En feminists dilemma

Å ena sidan bejakar jag mer än gärna de så kallade kvinnliga egenskaperna inom mig. Å andra sidan är det mig fullständigt främmande att tro på något så fånigt som manliga eller kvinnliga egenskaper. Oavsett vilket tvingas jag nu konstatera att jag helt enkelt inte besitter tillräcklig simultankapacitet för att driva den här bloggen längre.

Jag har ett annat skrivprojekt som jag vill satsa helhjärtat på, och då känns det tråkigt att Speglingen ska vara ett bortglömt kärleksbarn med sporadiska framträdanden på nätets arenor.

Så jag lägger ner nu. När mitt andra skrivprojekt är över är det mycket möjligt att jag kommer tillbaka. Men sitt inte uppe och vänta, för det kommer att dröja länge.

Tack för att ni var med mig. Maila om ni behöver på marthen.gunnarsson[snabel-a]gmail.com.

Musikaliskt möte

Det skulle inte kännas helt oväntat om Papa Dee och Tito Beltran släppte en skiva tillsammans inom en snar framtid. Glöm inte var ni läste det först.

Att vänta på en nyhet

Strax utanför mitt hus börjar Tranebergsbron, som går över till Bromma. Ikväll är den avstängd. En bilist kände vibrationer, och slog larm. Polis och brandkår kunde konstatera att det fanns sprickor, och bron stängdes av både för bilar, gående och tunnelbana. Det var tre timmar sedan, och trafikkaoset har lagt sig. Nu är det bara några polisbilar, lite folk med mätinstrument och verktyg och en skara nyfikna. Och så pressuppbådet förstås. De står där med sina täckjackor och fotograferar med stora teleobjektiv. Frågar polisens talesman med jämna mellanrum vad som händer. Och får egentligen inga svar. "Det kan ta allt från timmar till dagar." "Vi undersöker just nu omfattningen av sprickorna, för att se vad det får för konsekvenser." Och så vidare.

Och helt ärligt så finns det nog något inom oss alla - vi som står där och tittar - som hoppas att bron ska rasa. Inte på riktigt, det vore synd på en fin bro och dyra skattepengar. Men för att det då verkligen skulle hända något. För att vi känner oss lite snopna som står och betraktar en ickehändelse. Några män i reflexvästar som står på alla fyra och granskar en vägbana. Är det något att skapa en folksamling för, liksom?

Så vi står där och tittar. Journalisterna pratar om sina familjer, spekulerar lite kring trafikkaoset som kommer att uppstå i morgon, och jämför kameror med varandra. Vi nyfikna utbyter små kommentarer. Någon tror sig veta något om brons hållfasthet, och säger något om det. De flesta återger mest sådant som de hört någon annan säga. "Tunnelbanebron är avstängd för att man är rädd att den ena bron ska falla på den andra." "Det är visst två sprickor." Och så vidare.

Sen går vi, en efter en. Det är ett lite jobbigt beslut, för om bron skulle rasa precis när man har gått, skulle man ju ångra att man inte stått kvar. Men bron verkar trots allt inte rasa. Och man kan ju inte stå där i en evighet. Och vänta på att något ska hända som det egentligen vore bäst om det inte hände. Vänta på en nyhet som ingen vill ha.

Vapenhyckleri (och en ordvits)

Den senaste veckan har Finland stötts och blötts en del i media. Jag gillar tanken på att man stöter och blöter något så stort som Finland, men det är inte det jag vill skriva om. Efter skolsjkutningen i Kauhajoki har alla diskuterat hur det kunde hända. Som brukligt är har det förekommit ett antal citat av typen "ingen trodde att det kunde hända här" och "det kunde väl ingen tro om honom". Dessutom har det moraliserats en del kring Finlands vapenlagar. Nästan alla dagstidningar jag läst om händelsen i har passat på att nämna att efter USA och Yemen så är Finland det land i världen som har flest vapen per invånare.

På något sätt har det väl känts skönt för tidningarna att få skriva det. Det har passat in i vår bild av det östra grannlandet, och det har hjälpt oss att distansiera oss från det. De bär kniv, badar bastu, är svårmodiga. Och så har de en massa vapen. Inte konstigt att det brister för dem. Det var väl bara en tidsfråga. Tokiga finnar. De borde göra något åt sina vapenlagar.

Däremot är det bara en tidning hittills som jag har sett nämna att Sverige bara ligger två steg efter. USA, Yemen, Finland, Kanada. Sen kommer vi, med nära två miljoner registrerade vapen. Men den iformationen passade kanske inte lika bra in i bilden, och lämnades därför utan.

Slutligen kan jag inte låta bli att i detta sammanhang reflektera kring ordet skolskjuts. När jag var liten var det ett substantiv som beskrev en ful buss som de som bodde längre bort än jag begagnade sig av dagligen. Frågan är om det inte i dessa tider mer har kommit att bli ett verb i presens. Så kan det gå.

Tjocka hål i väggen

Såg just Hål i väggen på tv. För er som har bättre saker för er på söndagar kan jag berätta att det går ut på att kända svenskar klär sig i väldigt tajta silveroveraller, och sedan ska försöka forma sina kroppar så att de passar in i hålen i en frigolitvägg som kommer farande mot dem. Lyckas de får de poäng, misslyckas de hamnar de i en pool. Det finns mycket att säga om programmet, och mycket har redan sagts. Men för mig är det två frågor som känns viktigare och mer centrala än alla andra:

1. Hur har de löst det med sminket? De måste ha grymt bra vattenfast smink, för när Elin Kling kom upp ur bassängen såg hon ut precis som innan. Varför använder man inte alltid sådant smink?

2. Anpassar de hålen efter de tävlande? Vad skulle annars hända om till exempel Claes Malmberg, Peter Harrysson och Ingvar Oldsberg var med och tävlade? Finns det ens overaller i deras storlek? Som det är nu kan ju knappt Filip Hammar vara med.

Visa mig ditt stickhål, och jag ska säga dig vem du är

I mitt senaste inlägg kom jag ut som blodgivare. Något som folk generellt brukar betrakta som positivt, och som brukar generera ryggdunkar och uppmuntrande tillrop snarare än ifrågasättande och kritik. Att ge blod är något att vara stolt över, alltså. Men så fick jag en kommentar, som gav mig en tankeställare:

Hilton Friedman sa...
Själv har jag alltid undrat över vilka som kan tänkas ingå i den exklusiva skara som får ge blod. Blodgivare får ju inte ha haft sex mot ersättning, bott i Sydamerika, legat med andra män eller injecerat i annan regi än landstingets. Känner jag någon sådan person? Finns de överhuvudtaget sådana personer fortfarande? Ja, tydligen.

Nu hoppas jag innerligt att inga av mina vänner har haft sex mot ersättning. Men i övrigt finns det en intressant poäng i det som Hilton säger. Frågeformuläret vi måste fylla i varje gång vi är på blodcentralen filtrerar bort ganska många. Så när vi sitter där och fikar, fyllda av godhet och givmildhet, så finns det en del gemensamma nämnare. Vi är alla över arton år, väger mer än femtio kilo, födda i Europa. Vi har inte bott utanför Europa under någon längre tid, och de senaste månaderna har vi knappast varit utomlands alls. Om vi är män så är vi heterosexuella, och vi har aldrig injicerat några preparat på egen hand. Dessutom äter vi inga mediciner, vi känner oss fullt friska, och de senaste tre månaderna har vi inte skaffat någon ny sexpartner. Är vi tatuerade eller piercade så var det minst sex månader sedan det skedde.

Låter det inte trist? Låter det inte som att det är en präktig kristdemokrat från Jönköping vi beskriver?

Det mesta av ovanstående är ändå för mig tämligen positiva eller åtminstone värdeneutrala egenskaper. Men efter att ha ställt upp det på det viset ser jag ändå det problematiska i att proklamera att man är blodgivare. Den lilla röda bloddroppen som jag fick av dem kommer jag inte att sätta på rockslaget. Den blir ju en sorts social markör. Ett märke som talar om att jag inte tillhör de medicinerades skara, inte de sodomerandes skara och inte de utlandsföddas, drogbrukandes eller promiskuösas skara. Att jag är en av dem som frivilligt ger, till de andra som bara får. Och att jag tycker att det är något värt att markera och signalera.

Jag kommer självklart att fortsätta mitt blodgivande, så länge jag uppfyller villkoren. Men droppen lämnar jag hemma. Det är en sorts social markör jag klarar mig utan.

Att sälja sin kropp

Igår var jag på blodcentralen och donerade fyra och en halv deciliter av mig själv till sjukvården. Som tack för min insats fick jag tre glas juice, en bulle, ett rockmärke i form av en bloddroppe och en trisslott. På lotten vann jag femtio kronor.

Kan man kalla det för blodspengar?

Blommor och utslagna

Dagens stora nyhet är förstås budgetpropositionen, som med pompa och ståt brukar presenteras av finansministern vid den här tiden på året. Jag har tillbringat förmiddagen med att läsa den, och analysera de delar som är intressanta i mitt arbete, men jag ska inte tråka ut er med de analyserna. Generellt kan man konstatera att det är mycket retorik. Spännande att kalla saker för satsningar, när det egentligen bara är justeringar av något man drog ned på förra året, och därmed bara nästan kommer upp i samma nivåer som under den förra regeringen.

Dagens budgetläsning, i kombination med gårdagens TV4-dokumentär om Anders Borg, har dock skapat en bild på min näthinna som inte går att radera.

Jag ser vår hästsvansprydde finansminister få besök av Charlie och Mattias från Lyxfällan. De tvingar honom att sätta upp tusenlappar på en stor svart tavla. Många tusenlappar blir det. Sen skickar de honom till en personlig coach, som lär honom att tänka mer empatiskt, och att man måste ta ansvar för medborgarna när man har ett så ansvarsfullt jobb. Tillsammans hjälper de honom att skrota en del dumma reformer, och får honom dessutom att klippa sig och börja äta nyttigare lunch. Till slut får han göra en ny budget på tavlan, som ser mycket bättre ut. När de besöker honom en månad senare mår hela landet mycket bättre, och som en belöning ger de honom en present: en helt ny kulturpolitik.

Just det programmet lär vi inte få se. Men tanken tilltalar mig, och ger mig någon sorts hopp. Förr eller senare måste det ju vända. Eller för att tolka Thomas Öberg lite fritt. Det kan hända, det kommer att hända, och det ska hända.

Det kanske finns plats för både blommor och utslagna.

Kamouflagemyndigheten FRA

Jag är säkert inte den första som belyser denna lilla lustighet, men det är så roligt att det förtjänar att sägas igen. Den på sistone så omtvistade myndigheten Försvarets Radioanstalt, FRA, vill gärna vara lite hemliga. Så hemliga att de inte ens syns från luften.

Den här bilden visar på en karta var FRA har sitt högkvarter, på Drottningholm i Stockholm.

Den här vilden visar exakt samma område på en satellitbild. Båda bilderna kommer från Hitta.se, och likadant ser det ut om man söker via Eniro.

Naturligtvis är det inte så att FRA har kamouflerat husen så väl att de ser ut som träd från luften. Snarare är det frågan om att den statliga myndigheten har lyckats övertyga leverantören av satellitbilder att viss finslipning i Photoshop varit nödvändig. Här skall inga terrorister kunna planera angrepp via satellitbilder, minsann. Det lustiga är dock att myndighetens makt utanför rikets gränser är begränsad, så om man söker via exempelvis Google Earth, så ser man husen tydligt. Det är alltså bara terrorister från Sverige, och som använder sig av svenska webbtjänster, som man lyckas stoppa.

Undrar vilka andra byggnader och platser som är retuscherade på Hitta.se. Och undrar vad det kostar. Vad får jag betala för att de ska måla mitt hus rosa?

Övning ger ingen färdighet

När jag stått i Roslags Näsby och väntat på tåget har jag vid två tillfällen sett en kille som förbryllar mig. Han är i 17-årsåldern. Hårdrockare. Och med stor inlevelse sjunger han med till den musik han har i lurarna. Det är inget lallande eller nynnande det handlar om, utan fullständigt utlevande och skränig hårdrockssång. I hans huvud är stationen ett fullsatt Wembley, och perrongen utgör scenen. Han kör alla de klassiska poserna: Står med tåspetsarna ut över perrongkanten och lutar sig bakåt med böjda knän; lirar luftgitarr både i normalposition och den lite vildare varianten över huvudet; går ned på knä och viftar med tungan i äkta Gene Simmons-anda; och så förstås pekandehanden-svepet ut över publikmassorna.

Han verkar inte bekommas det minsta av att alla runt omkring tittar lite generat på honom, skakar på huvudet, utbyter menande blickar med varandra. När han väl kliver på tåget fortsätter han sjunga. Dock något nedtonat, för att inte bli avkastad.

Jag har ingen aning om ifall han är galen eller bara lite härligt excentrisk. Kanske sjunger han i ett band, och tar varje tillfälle i akt att öva. Kanske när han bara rockstjärnedrömmen, och lever ut den under sina transporter till och från skolan. Kanske borde han helt enkelt låsas in på ett ställe där man får fina vita kläder med långa ärmar.

Det mest intressanta är dock att han sjunger riktigt dåligt, och att han oavsett vilket av ovanstående som är sant utgör det slutgiltiga beviset på att övning inte alltid ger färdighet.

Jag är helt säker. Och jag har fel.

Jag och Jens var på en casting för några veckor sedan. Vi skulle testas för att eventuellt vara med i ett nytt frågesportsprogram på tv, och vi började planera för våra liv efter den stora vinsten. Jag var väl något stursk efter mina relativa framgångar i Postkodmiljonären, och Jens kände sig stark av vetskapen att han hemifrån tv-soffan hade klarat sig minst lika långt som jag. Tillsammans var vi oslagbara, och castingen kändes bara som trivial formalia på vår väg mot de stora rikedomarna.

Väl där fick vi svara på några frågor var och berätta lite om oss själva. Det var inte så värst svårt, och vi gick därifrån och kände att vi hade gjort bra ifrån oss. Tills jag väl hemma började fundera på vad jag egentligen hade svarat. En av frågorna var vilken låt Charlotte Nilsson vunnit melodifestivalen med i år. Jag minns att jag smålog lite självsäkert och svarade Invincible, glad över att få en schlagerfråga som jag faktiskt kunde. Hemma i soffan dök plötsligt ordet Hero upp, och jag insåg att jag mycket väl kunde ha svarat fel på alla frågorna även om det kändes så bra där i castingrummet. De skulle ringa oss, sa de. Det har de inte gjort.

Det hela påminner mig om min allra första frågesportsupplevelse. Min klass kvalificerade sig till att vara med i Vi i femman, och jag var en av de som skulle vara med i laget. Tävlingarna sker först i lokalradio, och sedan i tv. Mitt trauma skedde i den sista tävlingen i radio. Hade vi vunnit den hade vi fått vara med i tv, och det var naturligtvis vad alla drömde om.

Vi mötte Hidingeskolan, och det var en väldigt jämn kamp. Som en av de sista frågorna fick vi ett antal ordstäv eller uttryck som vi skulle förklara vad de betydde. Ett av dem var klippt och skuret. Där satt vi, tre små elvaåringar, och konfererade om svaret. De två tjejerna i mitt lag var helt övertygade om att det betydde att något passar perfekt. Själv hade jag av någon anledning blandat ihop det med hugget som stucket, och argumenterade hårt för min sak. Jag använde alla tänkbara härskartekniker, och fick till slut över dem på min sida. När det var vår tur att svara berättade jag för domaren att klippt och skuret betyder att något inte spelar någon roll, att det kvittar lika. När domaren såg lite förvånad och tveksam ut gjorde en av mina lagkamrater en ansats att ändra vårt svar, men jag tystade henne effektivt.

Hidinge vann, förstås, och fick vara med i tv. Jag fick bära skulden för att Lillån inte fick några tv-kändisar det året heller. Och antagligen borde jag ha lärt mig en läxa. Ändå fortsätter jag att anmäla mig till frågesporter, och går stursk och självsäker hem från castingen i tron att Charlotte Nilsson sjungit Invincible.

Hugget som stucket? Knappast.

Norgehistoria

Under en stor del av min barndom var det här mitt roligaste skämt. Notera att det utspelar sig i Norge, och replikerna bör läsas på norska.

Polisen stoppar en bilist, och ställer frågan:
- Har du nytt alkohol?
- Nei, jeg har nytt slips.

På något sätt börjar jag fortfarande fnissa när jag hör den. Är det roligt, eller är det mitt norska påbrå som för evigt har försett mig med en snedvriden humor?

En era är över

2008-09-17 kl 17:11

2008-09-17 kl 17:19

2008-09-17 kl 17:27

Långt hår och rock

Det är roligt att långt hår och rock kan förknippas med mer än en subkultur, beroende på vilken betydelse man tillskriver det sista ordet i meningen.

Jag ska nära ett mobboffer vid min barm

I ett tidigare inlägg skrev jag om namn som av olika anledningar har fläckats ned så till den milda grad att jag har svårt att ta dem på fullt allvar. Det finns naturligtvis en hel massa sådana namn. En del med rent personliga associationer, som skiftar från person till person, och andra mer generella. Till exempel hittar man i den svenska befolkningen tämligen många med tilltalsnamnet Adolf bland personer födda för sådär sjuttio år sedan, men bara en bland dem som är födda 1990. Av skäl som nog är ganska lätta att förstå.

Och så finns det ju de där namnkombinationerna som bör undvikas. Jag vet att det är ganska uttjatat, men jag kan inte låta bli att tänka på Anne Ahl. Hon finns i några olika stavningsvarianter, och åtminstone ett par av dem är så unga att de inte ens kan ha gift sig till namnet. Någon förälder har alltså med berått mod skänkt detta namn till sin avkomma, och tyckt att det låtit bra. Jag ser framför mig hur de liksom smakat på namnet, och tyckt sig höra något bekant. Det låter fint. Det tar vi. Vår lilla prinsessa. Anne. Anne Ahl.

De fem personer i landet som heter Enis i efternamn har smakfullt nog undvikit förnamn på P, men det finns faktiskt en stackare med namnet Jonas Nopp. Var det Jona, sa du? Konstigt nog finns det ingen i vårt rike som heter Dan D Ryd. Många Dan Ryd, men ingen med mellannamn på D.

Hur gör man när man jobbar?

På skrivbordet på mitt kontor står en dator. Precis som teven är den möbel som många möblerar sitt vardagsrum efter så är datorn den centrala punkten på mitt skrivbord. Telefonen, häftapparaten, hålslagen, pappershögarna, anteckningsböckerna, pennorna, gemen och mapparna – allt är organiserat enligt ett sinnrikt system med datorn som det givna navet. Det första jag gör när jag kommer på morgonen är att slå på datorn, och det sista jag gör innan jag går är att logga ut. När jag inte är på möten eller ute i något ärende så sitter jag framför datorn. Det är det som är att jobba. Och så har det varit sedan jag började jobba någon gång i slutet på det förra millenniet.

Men jag anar att det fanns en tid innan det, och jag anar att folk jobbade även då. Jag vet även att ganska många av mina kollegor jobbade redan för trettio år sedan, och gjorde ungefär vad de gjorde idag. Hur? Jag har ingen aning.

En dag för några veckor sedan gick inte min dator att starta. Jag tänkte käckt att jag kunde jobba utan dator, för så gjorde man ju förr. Jag ringde ett samtal, bläddrade lite i någon pärm. Sen kom jag inte längre. För att ringa fler samtal behövde jag kolla upp några nummer och anteckningar i datorn. För att ha något utbyte av det jag läste i pärmen behövde jag samköra det med ett register jag har på intranätet. Det fanns inte en enda grej jag kunde göra utan dator. Så jag sorterade om innehållet i några av mina pärmar, körde rally med kontorsstolen ute i korridoren, tog en långlunch och byggde ett torn av gem. Sen gick jag hem, och hoppades att datorn skulle fungera nästa dag. Det gjorde den.

Om det blir strömavbrott blir jag oduglig. Blir det strömavbrott länge måste mina chefer sparka mig. Kan man verkligen påstå att man har någon kompetens om man inte kan göra ett smack utan sin dator?

Inte bara vädret är höst

Kloka läsare har upplyst mig om att det som jag i förra inlägget beskrev i en möjligen skämtsam form kallas för höst, och är något högst naturligt. Det fina med den sortens höst är att den är övergående, eller i alla fall cyklisk. Den kommer med största sannolikhet att följas av vinter, som följs av vår och sommar, och så kommer den tillbaka igen. Så är dock inte fallet med ålderns höst, och den tycks nu ligga mig hack i häl.

Som jag tidigare har berättat är jag mitt uppe i ett experiment som går ut på att jag låter mitt ansiktshår flöda fritt. Skägg, alltså. När jag för en liten stund sedan stod och betraktade mitt nya ansikte i spegeln såg jag att där fanns åtminstone fyra stycken kritvita hårstrån. Mitt hår är annars åt det rödblonda hållet, och skägget består av mestadels rödaktiga hårstrån uppblandade med några bruna och nästan svarta. Men nu har där alltså smugit sig in några vita.

Det kan bara tyda på tilltagande ålder, och det kan bara vara början på slutet. De kommer att bli fler och fler, och så småningom kommer de att sprida sig till resten av huvudet. Jag hade precis tänkt skriva ett inlägg här i bloggen där jag i skämtsam ton spekulerade lite kring vad jag ska bli för typ av gubbe när jag blir gammal. En käpphöttande gubbe, en gnällande gubbe, eller kanske en bänksittande gubbe. Jag tänkte att det var något som låg långt fram i tiden, och som man gott kunde kosta på sig att skoja lite om. Men jag förstår att så inte är fallet. Jag måste börja fatta sådana beslut snabbt, och förbereda mig. Gubbigheten närmar sig. Ålderns höst är här. Sen kommer vintern. Och vår blir det aldrig igen.

Polisen är liga på spåren

Oroliga läsare har ringt in och rapporterat om en liga som verkar vara i farten. Löv har ryckts ned från träden, färgats röda och placerats på marken. Inga vittnen finns, som har kunnat se själva tillvägagångssättet, men liknande händelser har rapporterats över i stort sett hela landet. Händelserna påminner väldigt mycket om något som inträffade vid den här tiden på året förra året, och som då fick en närmast epidemisk spridning. Den gången greps ingen misstänkt, men i år satsar polisen stora resurser, och hoppas på att hitta en lösning.

- Brottet är rubricerat som egenmäktigt förfarande och allmänfarlig förstörelse. Träden är många gånger privat egendom, och de har naturligtvis planterats för att vara gröna och frodiga. Att på det här sättet färga löven i gult, rött och orange, och dessutom slita ned dem från sina grenar, är att betrakta som mycket grovt, säger Börje Enmark, presstalesman på polisen.

Ser ni några politiska motiv bakom brotten?
- Det är klart att tankarna går till den organgea revolutionen som ägt rum i vissa öststater, men det är för tidigt att uttala sig om den saken ännu.

När tror ni att några gripanden kan vara aktuella?
- Vi har noterat att brottsvågen började i norra landsdelarna, och nu sprider sig söderut. Vi har därför förstärkt bevakning längs E4 söderut, och andra vägar. Vi ägnar oss dessutom åt så kallad inre spaning, där vi går genom tips och gamla utredningar för att hitta likheter. På grund av brottets karaktär misstänker vi även att det kan finnas samband med den liga som på vårkanten roar sig med att smälta all vacker snö. Ett sådant samband utreds givetvis.

Alla tips från allmänheten är naturligtvis oerhört välkomna.

Dessa vackra maskiner

De maskinellt översatta texterna flödar på webben, och som jag tidigare visat här i bloggen kan det få smått fantastiska resultat. Idag när jag loggade in på Facebook möttes jag av en annons i högerspalten som var så vacker att jag bara måste dela med mig:

Du har ett budskap!
En vän älskar dig. Ta reda som!

I mina öron är det poesi, och betydligt mer spännande än den engelska versionen som bara vill försöker locka mig med en hemlig beundrare, för att få mig att lägga till en applikation.

Jag har ett budskap. Självklart.

En vän älskar mig, det är fint.

Ta reda som. Varför inte? Det är nydanande, lite mystiskt, och ganska obegripligt. Men jag blir sugen på att följa uppmaningen. Resten av den här kvällen ska jag ägna åt att ta reda som. Önska mig gärna lycka till.

Säsongen är över nu

Jag läser i tidningarna att en förkyld Carolina Klüft meddelar att hon ställer in resten av säsongen, och att Susanna Kallur gör samma sak efter återkommande skador. Det låter så skönt. Själv sitter jag på kontoret och snörvlar, stannar kanske hemma någon dag om febern är hög, men ger mig snabbt iväg igen till mitt skrivbord. Det är nog dags att låta sig inspireras lite av våra idrottsstjärnor.

I morgon är det jag som kliver in till chefen och meddelar att jag ställer in resten av säsongen. Jag har känt mig lite krasslig, och vill ta igen mig. Gör ett nytt försök nästa säsong, men om det inte känns helt rätt i kroppen då tror jag att jag meddelar att min karriär är över.

Sen då? Carolina? Sanna? Vad är nästa steg? Kan jag bara dra mig tillbaka då? Måste jag flytta till Monaco?

Nu börjar det nya livet.