristofferson jag behövde höra. Jag behövde gitarrerna, jag behövde rösten, men framförallt behövde jag orden. De geniala meningarna.

”All she could pay was attention, so all they could take was her time.”

På ett jobb jag hade för länge sen brukade vi ibland leka en lek som gick ut på att man bara fick uttrycka sig genom citat från texter av en viss artist.

- Oh, vad det är skönt och bra att äga sin egen radioapparat.
- Jag har ingenting av värde, men min längtan är äkta.

Ibland blev konversationerna ganska begränsade, men när man lekte tillräckligt länge kändes det ändå skönt. Som att det faktum att man hade en begränsad mängd fraser att tillgå gjorde att man blev friare i sina uttryck. Tvingades att hitta sätt att säga det man ville med det man hade att tillgå.
Jag kanske inte kan säga att jag behöver gå på toaletten, men jag kan säga ”fröken jag går på glödande kol, efter händerna på täcket i en vecka”. I bästa fall förstår de vad jag menar. I sämsta fall tar någon det som en invit. ”Nu är det slut. Nu får det räcka.”

Intressant var också hur olika artister spred olika sinnesstämning, av uppenbara skäl. Oftast valde vi svenska artister, för att det kan kännas tillgjort att sitta och prata utrikiska med varandra på kontoret. Bob Hund var en favorit. Tomas Ledin gjorde att allt blev väldigt ytligt och glättigt. Kent fick oss att öppna våra sinnen och vara känsliga och fina mot varandra. Cornelis Vreeswijk spred en känsla av buskis, öl och forna tider över vårt trendiga kontorslandskap av betong och frostat glas.

Men får jag själv välja gör jag som min iPod, och slumpar fram Kris Kristofferson. Om en otäck förbannelse skulle tvinga mig att för evigt bara prata i textcitat av en och samma artist skulle jag helst vilja att det var hans texter.
Jag skulle känna mig smart, belevad, vild och skön. Jag skulle flytta in på en sunkig bar, och prata med vemhelst som kom i min närhet.

Antagligen skulle jag även odla skägg.

”If you waste your time a-talking to the people who don´t listen
to the things that you are saying, who do you think goin´ to hear?
And if you should die explaining how the things that they complain about
are things they could be changing, who do you think goin´ to care?”