I bloggar jag gillar förekommer det då och då listor. Jag har ännu inte publicerat någon lista, så jag tyckte att det var dags.
5 svenska mansnamn som jag har svårt att ta på allvar, eftersom de för mig alltid kommer att vara förknippade med något särskilt:
1. Adolf
Förklaring kanske är överflödig. Det fanns en man med mustasch som på 40-talet gjorde sig berömd för inte så smickrande handlingar. Jag tror att få föräldrar med hjärtat på det rätta stället kallar sina barn för Adolf.
2. Mats
Det här är ju ett ganska vanligt namn, men jag börjar ändå alltid småfnissa när jag hör att någon heter det. Och allt beror på Harlén. Han är en kompis, och en av de roligaste kompisarna.
Sedan ganska lång tid tillbaka har han ett standardskämt som innefattar namnet Mats, och som jag alltid börjar asgarva åt. Skämtet uppstår när man pratar om någon person, oftast en musiker. Till exempel Bruce Springsteen. Harlén säger då:
- Har du hört hans brorsa också, Mats Springsteen?
Och så skrattar man. Det är oerhört simpelt, men blir ändå roligare och roligare för varje gång. Mats Scocco, Mats Bowie, Mats Ledin. Det är roligt, och namnet Mats får mig att skratta.
3. Urban
Namnet Urban blev förstört för mig i barndomen. Antagligen bara för att det låter ganska roligt. Snabbt blev det ett sånt namn jag drog till med om jag i en lek skapade en karaktär som var lite konstig. Det var också namnet jag använde om jag busringde, förställde rösten konstigt, eller tog på mig ett par konstiga glasögon. Allt som var konstigt var Urban. Ibland Bertil, men oftast Urban.
Magnus i min klass på lågstadiet hade en pappa som hette Urban. Han var så vitt jag kan minnas en tämligen vanlig man, och som jag minns det ganska trevlig. Men han hette Urban, och det tyckte jag alltid var ganska roligt.
4. Tor
Bara det faktum att Tor är ett namn på en gammal asagud är ganska roligt. Visserligen förekommer ju Frej och Freja också, men det lär vara ganska ovanligt att heta exempelvis Oden. Men det är inte det faktum som gör att Tor platsar på min lista.
En gång i min barndom var jag på Kreta med min familj. Jag kommer inte ihåg så mycket från den resan. Det var varmt, vi gick i någon sorts ravin, jag blev solbränd på tårna, en tant svimmade. Och så minns jag att samtidigt som oss var där en ung kille som hette Tor, och som var blind. Han hamnade ofta på samma utflyktsbuss som oss, och vi stötte på honom flera gånger. Blinda är ju alltid oerhört fascinerande, bara på grund av det faktum att de inte ser något. Tor var nog den första blinda som jag råkade på, och det gjorde stort intryck på mig. Sedan dess förknippar jag alltid namnet Tor med blindhet.
Sanna bodde till exempel innan vi träffades med en kompis som hette Tor, och utan att ha träffat honom så utgår jag ständigt från att han är blind när han kommer på tal. Mamma har också en släkting som heter Tor. Han var seende sist jag träffade honom, men det var några år sedan så jag vill inte helt utesluta att han kan ha blivit blind sedan dess.
5. Mårten
Har ni läst min blogg tidigare så förstår ni varför. Mårten gås. För mig ser det bara felstavat ut.
tisdag 31 juli 2007
måndag 30 juli 2007
Författartips
Igår var jag, Jens, Sanna och Malin på en utställning på Kulturhuset. Den handlade om en kvinna som hette Astrid Lindgren, som verkar ha haft ett spännande liv. Det var foton från hennes eget fotoalbum och en del pressbilder. Tydligen har Astrid jobbat som författarinna, och gett ut en hel del böcker. Hon är död sedan några år tillbaka, men många av böckerna finns ändå att få tag på i både bokaffärer och på bibliotek. Jag blev intresserad efter att ha sett utställningen, och köpte faktiskt en bok.
Boken hette Boken om Pippi Långstrump och handlar om en tjej som lever ett ganska annorlunda liv. Trots att hon bara är ett barn så bor hon själv i ett stort hus, och är ekonomiskt oberoende på grund av en säck med pengar som hon har. I boken får man följa henne och hennes kompisar, som dels är två barn, och dels en apa och en häst, på olika äventyr. Pippi är väldigt stark, både fysiskt och psykiskt, och en ganska häftig karaktär. Bland annat hyser hon en del upproriska tankar mot samhället.
Jag blev väldigt gripen av boken, och ska försöka få tag på fler böcker av samma författarinna. Den var ganska lättläst, så jag tror att människor i alla åldrar kan ha glädje av böckerna. Hör gärna av er om ni också har läst något av Astrid Lindgren, så kanske vi kan diskutera!
Boken hette Boken om Pippi Långstrump och handlar om en tjej som lever ett ganska annorlunda liv. Trots att hon bara är ett barn så bor hon själv i ett stort hus, och är ekonomiskt oberoende på grund av en säck med pengar som hon har. I boken får man följa henne och hennes kompisar, som dels är två barn, och dels en apa och en häst, på olika äventyr. Pippi är väldigt stark, både fysiskt och psykiskt, och en ganska häftig karaktär. Bland annat hyser hon en del upproriska tankar mot samhället.
Jag blev väldigt gripen av boken, och ska försöka få tag på fler böcker av samma författarinna. Den var ganska lättläst, så jag tror att människor i alla åldrar kan ha glädje av böckerna. Hör gärna av er om ni också har läst något av Astrid Lindgren, så kanske vi kan diskutera!
söndag 29 juli 2007
Trevliga vykort
Norska posten har gjort en undersökning som meddelar att två av tio drar till med en vit lögn när de skriver vykort hem från semestern. Här är fint väder, vi badar och solar varje dag, i morgon ska vi besöka slottet, maten är jättegod. Det kanske inte alltid är så.
Men det är väl inte konstigare än att vi som regel svarar ”bra” på frågan om hur vi mår. Man gör det som förväntas. Det är mer en ritual. När man är på semester ska man skicka vykort där det står hur fint man har det. Själva grejen med vykort är ju ofta att de ska fungera som en trofé, eller ett bevis. Så här långt bort har jag kunnat resa, och de här häftiga byggnaderna har jag sett. Medan du sitter kvar där hemma och läser vykort.
Dessutom är de ju en del i ett självbedrägeri. Man har lagt ned tid och pengar på att göra den där resan, och då vill man inte erkänna för någon att den inte är lyckad. Det spelar liksom ingen roll hur hemskt det är, man kommer att fortsätta att intala sig själv att det är ”härligt att komma iväg lite”, ”spännande att komma bort från vardagen” och ”kul med lite utmaningar”. Och så länge man tror på det själv så är det också vad man meddelar släkt och vänner där hemma.
Jag tror att det dröjer innan vi får se fullständigt ärliga semesterrapporter av den här typen:
Hej syrran!
Jag sitter i receptionen och skriver, för lampan fungerar inte på rummet. Trots att vi betalat nästan 15 000 för den här resan är det inte mycket som blivit bra. Vi borde ha stannat hemma istället. Jag är magsjuk, och vi har mest bråkat med varandra. Dessutom är det kallt och regnar. Du har det bra som är hemma istället.
/Brorsan
Och lika bra är väl kanske det.
Aftonbladet skriver om undersökningen här.
Men det är väl inte konstigare än att vi som regel svarar ”bra” på frågan om hur vi mår. Man gör det som förväntas. Det är mer en ritual. När man är på semester ska man skicka vykort där det står hur fint man har det. Själva grejen med vykort är ju ofta att de ska fungera som en trofé, eller ett bevis. Så här långt bort har jag kunnat resa, och de här häftiga byggnaderna har jag sett. Medan du sitter kvar där hemma och läser vykort.
Dessutom är de ju en del i ett självbedrägeri. Man har lagt ned tid och pengar på att göra den där resan, och då vill man inte erkänna för någon att den inte är lyckad. Det spelar liksom ingen roll hur hemskt det är, man kommer att fortsätta att intala sig själv att det är ”härligt att komma iväg lite”, ”spännande att komma bort från vardagen” och ”kul med lite utmaningar”. Och så länge man tror på det själv så är det också vad man meddelar släkt och vänner där hemma.
Jag tror att det dröjer innan vi får se fullständigt ärliga semesterrapporter av den här typen:
Hej syrran!
Jag sitter i receptionen och skriver, för lampan fungerar inte på rummet. Trots att vi betalat nästan 15 000 för den här resan är det inte mycket som blivit bra. Vi borde ha stannat hemma istället. Jag är magsjuk, och vi har mest bråkat med varandra. Dessutom är det kallt och regnar. Du har det bra som är hemma istället.
/Brorsan
Och lika bra är väl kanske det.
Aftonbladet skriver om undersökningen här.
lördag 28 juli 2007
Partierna som inte kom in
Jag sitter och studerar valresultatet från förra hösten. Det började som ett terapeutiskt behov. Det är för mig en omöjlig ekvation att så många röstade på något av allianspartierna, och nu verkar så chockade över den politik som förs. Det var ingen hemlighet vad partierna stod för, och den politik som bedrivs nu är precis den politik som utlovades. Jag hoppades att siffrorna från valet skulle ge mig någon sorts förståelse för varför människor röstade som de gjorde, för uppenbarligen har inte alla följt någon sorts ideologi.
Men jag fastnar istället för de övriga partierna. Det är ett fascinerande kapitel i vår demokrati. Dessa småpartier, som inte har en chans att komma in i några beslutande församlingar, men som ändå kör på år efter år.
Europeiska Arbetarpartiet kampanjade ganska duktigt. Det gav dem 83 röster i riksdagsvalet. Unika Partiet, med Linda Rosing i spetsen, fick oproportionerligt mycket medial uppmärksamhet, och landade på 222 röster. Vilka var de där 222 personerna? Vad hoppades de att Linda Rosing skulle göra för dem? Hur känner de idag?
Statistiken visar också hur viktigt det kan vara att inte slarva när man står inför valförrättarna. Fårgutapartiet, som ställde upp i riksdagsvalet för att ”minska avståndet mellan Visby och Stockholm genom att endast representera Gotland i riksdagen” fick bara 6 röster. Däremot fick de handskrivna partibeteckningarna Fårgjutarpartiet 2 röster, och Fårguta partiet 1 röst. Hade dessa individer lärt sig att får inte är något man gjuter, och att partier inte är något man särskriver, så hade gutarna fått hela 50% fler röster. Nu hade väl de 9 rösterna inte räckt så långt ändå, men rent statistiskt hade det varit en enorm skillnad.
På samma sätt kan man räkna sig fram till att hela 27 olika stavningar av Kalle Anka-partiet förekommer. Roligast är Kalle Anka paritet, som mer låter som en matematiskt term. Hade alla dessa personer slagit sig ihop och enats om en stavning hade partiet fått en bit över hundra röster. Inte illa för en seriefigur.
Bland de partier som endast fick en röst kan man hitta en uppsjö av olika påfund. Det mest fascinerande med dem är att de flesta ändå tyder på att någon faktiskt har ansträngt sig. Man har inte struntat i att rösta. Man har inte röstat blankt. Man har gått iväg till vallokalen, tagit en tom valsedel, skrivit dit ett namn som man vill rösta på och med rak rygg lagt den i lådan. Nöjd har man gått hem och satt sig för att titta på valvakan. Kanske finns där några tusen andra som skrivit samma sak. Kanske kommer man den här gången få se sin dröm gå i uppfyllelse. Kanske har svenska folket den här gången äntligen bestämt sig för att det är dags för Discopartiet att komma in i Riksdagen.
Undrar hur de känner nu?
De tre roligaste partierna som bara fick en röst i riksdagsvalet 2006:
1. De arbetsskyggas riksförbund – bland karpar och kantareller
2. Ezenhemmer plastpåsar och barnuppfostringsredskaps partiet
3. Toknazism hela dan – partiet
Men jag fastnar istället för de övriga partierna. Det är ett fascinerande kapitel i vår demokrati. Dessa småpartier, som inte har en chans att komma in i några beslutande församlingar, men som ändå kör på år efter år.
Europeiska Arbetarpartiet kampanjade ganska duktigt. Det gav dem 83 röster i riksdagsvalet. Unika Partiet, med Linda Rosing i spetsen, fick oproportionerligt mycket medial uppmärksamhet, och landade på 222 röster. Vilka var de där 222 personerna? Vad hoppades de att Linda Rosing skulle göra för dem? Hur känner de idag?
Statistiken visar också hur viktigt det kan vara att inte slarva när man står inför valförrättarna. Fårgutapartiet, som ställde upp i riksdagsvalet för att ”minska avståndet mellan Visby och Stockholm genom att endast representera Gotland i riksdagen” fick bara 6 röster. Däremot fick de handskrivna partibeteckningarna Fårgjutarpartiet 2 röster, och Fårguta partiet 1 röst. Hade dessa individer lärt sig att får inte är något man gjuter, och att partier inte är något man särskriver, så hade gutarna fått hela 50% fler röster. Nu hade väl de 9 rösterna inte räckt så långt ändå, men rent statistiskt hade det varit en enorm skillnad.
På samma sätt kan man räkna sig fram till att hela 27 olika stavningar av Kalle Anka-partiet förekommer. Roligast är Kalle Anka paritet, som mer låter som en matematiskt term. Hade alla dessa personer slagit sig ihop och enats om en stavning hade partiet fått en bit över hundra röster. Inte illa för en seriefigur.
Bland de partier som endast fick en röst kan man hitta en uppsjö av olika påfund. Det mest fascinerande med dem är att de flesta ändå tyder på att någon faktiskt har ansträngt sig. Man har inte struntat i att rösta. Man har inte röstat blankt. Man har gått iväg till vallokalen, tagit en tom valsedel, skrivit dit ett namn som man vill rösta på och med rak rygg lagt den i lådan. Nöjd har man gått hem och satt sig för att titta på valvakan. Kanske finns där några tusen andra som skrivit samma sak. Kanske kommer man den här gången få se sin dröm gå i uppfyllelse. Kanske har svenska folket den här gången äntligen bestämt sig för att det är dags för Discopartiet att komma in i Riksdagen.
Undrar hur de känner nu?
De tre roligaste partierna som bara fick en röst i riksdagsvalet 2006:
1. De arbetsskyggas riksförbund – bland karpar och kantareller
2. Ezenhemmer plastpåsar och barnuppfostringsredskaps partiet
3. Toknazism hela dan – partiet
fredag 27 juli 2007
Det finns de som läser det här
Jag sprang på en gammal bekanting i tunnelbanan igår. Vi kan kalla honom Edvin. Han uppfyller precis kriterierna för att kallas gammal bekanting. Vi känner inte varandra speciellt bra, och så har det varit länge. Gammal, och bekant, med andra ord.
Jag blir alltid glad när jag träffar honom. Han har ett snällt ansikte, och är trevlig. Även om det var länge sedan vi pratade med varandra någon längre stund så vet jag att vi nog skulle ha trevligt om vi plötsligt hamnade bredvid varandra på ett flygplan eller så. Dessutom har han en flickvän som också finns med på min lista över bra människor jag känt.
Vi var på väg åt olika håll igår, så det blev inget långt samtal. Men vi tog i alla fall av oss våra respektive hörlurar, skakade hand så där vänskapligt utan att bli högtidliga, och utbytte några snabba fraser. Bland annat sa han:
- Jag läser din semesterblogg, så jag har sett att du har varit på landet och så.
Plötsligt kände jag mig som Alex Schulman, fast snyggare. Han läser min blogg. Har koll på mig. Vet vad jag har gjort i sommar, och vad jag tycker om vissa saker. Fast vi inte har träffats på länge.
Jag hade nog inte tänkt på det. På något sätt hade jag nog tänkt att inga andra än de jag vet om läser det jag skriver här. De andra på Kollegiet, Jens, Sanna och familjen hemma i Örebro. Bengt-Olof Gavne har ju tydligen också läst den åtminstone en gång. Och så kanske farfars syster Gertrud, för hon har bättre koll på nätet än de flesta i sin ålder och har fått adressen. Fast jag är rädd att jag tappade henne när jag skrev för mycket om musik för ett tag sedan, för vi delar nog inte musiksmak. Eller, vad vet jag?
Men att Edvin berättade att han läser det här gav det hela en ny dimension. Då kanske det finns andra som gör det också. Andra gamla bekanta, som nu har bättre koll på mig än vad jag har på dem. Eller kanske rent av folk jag inte har mött ännu. Som om jag möter dem kommer att ha förkunskaper som ger dem ett försprång i vår relation. Eller förutfattade meningar, som jag får ägna tid åt att bryta ned.
Givetvis är det delvis därför man skriver blogg. För att andra ska kunna läsa det man skriver, och förhoppningsvis få ut något av det. Men det var ändå omtumlande att höra att det faktiskt sker.
Så till Edvin, och andra eventuella läsare, vill jag säga:
Hej! Kul att ni läser. Skicka gärna ett mail någon gång, och tala om ifall det är något ni gillar eller ogillar. Så kan jag försöka skriva något bara för er. Glöm inte att ta på er ordentligt om det är kallt ute, och lägg ett paraply i väskan ifall det börjar regna. Se er för åt båda hållen innan ni går över gatan, och ät ordentligt. Hejdå.
Jag blir alltid glad när jag träffar honom. Han har ett snällt ansikte, och är trevlig. Även om det var länge sedan vi pratade med varandra någon längre stund så vet jag att vi nog skulle ha trevligt om vi plötsligt hamnade bredvid varandra på ett flygplan eller så. Dessutom har han en flickvän som också finns med på min lista över bra människor jag känt.
Vi var på väg åt olika håll igår, så det blev inget långt samtal. Men vi tog i alla fall av oss våra respektive hörlurar, skakade hand så där vänskapligt utan att bli högtidliga, och utbytte några snabba fraser. Bland annat sa han:
- Jag läser din semesterblogg, så jag har sett att du har varit på landet och så.
Plötsligt kände jag mig som Alex Schulman, fast snyggare. Han läser min blogg. Har koll på mig. Vet vad jag har gjort i sommar, och vad jag tycker om vissa saker. Fast vi inte har träffats på länge.
Jag hade nog inte tänkt på det. På något sätt hade jag nog tänkt att inga andra än de jag vet om läser det jag skriver här. De andra på Kollegiet, Jens, Sanna och familjen hemma i Örebro. Bengt-Olof Gavne har ju tydligen också läst den åtminstone en gång. Och så kanske farfars syster Gertrud, för hon har bättre koll på nätet än de flesta i sin ålder och har fått adressen. Fast jag är rädd att jag tappade henne när jag skrev för mycket om musik för ett tag sedan, för vi delar nog inte musiksmak. Eller, vad vet jag?
Men att Edvin berättade att han läser det här gav det hela en ny dimension. Då kanske det finns andra som gör det också. Andra gamla bekanta, som nu har bättre koll på mig än vad jag har på dem. Eller kanske rent av folk jag inte har mött ännu. Som om jag möter dem kommer att ha förkunskaper som ger dem ett försprång i vår relation. Eller förutfattade meningar, som jag får ägna tid åt att bryta ned.
Givetvis är det delvis därför man skriver blogg. För att andra ska kunna läsa det man skriver, och förhoppningsvis få ut något av det. Men det var ändå omtumlande att höra att det faktiskt sker.
Så till Edvin, och andra eventuella läsare, vill jag säga:
Hej! Kul att ni läser. Skicka gärna ett mail någon gång, och tala om ifall det är något ni gillar eller ogillar. Så kan jag försöka skriva något bara för er. Glöm inte att ta på er ordentligt om det är kallt ute, och lägg ett paraply i väskan ifall det börjar regna. Se er för åt båda hållen innan ni går över gatan, och ät ordentligt. Hejdå.
onsdag 25 juli 2007
Bokstaven H
När jag föddes fick jag namnet Mårten av mina föräldrar. Pappa ville att jag skulle heta Kolb, vilket naturligtvis skulle ha varit spännande, men det blev ändå Mårten. Nordiskt, och inte helt gångbart utomlands. Inte helt vanligt, men ändå så vanligt att folk inte blir förvånade. Drygt 3 000 personer har det som tilltalsnamn, och namnsdagen i november är ganska uppmärksammad i Skåne. Frid och fröjd således.
Någon gång på lågstadiet får jag för mig att förändra det där med namnet. Det är framförallt två orsaker som ligger bakom.
Dels har jag börjat grubbla över det faktum att man kan placera in bokstaven ”h” i vilket namn som helst utan att uttalet förändras. Ehmma, Kristhina, Jhakob, Hjesper, Martha och Bothvid, för att bara ta namnsdagarna den här veckan. Dels började jag bli innerligt trött på att av ren slentrian bli kallad för ”Mårten Gås” i tid och otid. Som att det var det bästa någon kunde ta till om de ville reta mig lite. Tilltalet gjorde mig aldrig arg - jag var mest ganska trött på det.
Så min lillgamla lilla pojkhjärna började smida en plan. Om jag ändrar stavningen på mitt namn kan jag ju omöjligen bli liknad vid Farmor Ankas late dräng, eftersom han inte stavar likadant. Samtidigt kan jag behålla det namn som jag i övrigt kommit att bli ganska fäst vid, och förknippad med.
När man studerar mina teckningar från den tiden, som finns sparade i en mapp på vinden, kan man se att jag experimenterade lite i början. Mhårten, Mårtehn och Hmårten förekom alla någon enstaka gång innan jag till slut fastnade för Mårthen. Ett påfund jag trodde mig vara helt ensam om, men som jag i efterhand har upptäckt att femton till använder sig av som tilltalsnamn. I början var jag inte helt konsekvent, utan glömde bort mig ibland, men någon gång i trean slutar den gamla stavningen helt att förekomma.
Familj och släkt behövde ytterligare lite tid för att vänja sig. Vissa avlägsna släktingar har ännu inte lärt sig att pilla in ett ”h” efter ”t”.
När jag närmade mig sexton, och det var dags för leg, bankomatkort och andra formalia, meddelade jag myndigheterna mitt lilla stavningsbyte. Nu känns det väldigt avlägset att skriva Mårten.
Fungerade planen då? Nja. Inte bryr sig väl ungar om hur namnet stavas. Mårthen gås fungerar precis lika bra. Så det får jag fortfarande stå ut med.
Någon gång på lågstadiet får jag för mig att förändra det där med namnet. Det är framförallt två orsaker som ligger bakom.
Dels har jag börjat grubbla över det faktum att man kan placera in bokstaven ”h” i vilket namn som helst utan att uttalet förändras. Ehmma, Kristhina, Jhakob, Hjesper, Martha och Bothvid, för att bara ta namnsdagarna den här veckan. Dels började jag bli innerligt trött på att av ren slentrian bli kallad för ”Mårten Gås” i tid och otid. Som att det var det bästa någon kunde ta till om de ville reta mig lite. Tilltalet gjorde mig aldrig arg - jag var mest ganska trött på det.
Så min lillgamla lilla pojkhjärna började smida en plan. Om jag ändrar stavningen på mitt namn kan jag ju omöjligen bli liknad vid Farmor Ankas late dräng, eftersom han inte stavar likadant. Samtidigt kan jag behålla det namn som jag i övrigt kommit att bli ganska fäst vid, och förknippad med.
När man studerar mina teckningar från den tiden, som finns sparade i en mapp på vinden, kan man se att jag experimenterade lite i början. Mhårten, Mårtehn och Hmårten förekom alla någon enstaka gång innan jag till slut fastnade för Mårthen. Ett påfund jag trodde mig vara helt ensam om, men som jag i efterhand har upptäckt att femton till använder sig av som tilltalsnamn. I början var jag inte helt konsekvent, utan glömde bort mig ibland, men någon gång i trean slutar den gamla stavningen helt att förekomma.
Familj och släkt behövde ytterligare lite tid för att vänja sig. Vissa avlägsna släktingar har ännu inte lärt sig att pilla in ett ”h” efter ”t”.
När jag närmade mig sexton, och det var dags för leg, bankomatkort och andra formalia, meddelade jag myndigheterna mitt lilla stavningsbyte. Nu känns det väldigt avlägset att skriva Mårten.
Fungerade planen då? Nja. Inte bryr sig väl ungar om hur namnet stavas. Mårthen gås fungerar precis lika bra. Så det får jag fortfarande stå ut med.
tisdag 24 juli 2007
Ambivalent hastighet
På en liten grusväg på Öland stötte jag på den här skyltkombinationen:
Jag visste inte riktigt vilken hastighet jag skulle hålla. Har det att göra med vilken sida av vägen man kör på? Får man välja?
Farfars teori var logisk. Ska man köra om en bil som kör i trettio, så måste man ju köra i femtio på vänster sida. Så är det nog. Eller inte.
Kul tyckte jag i alla fall att det var.
Jag visste inte riktigt vilken hastighet jag skulle hålla. Har det att göra med vilken sida av vägen man kör på? Får man välja?
Farfars teori var logisk. Ska man köra om en bil som kör i trettio, så måste man ju köra i femtio på vänster sida. Så är det nog. Eller inte.
Kul tyckte jag i alla fall att det var.
måndag 23 juli 2007
Jens SMS
Ibland är det inte vad någon säger - utan vad de inte säger - som sätter igång tankar. Några uteblivna ord kan betyda mycket mer än de ord man faktiskt använder sig av.
Förra veckan var jag och Sanna på Gotland. Eftersom vi nu har blivit så vuxna att vi har växter som inte klarar sig utan regelbunden vattning anlitade vi Jens som blomvattnare. Jag träffade honom över en köttbit dagen innan jag skulle åka, gav honom nyckel och instruerade. Han skulle åka hem till oss på onsdagen, spraya klätterväxten med vatten och hälla lite vatten i krukan. Ganska enkelt, och inget jag var särskilt orolig för att överlåta på Jens.
På torsdagen skickar jag ett sms till Jens, mest för att stämma av:
”Tack för hjälpen med vattningen. Har allt gått bra? Inga bränder i lägenheten? Vi åker hem i natt, ska vi ta en öl i helgen?”
Efter en stund får jag ett svar:
”Jag jobbar i helgen men är ledig imorgon. Så vad sägs om öl imorgon?”
Inget mer. Inte ett ord om lägenheten, blomvattning eller eventuella inbrott. Då blev jag orolig.
Vi började spekulera om vad det kunde bero på. Hade det hänt något i vår lägenhet som Jens helst inte ville meddela över telefon? Befann sig Jens just nu i lägenheten, inbegripen i någon slags våld/sex/knark-orgie, och kände ett stygn av dåligt samvete när jag sms:ade honom? Sanna tänkte att han kanske hade glömt bort sitt uppdrag, och nu åkte dit snabbt som ögat för att vattna men därför inte kunde svara att det gått bra utan att ljuga. Teorierna var många, och ärligt talat var det med viss oro i kroppen jag satte nyckeln i låset när vi kom hem nästa morgon.
Men allt såg bra ut. Blomman var välmående. Det fanns inga spår i lägenheten av några orgier. Torsdagens och fredagens tidning låg på hallmattan, men allt fram till och med onsdagen låg på köksbordet. Det mesta tydde helt enkelt på att Jens varit där på onsdagen, och gjort det han blev ombedd att göra. Och bara glömt att nämna det i sitt sms.
Tack för hjälpen, Jens. Förlåt att jag oroade mig. Men jag förstår fortfarande inte varför du inte sa något.
Förra veckan var jag och Sanna på Gotland. Eftersom vi nu har blivit så vuxna att vi har växter som inte klarar sig utan regelbunden vattning anlitade vi Jens som blomvattnare. Jag träffade honom över en köttbit dagen innan jag skulle åka, gav honom nyckel och instruerade. Han skulle åka hem till oss på onsdagen, spraya klätterväxten med vatten och hälla lite vatten i krukan. Ganska enkelt, och inget jag var särskilt orolig för att överlåta på Jens.
På torsdagen skickar jag ett sms till Jens, mest för att stämma av:
”Tack för hjälpen med vattningen. Har allt gått bra? Inga bränder i lägenheten? Vi åker hem i natt, ska vi ta en öl i helgen?”
Efter en stund får jag ett svar:
”Jag jobbar i helgen men är ledig imorgon. Så vad sägs om öl imorgon?”
Inget mer. Inte ett ord om lägenheten, blomvattning eller eventuella inbrott. Då blev jag orolig.
Vi började spekulera om vad det kunde bero på. Hade det hänt något i vår lägenhet som Jens helst inte ville meddela över telefon? Befann sig Jens just nu i lägenheten, inbegripen i någon slags våld/sex/knark-orgie, och kände ett stygn av dåligt samvete när jag sms:ade honom? Sanna tänkte att han kanske hade glömt bort sitt uppdrag, och nu åkte dit snabbt som ögat för att vattna men därför inte kunde svara att det gått bra utan att ljuga. Teorierna var många, och ärligt talat var det med viss oro i kroppen jag satte nyckeln i låset när vi kom hem nästa morgon.
Men allt såg bra ut. Blomman var välmående. Det fanns inga spår i lägenheten av några orgier. Torsdagens och fredagens tidning låg på hallmattan, men allt fram till och med onsdagen låg på köksbordet. Det mesta tydde helt enkelt på att Jens varit där på onsdagen, och gjort det han blev ombedd att göra. Och bara glömt att nämna det i sitt sms.
Tack för hjälpen, Jens. Förlåt att jag oroade mig. Men jag förstår fortfarande inte varför du inte sa något.
söndag 22 juli 2007
I förtroende
För några år sedan var jag ljudtekniker åt ett band som skulle spela i Stockholm. Vilka de var är oväsentligt för historien, men det var ett band ”på väg uppåt” som med facit på hand aldrig lyckades komma upp. De var från ljudteknikerns synvinkel ett ganska tacksamt band att jobba med. De kom fem minuter innan den tid vi avtalat att de skulle dyka upp, var ganska disciplinerade när de riggade scenen, och hade inga divalater alls.
När allt var färdigriggat föll de inte för frestelsen att börja repa på scenen, utan lyssnade på mina instruktioner om i vilken ordning de skulle spela instrumenten. Soundcheck gick över huvud taget väldigt bra, och vi var klara med allt en halvtimme innan publiken skulle börja släppas in. Mycket lyckat, så långt, vill säga.
När vi var klara med alla förberedelser drog sig resten av bandet tillbaka till logen för att byta om, kramas, göra yogaövningar och allt annat som band vill göra innan en spelning. Men en av bandets två sångare kom fram till mig där jag stod och hängde bakom mixerbordet. Han såg lite försynt ut, tog sats, och sa:
- Jo alltså, en grej bara. Vi är ju två sångare i bandet, och ja, det är väl lite av en kompromiss. Men grejen är att den andra killen, han sjunger inte så bra egentligen, och det är jag som är bandets verklige sångare. Så jag tänkte, om du kunde, kanske, göra så att hans sång inte hörs ut, utan bara på scenen. Det blir ju liksom bättre så.
- Vet de andra i bandet om det här? Frågar jag, rädd för att hamna mitt i en konflikt.
- Ja, ja. Inte han förstås, men alla de andra är med på det här. Vi gör alltid så.
Så jag förbereder mig på att göra som han säger. Höjer den andra killens sång i monitorerna, men tar bort den helt från utljudet. Känner mig lite taskig mot honom, men ändå glad att ha fått ett förtroende, och nästan vara en del av en konspiration. Ser fram mot konserten. Det är ett ganska bra band.
Bara en liten stund senare kommer den andra killen fram till mig. Han som konspirationen är riktad mot. Han knackar mig på axeln och säger att det är en sak han skulle behöva be mig om. Sen säger han nästan exakt samma sak som den första killen sagt. Att de är två som sjunger, att det mest är en kompromiss, att den andra killen inte sjunger så bra. Och ber mig ordna så att han inte hörs ut, utan bara på scenen.
Jag är helt mållös, och vet inte vad jag ska svara. Så jag svarar som förra gången.
- Vet de andra i bandet om det här?
Och får nästan exakt samma svar.
- Självklart. Inte han förstås, men alla de andra är med på det här. Det är något vi gör varje konsert.
Jag tittar på honom en lång stund och säger att jag ska se vad jag kan göra. Han är nöjd med svaret och lommar iväg till logen igen för att sminka sig.
Ställd inför ett härligt dilemma funderar jag genom mina alternativ. Jag skulle förstås kunna be att få prata med exempelvis trummisen, och fråga honom hur jag ska agera. Han skulle nog avslöja vem av dem som har rätt, men å andra sidan finns det risk att jag sätter igång en intern konflikt i bandet som kan bli ganska jobbig. Jag bestämmer mig för att strunta i dem. Jag ställer in ljudet så att båda sångarna hörs, och tänker att båda ändå kommer att tro att det bara är de själva som hörs ut. Båda sjunger lite halvfalskt här och var, men som kombination blir det ganska lyckat.
Efter spelningen kom båda sångarna fram var och en för sig och frågade om jag gjort som de bad mig om. Jag intygade att jag hade gjort det, och de såg nöjda ut.
Vi riggade av scenen, fyllde deras lilla minibuss med förstärkare, instrument, bandmedlemmar och deras kompisar. Sen åkte de iväg mot nästa spelning på turnén och jag funderade över om ljudteknikern i Gävle skulle ställas inför samma dilemma. Och hur hon eller han kommer att agera.
Här om dagen såg jag Fine Arts Showcase på Trädgården. De var bra, men det var en konstig basist i overall som sa konstiga saker mellan låtarna. Medan de spelade gjorde han underliga försök att ställa sig i coola rockstjärneposer, och testade olika minspel. Dessutom körade han så ofta han kunde. Men grejen var att jag inte kunde höra hans sång hur mycket han än körade. Även mellan låtarna var det tydligt att basistens mick var betydligt lägre ställd än sångarens.
Jag kunde inte låta bli att le, och fundera över om ljudteknikern utsatts för samma dilemma som jag gjorde för några år sedan. Och att det i så fall var ett högst medvetet val att i det här fallet lyssna mer på sångaren än på killen i overall.
Bra val, i så fall.
När allt var färdigriggat föll de inte för frestelsen att börja repa på scenen, utan lyssnade på mina instruktioner om i vilken ordning de skulle spela instrumenten. Soundcheck gick över huvud taget väldigt bra, och vi var klara med allt en halvtimme innan publiken skulle börja släppas in. Mycket lyckat, så långt, vill säga.
När vi var klara med alla förberedelser drog sig resten av bandet tillbaka till logen för att byta om, kramas, göra yogaövningar och allt annat som band vill göra innan en spelning. Men en av bandets två sångare kom fram till mig där jag stod och hängde bakom mixerbordet. Han såg lite försynt ut, tog sats, och sa:
- Jo alltså, en grej bara. Vi är ju två sångare i bandet, och ja, det är väl lite av en kompromiss. Men grejen är att den andra killen, han sjunger inte så bra egentligen, och det är jag som är bandets verklige sångare. Så jag tänkte, om du kunde, kanske, göra så att hans sång inte hörs ut, utan bara på scenen. Det blir ju liksom bättre så.
- Vet de andra i bandet om det här? Frågar jag, rädd för att hamna mitt i en konflikt.
- Ja, ja. Inte han förstås, men alla de andra är med på det här. Vi gör alltid så.
Så jag förbereder mig på att göra som han säger. Höjer den andra killens sång i monitorerna, men tar bort den helt från utljudet. Känner mig lite taskig mot honom, men ändå glad att ha fått ett förtroende, och nästan vara en del av en konspiration. Ser fram mot konserten. Det är ett ganska bra band.
Bara en liten stund senare kommer den andra killen fram till mig. Han som konspirationen är riktad mot. Han knackar mig på axeln och säger att det är en sak han skulle behöva be mig om. Sen säger han nästan exakt samma sak som den första killen sagt. Att de är två som sjunger, att det mest är en kompromiss, att den andra killen inte sjunger så bra. Och ber mig ordna så att han inte hörs ut, utan bara på scenen.
Jag är helt mållös, och vet inte vad jag ska svara. Så jag svarar som förra gången.
- Vet de andra i bandet om det här?
Och får nästan exakt samma svar.
- Självklart. Inte han förstås, men alla de andra är med på det här. Det är något vi gör varje konsert.
Jag tittar på honom en lång stund och säger att jag ska se vad jag kan göra. Han är nöjd med svaret och lommar iväg till logen igen för att sminka sig.
Ställd inför ett härligt dilemma funderar jag genom mina alternativ. Jag skulle förstås kunna be att få prata med exempelvis trummisen, och fråga honom hur jag ska agera. Han skulle nog avslöja vem av dem som har rätt, men å andra sidan finns det risk att jag sätter igång en intern konflikt i bandet som kan bli ganska jobbig. Jag bestämmer mig för att strunta i dem. Jag ställer in ljudet så att båda sångarna hörs, och tänker att båda ändå kommer att tro att det bara är de själva som hörs ut. Båda sjunger lite halvfalskt här och var, men som kombination blir det ganska lyckat.
Efter spelningen kom båda sångarna fram var och en för sig och frågade om jag gjort som de bad mig om. Jag intygade att jag hade gjort det, och de såg nöjda ut.
Vi riggade av scenen, fyllde deras lilla minibuss med förstärkare, instrument, bandmedlemmar och deras kompisar. Sen åkte de iväg mot nästa spelning på turnén och jag funderade över om ljudteknikern i Gävle skulle ställas inför samma dilemma. Och hur hon eller han kommer att agera.
Här om dagen såg jag Fine Arts Showcase på Trädgården. De var bra, men det var en konstig basist i overall som sa konstiga saker mellan låtarna. Medan de spelade gjorde han underliga försök att ställa sig i coola rockstjärneposer, och testade olika minspel. Dessutom körade han så ofta han kunde. Men grejen var att jag inte kunde höra hans sång hur mycket han än körade. Även mellan låtarna var det tydligt att basistens mick var betydligt lägre ställd än sångarens.
Jag kunde inte låta bli att le, och fundera över om ljudteknikern utsatts för samma dilemma som jag gjorde för några år sedan. Och att det i så fall var ett högst medvetet val att i det här fallet lyssna mer på sångaren än på killen i overall.
Bra val, i så fall.
lördag 21 juli 2007
Vinnare utsedd!
Igår var sista tävlingsdagen i den rafflande tävlingen Hitta borgaren, som jag utlyste här i bloggen tidigare i sommar. Två korrekta svar har kommit in. Jag körde ole-dole-doff mellan dem, och kan nu kora en vinnare.
Den stolte och lycklige är Jens Hollingby, eller om man skriver det som ett anagram: Blyg Senil John.
Kastar man rätt alla bokstäver i tävlingsdikten så blir det:
Thomas östros Bosse ringholm
- Alice åström, berit andnor
Gustav Fridolin urban ahlin
Laila freivalds; mona sahlin – per nuder
Lars ohly
Ibrahim baylan: Leif pagrotsky!
Fredrick Federley
Och borgaren är då förstås Fredrick Federley. Svårare än så var det inte.
Priset som Jens får är som utlovat en skiva med 2007 års bästa låtar hittills. Naturligtvis finns det andra låtar som också borde ha fått vara med på en sådan skiva, men utrymmet är begränsat och jag har tvingats vara enväldig diktator. Kanske vore ett rättvisare namn på skivan ”Riktigt bra låtar 2007”.
Här är i alla fall låtarna.
1. Raise it - Street Fighting Man
2. +81 - Deerhoof
3. Comfy in nautica - Panda Bear
4. Love´s not a competition, but I´m winning - Kaiser Chiefs
5. Neon bible - The Arcade Fire
6. Please, please let me get what… - The Gray Brigade
7. När ni gett dom våld ska vi ge er kärlek - Montt Mardie feat Vapnet
8. Dark and quiet place - Guy Blackman feat Jens Lekman
9. Västerbron - Laakso
10. Sea lion woman - Feist
11. Afraid you told someone about us - Air France
12. Roll on - Dntel feat Jenny Lewis
13. Melmac - Alvy Singer
14. Idealistic (Rampage Mix) - Digitalism
15. En saknad lika häftig - Karin Ström
16. Take off your t-shirt - It´s a musical!
17. Armance L´Actrice - Friday Bridge
18. Listen Up! (2007 Version) - The Gossip
19. Watch your step - Juvelen
20. First class riot - The Tough Alliance
21. My grandma - Kocky feat Mapei & Henok & Rosanna
Tack alla som deltagit i tävlingen. Bättre lycka nästa gång!
Den stolte och lycklige är Jens Hollingby, eller om man skriver det som ett anagram: Blyg Senil John.
Kastar man rätt alla bokstäver i tävlingsdikten så blir det:
Thomas östros Bosse ringholm
- Alice åström, berit andnor
Gustav Fridolin urban ahlin
Laila freivalds; mona sahlin – per nuder
Lars ohly
Ibrahim baylan: Leif pagrotsky!
Fredrick Federley
Och borgaren är då förstås Fredrick Federley. Svårare än så var det inte.
Priset som Jens får är som utlovat en skiva med 2007 års bästa låtar hittills. Naturligtvis finns det andra låtar som också borde ha fått vara med på en sådan skiva, men utrymmet är begränsat och jag har tvingats vara enväldig diktator. Kanske vore ett rättvisare namn på skivan ”Riktigt bra låtar 2007”.
Här är i alla fall låtarna.
1. Raise it - Street Fighting Man
2. +81 - Deerhoof
3. Comfy in nautica - Panda Bear
4. Love´s not a competition, but I´m winning - Kaiser Chiefs
5. Neon bible - The Arcade Fire
6. Please, please let me get what… - The Gray Brigade
7. När ni gett dom våld ska vi ge er kärlek - Montt Mardie feat Vapnet
8. Dark and quiet place - Guy Blackman feat Jens Lekman
9. Västerbron - Laakso
10. Sea lion woman - Feist
11. Afraid you told someone about us - Air France
12. Roll on - Dntel feat Jenny Lewis
13. Melmac - Alvy Singer
14. Idealistic (Rampage Mix) - Digitalism
15. En saknad lika häftig - Karin Ström
16. Take off your t-shirt - It´s a musical!
17. Armance L´Actrice - Friday Bridge
18. Listen Up! (2007 Version) - The Gossip
19. Watch your step - Juvelen
20. First class riot - The Tough Alliance
21. My grandma - Kocky feat Mapei & Henok & Rosanna
Tack alla som deltagit i tävlingen. Bättre lycka nästa gång!
fredag 20 juli 2007
Jasenko vs Carina
Jag gillar debatten som förts på DN Kultur mellan radioteaterns chef Jasenko Selimovic och författaren Carina Rydberg. Den innehåller så mycket.
Kort sammanfattat handlar det om att Sveriges Radio har avtal för vilka arvoden som skall utgå till författare som medverkar med text, och det finns en skillnad i nivå mellan arvoden till författare och arvoden till dramatiker. Rydberg menar att hon blev ombedd att skriva arton minuter dramatik, men erbjöds ett arvode som om det istället var författarförbundets avtal som gällde. Selimovic försvarar sig idag med att säga att det här är ett nytt program, och att det visst handlar om prosa, och inte dramatik. Till Rydberg ska han dessutom ha sagt, för att motivera det arvode hon erbjöds, att ”så mycket har jag inte betalat till någon, det finns de som skriver det här för 3 000 kronor”.
Vilket Selimovic naturligtvis inte ens kommenterar i sitt svar.
Det kan tyckas larvigt. En diskussion om definitioner. Är den beställda texten dramatik eller prosa? Enligt Rydberg har Selimovic sagt att man kanske kan definiera det som ”dialogiserat samtal”. Är inte det just vad dramatik är?
Men debatten rymmer något som är mycket större ändå. Den sätter fingret på vad det handlar om när högermänniskor säger saker som att ”om någon är beredd att göra arbetet på de här villkoren ska väl ingen annan säga att de inte får det”. Den pekar på det absurda i meningen ”du ska vara glad att få göra det här, det finns andra som gärna gör jobbet för ännu mindre pengar”, som många av oss som arbetat inom media och kultur har fått höra otaliga gånger. Vi ska vara tacksamma att de över huvud taget betalar. Inte komma dragandes med avtal och krav på rimliga löner. Mössan i handen och tacka och buga. Andra skulle så gärna göra jobbet.
Jo, det tror jag säkert. Det finns nog andra som gärna skulle ha jobbet som chef för radioteatern också. Säkert för lägre lön än vad Jasenko Selimovic lyfter. Jag tror att posten som nöjesredaktör på Nerikes Allehanda också är eftertraktad av personer som kan tänka sig att tjäna inte mer än hälften än det som dagens redaktör tjänar.
Men är inte de här personerna utvalda för att någon ansett att de hade en viss kompetens? För att någon trodde att de vore rätt person att göra jobbet, och därför var beredda att betala dem för det. Och är det inte därför de vänder sig till frilansare? För att de vill ha ett väl utfört jobb. Som de rimligen borde vara beredda att betala för.
Det kommer alltid att finnas personer som är beredda att utföra ett jobb till ett lägre pris. Det kommer alltid att finnas personer som är beredda att utföra arbete med mindre krav på arbetsmiljö, säkerhet, raster, psykosocial miljö och allt annat man kan tänka sig som påverkar en arbetsplats. Men arbetsgivarna måste stå emot det där, och det är därför vi har kollektivavtal, arbetsmiljölagar och andra regleringar. Att någon är beredd att göra något betyder inte att det är bra eller rätt.
Så när Jasenko Selimovic säger att ”det är vår plikt att vara sparsamma med licensmedel” är han ute och cyklar. Licensmedel tillhör oss allihopa, och ska användas på ett sätt som gynnar oss allihopa. Att dumpa löner, hitta kryphål förbi kollektivavtal och skapa sämre förutsättningar för frilansande kulturarbetare – det är inte något som gynnar samhället i stort.
Även om ett lägre arvode till Carina Rydberg kan ses som en besparing på kort sikt. På lång sikt är det en kulturell förlust.
Artiklarna ur DN som jag nämner hittar du här och här. Debatten har sedan fortsatt med det här och det här.
Kort sammanfattat handlar det om att Sveriges Radio har avtal för vilka arvoden som skall utgå till författare som medverkar med text, och det finns en skillnad i nivå mellan arvoden till författare och arvoden till dramatiker. Rydberg menar att hon blev ombedd att skriva arton minuter dramatik, men erbjöds ett arvode som om det istället var författarförbundets avtal som gällde. Selimovic försvarar sig idag med att säga att det här är ett nytt program, och att det visst handlar om prosa, och inte dramatik. Till Rydberg ska han dessutom ha sagt, för att motivera det arvode hon erbjöds, att ”så mycket har jag inte betalat till någon, det finns de som skriver det här för 3 000 kronor”.
Vilket Selimovic naturligtvis inte ens kommenterar i sitt svar.
Det kan tyckas larvigt. En diskussion om definitioner. Är den beställda texten dramatik eller prosa? Enligt Rydberg har Selimovic sagt att man kanske kan definiera det som ”dialogiserat samtal”. Är inte det just vad dramatik är?
Men debatten rymmer något som är mycket större ändå. Den sätter fingret på vad det handlar om när högermänniskor säger saker som att ”om någon är beredd att göra arbetet på de här villkoren ska väl ingen annan säga att de inte får det”. Den pekar på det absurda i meningen ”du ska vara glad att få göra det här, det finns andra som gärna gör jobbet för ännu mindre pengar”, som många av oss som arbetat inom media och kultur har fått höra otaliga gånger. Vi ska vara tacksamma att de över huvud taget betalar. Inte komma dragandes med avtal och krav på rimliga löner. Mössan i handen och tacka och buga. Andra skulle så gärna göra jobbet.
Jo, det tror jag säkert. Det finns nog andra som gärna skulle ha jobbet som chef för radioteatern också. Säkert för lägre lön än vad Jasenko Selimovic lyfter. Jag tror att posten som nöjesredaktör på Nerikes Allehanda också är eftertraktad av personer som kan tänka sig att tjäna inte mer än hälften än det som dagens redaktör tjänar.
Men är inte de här personerna utvalda för att någon ansett att de hade en viss kompetens? För att någon trodde att de vore rätt person att göra jobbet, och därför var beredda att betala dem för det. Och är det inte därför de vänder sig till frilansare? För att de vill ha ett väl utfört jobb. Som de rimligen borde vara beredda att betala för.
Det kommer alltid att finnas personer som är beredda att utföra ett jobb till ett lägre pris. Det kommer alltid att finnas personer som är beredda att utföra arbete med mindre krav på arbetsmiljö, säkerhet, raster, psykosocial miljö och allt annat man kan tänka sig som påverkar en arbetsplats. Men arbetsgivarna måste stå emot det där, och det är därför vi har kollektivavtal, arbetsmiljölagar och andra regleringar. Att någon är beredd att göra något betyder inte att det är bra eller rätt.
Så när Jasenko Selimovic säger att ”det är vår plikt att vara sparsamma med licensmedel” är han ute och cyklar. Licensmedel tillhör oss allihopa, och ska användas på ett sätt som gynnar oss allihopa. Att dumpa löner, hitta kryphål förbi kollektivavtal och skapa sämre förutsättningar för frilansande kulturarbetare – det är inte något som gynnar samhället i stort.
Även om ett lägre arvode till Carina Rydberg kan ses som en besparing på kort sikt. På lång sikt är det en kulturell förlust.
Artiklarna ur DN som jag nämner hittar du här och här. Debatten har sedan fortsatt med det här och det här.
onsdag 18 juli 2007
Farfars historier
Min farfar är en god berättare. Han talar ofta i anekdoter, och nästan vad man än pratar om kan han anknyta till en anekdot från förr. Bäst tycker jag om historier som börjar med något i stil med:
En gång när pappa sagt åt mig att hämta en ungtjur, åkte jag med mjölkbilen in till stan och…
Sådana historier blir ett fantastiskt bevis på att min verklighet, och den verklighet farfar levde i när han var i min ålder, skiljer sig åt väldigt mycket. Och jag har en oerhörd respekt för människor vars verklighet skiljer sig mycket från min.
Farfar och jag lever fortfarande i ganska olika verkligheter. Inte så att vi är åtskiljda i tid, och avståndet geografiskt mellan Stockholm och Tranås är inte så hisnande. Men om vi skulle byta liv för en dag skulle vi nog båda känna oss lite förvirrade. Kanske är det därför det är så spännande att få tillbringa tid med honom och farmor. För att vi lever i olika verkligheter, och därför kan lära oss av varandra.
Senast jag tillbringade tid med dem slogs jag av ett mönster i mycket av det vi pratar om. Jag frågar ofta dem om hur saker var förr. Det är inte så konstigt, det finns en massa förr som de har upplevt, men inte jag. Det är en chans för mig att få ögonvittnesberättelser från en tid som är innan mig.
Och de frågar mig ofta om hur saker är nu. Inte som att de inte har koll på sin samtid. De läser tidningar, ser på nyheter, läser böcker och är på alla sätt ganska duktiga på att hänga med i sin samtid. Men de frågar mig om hur jag ser på saker, eller för att få en förklaring till fenomen de har svårt att begripa. Lite som att jag är en representant för det unga nuet som kan förklara något för dem.
Så sitter vi ofta. Jag frågar dem om förr. De svarar, och frågar mig om nu. Det är fint. Och farfar kan alltid en anekdot om det.
En gång när pappa sagt åt mig att hämta en ungtjur, åkte jag med mjölkbilen in till stan och…
Sådana historier blir ett fantastiskt bevis på att min verklighet, och den verklighet farfar levde i när han var i min ålder, skiljer sig åt väldigt mycket. Och jag har en oerhörd respekt för människor vars verklighet skiljer sig mycket från min.
Farfar och jag lever fortfarande i ganska olika verkligheter. Inte så att vi är åtskiljda i tid, och avståndet geografiskt mellan Stockholm och Tranås är inte så hisnande. Men om vi skulle byta liv för en dag skulle vi nog båda känna oss lite förvirrade. Kanske är det därför det är så spännande att få tillbringa tid med honom och farmor. För att vi lever i olika verkligheter, och därför kan lära oss av varandra.
Senast jag tillbringade tid med dem slogs jag av ett mönster i mycket av det vi pratar om. Jag frågar ofta dem om hur saker var förr. Det är inte så konstigt, det finns en massa förr som de har upplevt, men inte jag. Det är en chans för mig att få ögonvittnesberättelser från en tid som är innan mig.
Och de frågar mig ofta om hur saker är nu. Inte som att de inte har koll på sin samtid. De läser tidningar, ser på nyheter, läser böcker och är på alla sätt ganska duktiga på att hänga med i sin samtid. Men de frågar mig om hur jag ser på saker, eller för att få en förklaring till fenomen de har svårt att begripa. Lite som att jag är en representant för det unga nuet som kan förklara något för dem.
Så sitter vi ofta. Jag frågar dem om förr. De svarar, och frågar mig om nu. Det är fint. Och farfar kan alltid en anekdot om det.
måndag 16 juli 2007
Svar på tal
Jag fick ett mail. En av de personer jag nämnde i mitt inlägg Atenmannen och jag visade uppskattning genom att höra av sig. Eftersom det inte finns någon kommentarfunktion här tycker jag att det minsta jag kan göra är att bjuda på att hans svar blir publicerat.
HEJ HEJ! …gamle bekanting Mårthen Gunnarsson.
För Du skriver ju på en webbplats som heter Kollegiet.nu –handlar detta omskollärare?- att Du har ”stött på mig”.
Som Du skriver i en text ..heter det blogg? med rubriken ”Atenmannen och jag”.
Å så att Du påskriver mig som rättshaverist –samtidigt som Du meddelar att Du inte begriper vad jag håller på med. Jaja, Du upplever Dig alltså som en Gud på Jorden.
Men låt mig då, i alla fall få försöka, att skingra Dina dimmor, med att enkelt säga, att jag håller på med att Du kan sova gott om natten.
Att Du skall ..förhoppningsvis slippa att t.ex. bli väkt mitt i natten av uniformer, som sliter upp Dig ur sängen och drar i väg Dig till förhör; för något som Du har skrivit eller gjort.
Och att jag har vigt mitt liv för denna saken …mja, det är inte mer vigsel än att inte heller jag vill bli väkt mitt i natten.
Å så är det inget faktum, …i alla fall inte än; och väl mer åt att det inte heller skall bli. Att man benämner Västerås kommun för Västerås ”stad”.
-Var kan jag kommentera denna Din text?
Med hälsning
Bengt-Olof Gavne, Västerås
Tack Bengt-Olof! Du, och de andra som jag nämnde i mitt inlägg, fortsätter att växa i respekt varje dag som går, och jag känner en stark värme.
HEJ HEJ! …gamle bekanting Mårthen Gunnarsson.
För Du skriver ju på en webbplats som heter Kollegiet.nu –handlar detta omskollärare?- att Du har ”stött på mig”.
Som Du skriver i en text ..heter det blogg? med rubriken ”Atenmannen och jag”.
Å så att Du påskriver mig som rättshaverist –samtidigt som Du meddelar att Du inte begriper vad jag håller på med. Jaja, Du upplever Dig alltså som en Gud på Jorden.
Men låt mig då, i alla fall få försöka, att skingra Dina dimmor, med att enkelt säga, att jag håller på med att Du kan sova gott om natten.
Att Du skall ..förhoppningsvis slippa att t.ex. bli väkt mitt i natten av uniformer, som sliter upp Dig ur sängen och drar i väg Dig till förhör; för något som Du har skrivit eller gjort.
Och att jag har vigt mitt liv för denna saken …mja, det är inte mer vigsel än att inte heller jag vill bli väkt mitt i natten.
Å så är det inget faktum, …i alla fall inte än; och väl mer åt att det inte heller skall bli. Att man benämner Västerås kommun för Västerås ”stad”.
-Var kan jag kommentera denna Din text?
Med hälsning
Bengt-Olof Gavne, Västerås
Tack Bengt-Olof! Du, och de andra som jag nämnde i mitt inlägg, fortsätter att växa i respekt varje dag som går, och jag känner en stark värme.
söndag 15 juli 2007
Barndomarna
Jag har varit på Öland i en vecka. Där ligger min barndoms somrar staplade på hög. I stugan, ute på gården, under pilen som inte finns längre, nere vid stranden, vid det åttonde hålet på minigolfbanan och på en rad magiska platser som alla bär på unika och viktiga minnen. Men framförallt minns jag en känsla. Jag minns att jag hade den, men kan inte minnas hur den kändes.
Så jag går runt och letar, och hoppas att den ska infinna sig. Jag går långa promenader. Jag sätter mig ner i gräset, i sanden, på en sten, och blundar och försöker känna. Jag lånar bilen och åker ut till platser jag minns att jag varit på, och där jag tror mig minnas att jag har känt känslan. Men det går inte. Den finns inte kvar.
Inte så att jag inte trivs där nu. Det är fantastiskt att komma till allt det vackra. Jag njuter av att få umgås med farmor och farfar i några dagar, och att komma bort från stress och vardag. Men det gnager hela tiden i bakhuvudet att det finns en känsla jag borde känna, och jag kan bara inte hitta den.
Det är först sista kvällen som jag tror att jag hittar lösningen. Jag tar en långpromenad sent på kvällen. Går förbi Sonjas Camping och vidare mot Löttorp. Det är mörkt, och jag har medvetet ingen ficklampa med mig. Jag hittar ju ändå, och mörkret är skönt mot huden och ögonen. När jag kommer upp till vattenrutschbanorna, som konstigt nog nästan inte erbjuder mig några minnen trots att de ligger så nära, slår det mig att jag aldrig kommer att kunna hitta känslan. Det är känslan av att vara barn som ligger och gnager i mig. Känslan av att ha all frihet i världen så länge man kommer tillbaka till stugan innan middag. Känslan av att vara liten men känna sig stor. Att kunna vara på Öland i två veckor och uppleva det som en evighet. Barnkänslan lurar som en nostalgisk joker bakom varje minne när jag vandrar runt på Öland, och jag kan inte få tillbaka den. Jag har blivit vuxen, och jag vet för mycket.
Jag vet att semestern är begränsad, och att högarna växer sig större på arbetets skrivbord medan jag är borta. Att bara en liten ökning av havsnivån skulle göra att stora delar av Öland inte längre finns. Att mina somrar på Öland inte kommer att vara för evigt, och att det som i barndomens känsla var fasta och trygga punkter; familj, släkt, bostad, saker, vänner; inte kommer att bestå. För mycket vetande, som gör det omöjligt att känna som jag kände då.
Jag går tillbaka till stugan med blandade känslor. Glad över att ha förstått vad som gnagt i mig både den här och förra sommaren. Ledsen över att inse att vuxenheten också gör mig mindre sorglös.
Stunderna på Öland kan aldrig bli som de var när jag var barn. Men de blir ändå en oas. En paus från tillvaron. Och dessutom kommer de nog även framöver att vara en kamp för att åtminstone för en stund förflytta mig tillbaka till det där tillståndet som rådde då, innan. Jag pratar hellre om förr än om nu. Återupplever hellre än upplever nytt. Står på händer i vattnet, kastar flatmacka vid Horns branter, går med hunden längs vägar jag gått så många gånger förr. Går i mörkret och tänker att om en lampa skulle tändas kanske jag inte är mig lik längre.
Eller så är jag mig lik. Igen.
Så jag går runt och letar, och hoppas att den ska infinna sig. Jag går långa promenader. Jag sätter mig ner i gräset, i sanden, på en sten, och blundar och försöker känna. Jag lånar bilen och åker ut till platser jag minns att jag varit på, och där jag tror mig minnas att jag har känt känslan. Men det går inte. Den finns inte kvar.
Inte så att jag inte trivs där nu. Det är fantastiskt att komma till allt det vackra. Jag njuter av att få umgås med farmor och farfar i några dagar, och att komma bort från stress och vardag. Men det gnager hela tiden i bakhuvudet att det finns en känsla jag borde känna, och jag kan bara inte hitta den.
Det är först sista kvällen som jag tror att jag hittar lösningen. Jag tar en långpromenad sent på kvällen. Går förbi Sonjas Camping och vidare mot Löttorp. Det är mörkt, och jag har medvetet ingen ficklampa med mig. Jag hittar ju ändå, och mörkret är skönt mot huden och ögonen. När jag kommer upp till vattenrutschbanorna, som konstigt nog nästan inte erbjuder mig några minnen trots att de ligger så nära, slår det mig att jag aldrig kommer att kunna hitta känslan. Det är känslan av att vara barn som ligger och gnager i mig. Känslan av att ha all frihet i världen så länge man kommer tillbaka till stugan innan middag. Känslan av att vara liten men känna sig stor. Att kunna vara på Öland i två veckor och uppleva det som en evighet. Barnkänslan lurar som en nostalgisk joker bakom varje minne när jag vandrar runt på Öland, och jag kan inte få tillbaka den. Jag har blivit vuxen, och jag vet för mycket.
Jag vet att semestern är begränsad, och att högarna växer sig större på arbetets skrivbord medan jag är borta. Att bara en liten ökning av havsnivån skulle göra att stora delar av Öland inte längre finns. Att mina somrar på Öland inte kommer att vara för evigt, och att det som i barndomens känsla var fasta och trygga punkter; familj, släkt, bostad, saker, vänner; inte kommer att bestå. För mycket vetande, som gör det omöjligt att känna som jag kände då.
Jag går tillbaka till stugan med blandade känslor. Glad över att ha förstått vad som gnagt i mig både den här och förra sommaren. Ledsen över att inse att vuxenheten också gör mig mindre sorglös.
Stunderna på Öland kan aldrig bli som de var när jag var barn. Men de blir ändå en oas. En paus från tillvaron. Och dessutom kommer de nog även framöver att vara en kamp för att åtminstone för en stund förflytta mig tillbaka till det där tillståndet som rådde då, innan. Jag pratar hellre om förr än om nu. Återupplever hellre än upplever nytt. Står på händer i vattnet, kastar flatmacka vid Horns branter, går med hunden längs vägar jag gått så många gånger förr. Går i mörkret och tänker att om en lampa skulle tändas kanske jag inte är mig lik längre.
Eller så är jag mig lik. Igen.
onsdag 4 juli 2007
Kära arbetare!
På förekommen anledning känner vi oss nu tvungna att skriva ett brev till er igen. Vi har nämligen fått in en del klagomål. Den här gången gäller det hur en del av er bor.
I vår kära huvudstad är det väldigt många som bor i bostadsrätter. Dessa köps och säljs på en fri marknad, och priserna har därför på ett mycket lyckosamt sätt stigit. Ja, på vissa håll har de till och med stigit mer än vad vi någonsin vågat hoppas. Det gör att de boende får ge stöd till våra banker genom att låna flera miljoner, och sedan betala räntor och amorteringar på detta.
Men så finns det också ett antal hyresrätter kvar. Vi har försökt att bli av med dem genom en rad av ombildningar, men processen går långsamt. Fortfarande är det många av er som bor kvar i hyresrätter, med en fast och ganska låg månadsavgift, och dessutom full service från en hyresvärd.
Ni måste förstå att det här sticker en del i ögonen på de boende i bostadsrätter. Här har de betalat miljoner för att bo i en liten etta på bottenvåningen, och så sitter du och dina gelikar och brer ut er i rymliga lägenheter med en sammanlagt lägre månadskostnad. Så kan det ju inte fortsätta. Rättvisa har alltid varit ett honnörsord för oss, och det här är ingen rättvisa.
Då vi nu har privilegiet att styra i den här staden har vi kommit på ett sätt att komma till rätta med den här orättvisan. Vi kallar det marknadshyror, och tror att det är ett effektivt sätt att få upp mångas boendekostnad till samma höga nivå som alla med överbelånade bostadsrätter. En sorts utjämningspolitik, helt enkelt. Konceptet är mycket enkelt: vartannat år omförhandlar vi ditt hyreskontrakt, och den som är beredd att betala mest får lägenheten. Om inte det här trycker upp boendekostnaden för er rejält vet vi inte vad som ska göra det.
Detta, våra kära vänner, innebär rättvisa. Äntligen kan alla, på samma villkor, bo var de vill. Inga krångliga bostadsköer, inga halvskumma triangelbyten eller överlåtelser av kontrakt från generation till generation. Den som betalar mest får lägenheten, och mer än så är det inte.
För Er innebär det här några smärre förändringar. Vi har sett över Er situation, och måste nog meddela att ni inte kommer att kunna bo kvar. Ni har bott i tjugofem år i samma lägenhet, och hyran är orimligt låg jämfört med vad marknaden kommer att värdera den till. Er lön kommer helt enkelt inte att räcka till. Er hyra kommer att omförhandlas redan vid årsskiftet, och naturligtvis är ni välkomna att vara med och bjuda. Men det krävs nog att ni börjar jobba dubbla skift för att ni ska bli konkurrensmässiga.
Vad vi försöker säga är att det kan vara en bra idé att börja se sig om efter alternativ. Det område ni bor i har inte längre så mycket att erbjuda någon i er inkomstklass. Det är dags att lyfta blicken, och för er att vidga era vyer.
Vi skriver det här brevet till Er för att vi bryr oss om Er. Vi vill skapa en rättvisa åt alla. En värld där alla konkurrerar på samma villkor. På marknadens villkor.
En värld där ingen rik någonsin ska behöva passeras av någon fattig på grund av att denne har stått i kö, betalat hyror i tid, eller på annat sätt gjort bostadskarriär utanför marknaden. En värld där det är rättvisa, helt enkelt. Och pengarna styr.
Med bästa hälsningar,
Borgerligheten
I vår kära huvudstad är det väldigt många som bor i bostadsrätter. Dessa köps och säljs på en fri marknad, och priserna har därför på ett mycket lyckosamt sätt stigit. Ja, på vissa håll har de till och med stigit mer än vad vi någonsin vågat hoppas. Det gör att de boende får ge stöd till våra banker genom att låna flera miljoner, och sedan betala räntor och amorteringar på detta.
Men så finns det också ett antal hyresrätter kvar. Vi har försökt att bli av med dem genom en rad av ombildningar, men processen går långsamt. Fortfarande är det många av er som bor kvar i hyresrätter, med en fast och ganska låg månadsavgift, och dessutom full service från en hyresvärd.
Ni måste förstå att det här sticker en del i ögonen på de boende i bostadsrätter. Här har de betalat miljoner för att bo i en liten etta på bottenvåningen, och så sitter du och dina gelikar och brer ut er i rymliga lägenheter med en sammanlagt lägre månadskostnad. Så kan det ju inte fortsätta. Rättvisa har alltid varit ett honnörsord för oss, och det här är ingen rättvisa.
Då vi nu har privilegiet att styra i den här staden har vi kommit på ett sätt att komma till rätta med den här orättvisan. Vi kallar det marknadshyror, och tror att det är ett effektivt sätt att få upp mångas boendekostnad till samma höga nivå som alla med överbelånade bostadsrätter. En sorts utjämningspolitik, helt enkelt. Konceptet är mycket enkelt: vartannat år omförhandlar vi ditt hyreskontrakt, och den som är beredd att betala mest får lägenheten. Om inte det här trycker upp boendekostnaden för er rejält vet vi inte vad som ska göra det.
Detta, våra kära vänner, innebär rättvisa. Äntligen kan alla, på samma villkor, bo var de vill. Inga krångliga bostadsköer, inga halvskumma triangelbyten eller överlåtelser av kontrakt från generation till generation. Den som betalar mest får lägenheten, och mer än så är det inte.
För Er innebär det här några smärre förändringar. Vi har sett över Er situation, och måste nog meddela att ni inte kommer att kunna bo kvar. Ni har bott i tjugofem år i samma lägenhet, och hyran är orimligt låg jämfört med vad marknaden kommer att värdera den till. Er lön kommer helt enkelt inte att räcka till. Er hyra kommer att omförhandlas redan vid årsskiftet, och naturligtvis är ni välkomna att vara med och bjuda. Men det krävs nog att ni börjar jobba dubbla skift för att ni ska bli konkurrensmässiga.
Vad vi försöker säga är att det kan vara en bra idé att börja se sig om efter alternativ. Det område ni bor i har inte längre så mycket att erbjuda någon i er inkomstklass. Det är dags att lyfta blicken, och för er att vidga era vyer.
Vi skriver det här brevet till Er för att vi bryr oss om Er. Vi vill skapa en rättvisa åt alla. En värld där alla konkurrerar på samma villkor. På marknadens villkor.
En värld där ingen rik någonsin ska behöva passeras av någon fattig på grund av att denne har stått i kö, betalat hyror i tid, eller på annat sätt gjort bostadskarriär utanför marknaden. En värld där det är rättvisa, helt enkelt. Och pengarna styr.
Med bästa hälsningar,
Borgerligheten
söndag 1 juli 2007
Semestervikarien
På Kollegiets stora kontor sitter jag ensam. Sommarvikarien. Den som ska hålla verksamheten igång under semestern. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag svarar i alla telefonerna, ser till att hissa och hala flaggan varje dag, och går runt och snokar lite bland de ordinarie anställdas saker. Går runt med min ID-bricka, och känner mig som en stolt kollega. Sommarvikarien. Den som ska hålla igång. Det är ett stort förtroende.
Åsa tittade in för en stund sedan. Hon hade en frisbee i den ena handen, och en kylväska i den andra. Bad mig vattna blommorna tills hon är tillbaka.
Strax därefter kom Håkan in. Han skulle till dalarna på festival, men hade laddat med några inlägg så att chefen inte skulle märka att han var borta. Bad mig se till att allt funkade, och inte skvallra till någon. Han har inga semesterdagar kvar att ta ut. Jag kände mig stolt över att han litar på mig, och lovade att inte säga något.
Tobias har tagit långledigt. På hans skrivbord är det tomt, förutom en hög med papper, märkta med ”att göra”.
Joakim är officiellt på plats, men dyker bara upp en kort stund varje dag för att kolla genom posten.
- Egentligen kunde jag väl be dig att göra det här, eftersom du ska sitta här hela sommaren, men ifall det kommer några paket vill jag gärna ta hand om dem själv, förklarar han.
Sen går han ut i värmen igen, och pratar något om öl, grill och parker.
Jonas är den enda jag fortfarande inte har träffat. Jag vet inte ens om han finns. Jag fick ett brev av honom när jag började mitt vikariat, där han hälsade mig välkommen, gav mig koderna till kontoret, och förklarade att om jag inte sköter mig så åker jag ut.
Ibland ser jag spår efter honom, och på hans skrivbord ser jag ibland tecken på att någon har jobbat. Men jag vågar inte fråga de andra. Jag är ju bara vikarie.
Det är lite ödsligt. Men ganska mysigt. Kom gärna och hälsa på mig. Det finns kaffeautomat och några lunchlådor i kylskåpet. Jag är semestervikarien. Den som sköter ruljansen. Kollegiets osynliga tjänare.
Åsa tittade in för en stund sedan. Hon hade en frisbee i den ena handen, och en kylväska i den andra. Bad mig vattna blommorna tills hon är tillbaka.
Strax därefter kom Håkan in. Han skulle till dalarna på festival, men hade laddat med några inlägg så att chefen inte skulle märka att han var borta. Bad mig se till att allt funkade, och inte skvallra till någon. Han har inga semesterdagar kvar att ta ut. Jag kände mig stolt över att han litar på mig, och lovade att inte säga något.
Tobias har tagit långledigt. På hans skrivbord är det tomt, förutom en hög med papper, märkta med ”att göra”.
Joakim är officiellt på plats, men dyker bara upp en kort stund varje dag för att kolla genom posten.
- Egentligen kunde jag väl be dig att göra det här, eftersom du ska sitta här hela sommaren, men ifall det kommer några paket vill jag gärna ta hand om dem själv, förklarar han.
Sen går han ut i värmen igen, och pratar något om öl, grill och parker.
Jonas är den enda jag fortfarande inte har träffat. Jag vet inte ens om han finns. Jag fick ett brev av honom när jag började mitt vikariat, där han hälsade mig välkommen, gav mig koderna till kontoret, och förklarade att om jag inte sköter mig så åker jag ut.
Ibland ser jag spår efter honom, och på hans skrivbord ser jag ibland tecken på att någon har jobbat. Men jag vågar inte fråga de andra. Jag är ju bara vikarie.
Det är lite ödsligt. Men ganska mysigt. Kom gärna och hälsa på mig. Det finns kaffeautomat och några lunchlådor i kylskåpet. Jag är semestervikarien. Den som sköter ruljansen. Kollegiets osynliga tjänare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
