Jag ska nära ett mobboffer vid min barm

I ett tidigare inlägg skrev jag om namn som av olika anledningar har fläckats ned så till den milda grad att jag har svårt att ta dem på fullt allvar. Det finns naturligtvis en hel massa sådana namn. En del med rent personliga associationer, som skiftar från person till person, och andra mer generella. Till exempel hittar man i den svenska befolkningen tämligen många med tilltalsnamnet Adolf bland personer födda för sådär sjuttio år sedan, men bara en bland dem som är födda 1990. Av skäl som nog är ganska lätta att förstå.

Och så finns det ju de där namnkombinationerna som bör undvikas. Jag vet att det är ganska uttjatat, men jag kan inte låta bli att tänka på Anne Ahl. Hon finns i några olika stavningsvarianter, och åtminstone ett par av dem är så unga att de inte ens kan ha gift sig till namnet. Någon förälder har alltså med berått mod skänkt detta namn till sin avkomma, och tyckt att det låtit bra. Jag ser framför mig hur de liksom smakat på namnet, och tyckt sig höra något bekant. Det låter fint. Det tar vi. Vår lilla prinsessa. Anne. Anne Ahl.

De fem personer i landet som heter Enis i efternamn har smakfullt nog undvikit förnamn på P, men det finns faktiskt en stackare med namnet Jonas Nopp. Var det Jona, sa du? Konstigt nog finns det ingen i vårt rike som heter Dan D Ryd. Många Dan Ryd, men ingen med mellannamn på D.