Bloggdilemmat för en trasig själ

Det vanliga livet vi lever är fyllt av små spännande episoder som passar utmärkt att skriva små betraktelser om. Det är till stor del detta jag byggt min blogg på. Putslustiga, finurliga eller engagerande tankar om saker som rör sig runt mig. Men hittills alltid ofarliga. Personliga, utan att bli privata.

De senaste dagarna har mycket runt mig rasat samman. Händelser så svåra att greppa att det inte går en minut utan att tankarna kretsar runt dem. Och samtidigt så privata att de omöjligt kan utgöra inspiration till några blogginlägg. Jag vill inte vara en av dem som lägger ut sina privata bekymmer till allmän beskådning, och tigger efter sympatier i kommentarfälten. Vill inte exploatera de jobbigaste tankarna och förvandla dem till något som självdestruktiva tonåringar hittar till genom desperata googlingar och antingen finner tröst i eller tvärtom.

Samtidigt har jag mitt i allt det jobbiga då och då skänkt en tanke åt min blogg. Min lilla plats på nätet som skänkt mig mycket glädje. Som trots allt haft en terapeutisk funktion många gånger, om än på ett mer subtilt sätt. Och tankarna om hur jag ska hantera att vara en bloggare när annat dominerar så totalt har gått i tre etapper. Precis som man brukar säga att sorgen gör.

1. Nu är allt skit. Jag lägger ner bloggen. Jag ska aldrig skriva mer.
2. Skit samma. Jag berättar allt i bloggen. Vräker ut min ilska, mina känslor. Nämner namn, blir riktigt obehaglig och troligtvis mycket uppmärksammad.
3. Jag fortsätter som förut. Det här må förstöra och förändra mycket, men mitt bloggande ska det banne mig inte få komma åt.

Och där är jag nu. Fast besluten att försöka få tillbaka den gamla blicken. Den som ser de där små sakerna i vardagen som ger upphov till en mening, några ord eller en formulering. Som blir till ett inlägg. Och som jag faktiskt har förstått att några personer där ute uppskattar.

Nu kör vi igen.