måndag 12 november 2007

Beiget, bäscht.. Äh, brunt!

Jag knäcker ibland lite extra som korrekturläsare. Det går ut på att jag får texter skickade till mig, och skickar tillbaka dem med alla stavfel, syftningsfel och obegripligheter markerade. Dessutom brukar jag kunna lämna synpunkter på textens komposition och innehåll. Ibland rättar jag faktafel. Det är ett spännande uppdrag, och jag tror mig vara ganska duktig på det.

Något som ofta slår mig är att vissa ord helt enkelt inte är lämpade för tryck. Jag pratar inte om svordomar, de går lika bra att trycka som att säga, och det är snarare en fråga om vilket intryck man vill förmedla. Jag talar om ord som går bra att säga, men som stavas eller böjs så konstigt att de helt enkelt inte fungerar att skriva. Jag var lite inne på ämnet i min tidigare text om margarinkampanjen fräschet.

I dag korrade jag en text om 3D-bio och stötte på följande citat:
"När man sett lika mycket 3D-bio som jag har börjar tvådimensionell film kännas lite beiget."

Ögat reagerade genast på det sista ordet. Beiget. Det ser ju helskumt ut. En snabb kontroll i ordlistan visar att det är helt korrekt stavat, färgen beige i bestämd form, men fortfarande lika svårläst. Så jag börjar laborera med alternativa lösningar. Vore det inte ett citat skulle jag direkt byta ur ordet mot "trist", "brunt" eller "småtråkigt". Men så får man inte behandla citat. Att ändra ordet så att det inte är i bestämd form skulle kunna fungera, men ser fortfarande illa ut. Till slut lät jag det stå, så får vi ta diskussionen i andra omgången av korrektur.

Det där är en spännande sida av språk. Det finns ord vi använder dagligen som är hur bra som helst när man säger dem, men värdelösa i skrift. Och det finns meningar och böjningar som är helt korrekta enligt alla regler, men som är helt hopplösa för läsaren. När jag läste grammatik, och vi pratade om inskjutna bisatser, tog min lärare upp ett fantastiskt exempel för att öva kommatering. Jag vill gärna dela med mig av det. Försök sätta komman så att följande mening blir begriplig.

Flickan som pojken som hunden bet slog skrek.

12 kommentarer:

Jens sa...

Det blir ofta problem med låneord. Min egna analys är att problemet uppstår när vi väljer att böja orden efter svenska stavningsregler. Som i ditt fall till bestämd form, men vanligast är att vi gör om orden till verb och att problem då uppstår. Till exempel ordet "Safe". Det används numera relativt ofta. Man "safear", "safeade", vissa "safe:ar". Knappast eftersträvansvärt att läsa i text, men i tal går det bra.

En annan sak, som inte jag är bekväm med är att i text läsa "Jag använde mig av ett slags såg för att...". Jag vågar påstå att de flesta i talspråk skulle säga "Jag använde mig av en slags såg..." Detta faller så klart de flesta öron i smaken då det heter "En såg". Men... Nu...

Äsch. Nu blev jag plötsligt förvirrad. Har inte sovit nåt i natt. Jag lämnar det. Återkommer.

Mårthen sa...

Jag har också stött på "ett slags" kring ord som är i genuset reale. Det är lite knepigt, och jag tycker inte om det.

Och du har givetvis rätt i att det ofta är låneorden som krånglar till det. Skateboardtidningarna har ofta problem med det där. Det går ju an att skriva skateboard och skate. Men skateare, skateing osv? I musikjournalistiken är det ofta problem när man skriver om rap. Rapare eller rappare? Rapkultur eller rappkultur?

Frej sa...

Jag ger det ett försök:
Flickan, som pojken, som hunden bet, slog, skrek.

Jag kom just nu att tänka på " den orangea revolutionen". Det ser också konstigt ut. Stackars rubriksättare.

Mårthen sa...

Det där är en av flera korrekta lösningar. Man kan också dra till med "Flickan som pojken som hunden bet, slog, skrek." Kommatering är ju som bekant ingen exakt vetenskap. Meningen är hur som helst aldrig särskilt lättläst.

Och nej, den orangea revolutionen var inte så kul för språkvårdarna som den var för revolutionärerna.

Sandra sa...

Jag brukar fundera kring ordet Falafel (maträtten alltså), vad heter det i plural? Falaflar, falafels eller falafel?

Fred & Kärlek

Mårthen sa...

Falaflisar! :-)

Sandra sa...

Hihi, jag brukar oxå böja omöjliga ord på det sättet. Men jag får lite halvt ont i magen av att inte veta hur det ska vara egentligen....

Fred & Kärlek

Frej sa...

Min grammatikundervisning har varit uteslutande tysk, och där är faktiskt kommatering en mycket exakt vetenskap. Meningen är ganska obegriplig hur man än sätter kommatecknena. Hmmm tecken bestämd form plural... Hur blir det?

Mårthen sa...

Tecknen, ska det vara. :-)

Ja, fast just den meningen blir ju nästan lite tysk i uppbyggnaden, med alla verb staplade på slutet. Är det inte så ni gör over there?

Frej sa...

I bisatser, även inskjutna, kommer naturligtvis verbet sist. (Undantag finns.) Det är så vi gör over here.

Eleilaros sa...

Jag tycker att det mest logiska sättet att kommatera ditt exempel är följande (är dock osäker på ifall det första kommatecknet skall vara där. Läs tolkningen och ha överseende):
Flickan, som pojken som hunden bet, slog, skrek.
Det vill säga att en pojke som var hundbiten slog en flicka som skrek.

Anonym sa...

Sju år senare läser jag denna blog, som kanske inte ens är aktiv längre (?), men jag vill ändå kommentera ang. det här med om det ska heta "ett slags såg" eller "en slags såg". Det är ju egentligen rätt enkelt; det heter alltid "ett slags", oavsett genus på det efterkommande ordet. Orsaken är ordet slag, vilket som bekant alltid heter "ett slag". Att säga "ett slags såg" är samma sak som att formulera det "en såg av ett slag".
Att vissa tycker det känns konstigt att säga "ett slags" om ord som man skulle sätta "en" framför, beror helt enkelt på att man har glömt bort vad det egentligen är man säger. ;-)