En gäst hos gästen

Jag vet inte om man får göra såhär. Vara gäst hos någon, och då bjuda in en egen gäst. Som att bli inbjuden till en talkshow, och mitt i sändningen ropa in sin kompis, och liksom ta över värdskapet. På eget initiativ gå från gäst till värd.
Men skit samma. Jag är rebell. Och så tycker jag väldigt mycket om min fina sambo. När hon dessutom skriver något som handlar lite om mig. Ja, ni fattar.

Mina damer och herrar. Dagens gästbloggare i gästbloggen: Sanna.

Att vara på toppen

Det är tidig morgon och jag har lyckats undvika sällskap från tunnelbanan (det kryper i huden på mig när jag tvingas ”hej-kollega-du-är- 40-och-har-långt-hår-och-ser-ut-som-Björn-Borg- och-vad-fan-ska-vi-säga” chitchatta), det är soligt och jag har lurarna på och så helt plötsligt är jag 16 och det är kolsvart och jag cyklar på en lång slingrig väg i alldeles för tunna kläder och sen slänger jag mig innanför dörren, springer fram till stereon och stoppar in bandet som legat och lyst i väskan hela vägen hem. Jag trycker på ”play” och så – det där fantastiska introt, den långa melodin som jag inte ens ska försöka återge,

”I don’t suppose I’ll ever know / how to keep you / goodbye sugar girl”.

Innan jag fick det där bandet hade jag varit kung i min egen musikvärld. Min första kille spelade fotboll i nåt A-lag och hade en enda skiva (tror faktiskt det var en Kent-skiva, totalt missvisande) och jag gick aldrig på någon av hans matcher men han beundrade mig för min musiksmak.
Det var liksom så enkelt, jag kunde imponera med något så banalt som en Tracy Chapman-skiva och bre på i evigheter om Beatles och Nina Simone och Velvet Underground. Det räckte, och jag behövde inte ens nämna the Knife, eller några andra av mina lite mer sentida upptäckter. Sen dumpade han mig och jag började lyssna på The Smiths och träffade en kille som hade större skivsamling än jag och som gav mig det där bandet och The Cure, Cirkus Miramar, Broder Daniel, Nick Drake och sedan slussade mig vidare mot allt nytt. Och någonstans där så tappade jag fokus. För vad var det för mening, jag kunde ändå aldrig tävla med honom, aldrig komma med någon ny upptäckt, som var bara min, och få honom att häpna över min kunskap.
Så klart köpte jag nya skivor, och jag fick nya favoriter, men framförallt höll jag ett krampaktigt tag om mina gamla hjältar.

Så där har det fortsatt, de perioder jag varit själv har mitt musikletande kanske blommat upp något, men över alltihopa vilar en känsla av att redan vara på efterkälken, det är ändå mil tills jag kommer dit jag vill vara så i vilken ände ska jag börja? Jag vill inte ha det så, jag vill inte känna att alla redan gått om mig och om jag inte får vara på toppen är det kört. Jag vill inte heller låta min kille köpa alla nya skivor, göra alla fynd, och lämna mig skvalpande i svallvågorna.
Jag skulle inte vilja vara tillsammans med fotbollskillen igen, jag har ju valt att omge mig med mer likasinnade människor av en anledning, och jag älskar att min kille kan mycket om musik. Men ibland saknar jag lite att bo i världens minsta by och vara den enda som kan något om musik.

Kollegan knappar in på mig men Cirkus Miramar hinner spela upp allra sin vackraste låt

”När eken fäller löven i december / och frosten biter gräset ner mot sjön / och jag vill bara känna dina händer / under jackan när vi ser den första snön”

sen går jag in i konferenslokalen och utbildar mig till den enda spärrvakten som har läst sjutton tegelstenar om the Beatles.