Många embryon kan bli ett inlägg

Jag är ensam hemma hela kvällen. Uttråkad, och ganska rastlös. Tänkte att jag skulle blogga lite. Eftersom jag precis sett The Last Waltz ännu en gång bestämde jag mig för att lista de största ögonblicken ur den. Jag började skriva om när Staple Singers släpper loss som allra mest, eller när Neil Young, Rick Danko och Robbie Robertson körar helpless i samma mikrofon. Men i samma ögonblick som mina fingrar slår ner tangenterna känner jag hur ointressant det är. Hur många andra som har listat precis samma ögonblick.
Så jag bestämmer mig för att lista ickemusikaliska ögonblick ur samma film. Som när Garth berättar om hur de i en fattig period snattade ofantliga mängder ”baloney”-korv under sina överrockar. Eller när Robbie delar mick med Ronnie Hawkins och är märkbart besvärad av hur den senare spottar när han sjunger.
Nöjd med upplägget börjar jag strukturera min text, och skriver följande mening som inledning:

”Jag har precis sett The Last Waltz för jag vet inte hur många gånger i ordningen.”

Sen fastnar jag, eftersom det inte är en korrekt mening. Så jag bestämmer mig för att lägga till en parentes:

(Här skulle man vilja skriva ”…för jag vet inte hur mångte gången…”, men så finns det ju inget som heter.)

Inspirerad av min parentes skrotar jag hela idén med att skriva om The Band, och ger mig in på att skriva om språk istället. Jag hittar en ganska ambitiös ingång som går ut på att jag ska analysera mina kollegietkollegors språkanvändning. Åsa jämförs med Toto – där kopplingen går ut på att hon har ett skolat och duktigt språk på samma sätt som Paich och Lukather hyllas som skolade studiomusiker av ljudtekniker och musiknördar, men kanske inte diskuteras som de som rekonstruerar musiken och spränger gränser. När jag började dissekera Joakim var jag noggrann, eftersom jag vet att han kommer att ge svar på tal. Jag använde formuleringar som ”blygsamt revolutionär” och ”likt en florist som vet exakt hur perennerna ska snittas, men som på pin tji skär av dem alldeles för högt för att det ser lite roligt ut”.
Sen blickade jag bakåt i min text och insåg att inledningen på den redan skrotade texten om The Band skulle ha varit:

”Jag har precis sett The Last Waltz för jag vet inte vilken gång i ordningen.”

Så enkelt, och helt utan bekymmer. Hela upplägget med att analysera kollegornas språk känns plötsligt inte spännande längre. Och jag hade ändå inte vågat säga något om Jonas. Jag är lite rädd för honom.

Men den förra idén fick mig i alla fall att lusläsa en del gamla inlägg här på Kollegiet. Håkan brukar jag alltid följa slaviskt, men inlägget Bakom Motown-hitsen måste jag ha missat tidigare. Har ni inte läst det ska ni göra det.
När jag läst det fastnar jag en stund i tankar på musik i allmänhet, och Motown i synnerhet. Tankarna far runt i en associationsbana som passerar Junior Walker och The Commodores och slutligen landar på Undisputed Truth. Jag bestämmer mig för att radera allt jag tidigare skrivit och ägna ett helt inlägg åt att tycka synd om dem för att de släppte Papa was a rolling stone bara några veckor innan Temptations släppte en ny version av den som blev tidernas monsterhit. Jag ger mig in i ett fanatiskt namedroppande, men kommer ut på andra sidan med insikten att jag inte kan ha två tycka-synd-om-inlägg i rad. Danielsson får räcka.

Så jag är tillbaka på ruta ett. Sammanfattar allt jag skrivit. Och trycker på ”Publicera”.