Bjurman står till höger bakom klungan

I en intervju i Dagens Nyheter kommenterar Timo Räisänen att många i publiken är tråkiga. Han beskriver det som att "de står med armarna i kors och leker journalister". Det kastar mig tillbaka flera år, till den tid då jag själv var en musikjournalist som recenserade konserter.

Min första chef var Hedberg. Han var fantastisk på många sätt, men att beskriva honom som sprallig vore helt främmande. Särskilt när det kom till konserter. Många gånger förundrades jag över hur han kunde stå på en konsert och se helt likgiltig ut, och sedan skriva en text som förklarade vilken fantastisk upplevelse han hade varit med om. Så småningom lyckades dock jag och Jocke utröna ett mönster, så att vi kunde se vilket betyg en konsert skulle komma att få. Ettor och tvåor var svåra att skilja åt, men kännetecknades av att han rynkade pannan och skakade lite på huvudet mellan låtarna. Treor kände man igen på att han hade en helt likgiltig min och stod stilla med armarna i kors. Började han dessutom klappa takten lite med ett finger, fortfarande med korsade armar, så kunde man förvänta sig en fyra. Vid enstaka tillfällen började Hedbergs vänstra fot att stampa lite lätt i marken. Då var det en av de sällsynta femmorna som vankades - toppbetyget.

Efter att ha dechiffrerat Hedbergs konsertbeteenden började jag och Jocke ägna minst lika stor uppmärksamhet åt att studera andra journalister som att odla våra egna skrivarkarriärer. Vi skrattade åt Håkan Steens fåfänga försök att hindra folk från att tjuvläsa hans texter genom att vika ned locket på laptopen till hälften och liksom krypa in i datorn, samtidigt som han ständigt tittade över axeln efter spioner från Expressen. Vi älskade hur Per Bjurman knappade sig genom sin text med pekfingervalsen för att därefter luta sig tillbaka och släppa iväg ett nöjt pysande ljud genom munnen som signalerar att han är nöjd med sin text. Vi såg Stefan Tungren komma in mitt i en konsert som han ändå recenserade som om han sett hela, och vi hörde andra recensenter berätta redan i förväg att de tänkte såga en konsert.

Men det roligaste vi lärde oss av våra studier var hur man på en fullsatt stor konsert ändå med lätthet kunde hitta recensenterna i publiken. I de flesta fall bildas det en klunga längst fram, där de hängivna står. De som dansar, hoppar, sjunger allsång. Strax bakom klungan står de som halvdiggar. De dansar lite försiktigt på stället till de flesta låtar, men när hitsen kommer börjar de hoppa lite försiktigt. Enstaka gånger sträcker de upp en arm i luften. Bakom dem, till höger, står recensenterna. Det är tillräckligt nära för att de ska se och höra bra, men tillräckligt långt bort för att de inte ska förväxlas med några fans, eller drabbas av armbågar och hoppande. Samtidigt är de så pass långt fram att de inte störs av pratarna som står längre bak. Att de ställer sig lite längre till höger beror på att det oftast är den bästa sidan om man vill se alla i bandet, och för recensenten är trummisen och basisten lika viktiga som sångaren.
Så där står de. Bjurman, Steen och Tungren; tillsammans med skivbolagsfolk, Luger-Ola och några från Södra Teatern. Och jag och Jocke, som ändå sträcker upp nävarna i luften ibland, och skrattar åt recensenternas korsade armar och diskret trummande fingrar.