Le så byter Stockholm färg

Att människor är beredda att göra vad som helst för att få lite uppmärksamhet har vi sett otaliga exempel på. Allt från de hoppande och vinkande barnen bakom varje intervjuad person i sportsändningarna till vuxna människor som springer nakna över torg, äter sin egen vikt i marsipan eller något annat galet som ger dem sina femton sekunder av berömmelse. (Ja, jag vet att Warhol pratade om minuter, men det var ett annat medieklimat då.)

Nu har konstnären Erik Krikortz skapat ett interaktivt konstprojekt, som manifesteras genom att Hötorgs-skraporna byter färg beroende på hur stockholmarna mår. På sajten emotionalcities.com kan man logga in och berätta om sitt humör, hur man har sovit, hur stressad man är och så vidare. Ett medeltal räknas sedan fram, och det påverkar färgen som husen blir belysta med. I kväll lyser de klargult, vilket signalerar att vi är något gladare än likgiltiga. Är husen någon gång lila vet vi att en krisgrupp borde sättas in.

Det är en kul idé, även om risken är att husen kommer att ha ungefär samma färg för det mesta. Men jag kan inte låta bli att tänka vidare, och släppa fram min konspiratoriska sida. Vad krävs för att tillräckligt många stockholmare ska må så dåligt att husen blir lila? Ett större attentat? Äcklig doft i hela innerstan? Och som naturlig följdfråga; finns det någon som är beredd att utsätta oss för något sådant för att få se husen belysas i sin favoritfärg?

Kanske öppnar konstprojektet upp för en helt ny typ av terror. Eller omvänt, brigader av människor som går runt och ler mot alla för att försöka färga husen röda. Själv gillar jag grönt. Likgiltighet. Så mitt humör kommer alltid att vara det motsatta mot de flesta andras. För att väga upp. Och göra Stockholm lite grönare.