Barndomarna

Jag har varit på Öland i en vecka. Där ligger min barndoms somrar staplade på hög. I stugan, ute på gården, under pilen som inte finns längre, nere vid stranden, vid det åttonde hålet på minigolfbanan och på en rad magiska platser som alla bär på unika och viktiga minnen. Men framförallt minns jag en känsla. Jag minns att jag hade den, men kan inte minnas hur den kändes.
Så jag går runt och letar, och hoppas att den ska infinna sig. Jag går långa promenader. Jag sätter mig ner i gräset, i sanden, på en sten, och blundar och försöker känna. Jag lånar bilen och åker ut till platser jag minns att jag varit på, och där jag tror mig minnas att jag har känt känslan. Men det går inte. Den finns inte kvar.
Inte så att jag inte trivs där nu. Det är fantastiskt att komma till allt det vackra. Jag njuter av att få umgås med farmor och farfar i några dagar, och att komma bort från stress och vardag. Men det gnager hela tiden i bakhuvudet att det finns en känsla jag borde känna, och jag kan bara inte hitta den.

Det är först sista kvällen som jag tror att jag hittar lösningen. Jag tar en långpromenad sent på kvällen. Går förbi Sonjas Camping och vidare mot Löttorp. Det är mörkt, och jag har medvetet ingen ficklampa med mig. Jag hittar ju ändå, och mörkret är skönt mot huden och ögonen. När jag kommer upp till vattenrutschbanorna, som konstigt nog nästan inte erbjuder mig några minnen trots att de ligger så nära, slår det mig att jag aldrig kommer att kunna hitta känslan. Det är känslan av att vara barn som ligger och gnager i mig. Känslan av att ha all frihet i världen så länge man kommer tillbaka till stugan innan middag. Känslan av att vara liten men känna sig stor. Att kunna vara på Öland i två veckor och uppleva det som en evighet. Barnkänslan lurar som en nostalgisk joker bakom varje minne när jag vandrar runt på Öland, och jag kan inte få tillbaka den. Jag har blivit vuxen, och jag vet för mycket.
Jag vet att semestern är begränsad, och att högarna växer sig större på arbetets skrivbord medan jag är borta. Att bara en liten ökning av havsnivån skulle göra att stora delar av Öland inte längre finns. Att mina somrar på Öland inte kommer att vara för evigt, och att det som i barndomens känsla var fasta och trygga punkter; familj, släkt, bostad, saker, vänner; inte kommer att bestå. För mycket vetande, som gör det omöjligt att känna som jag kände då.
Jag går tillbaka till stugan med blandade känslor. Glad över att ha förstått vad som gnagt i mig både den här och förra sommaren. Ledsen över att inse att vuxenheten också gör mig mindre sorglös.

Stunderna på Öland kan aldrig bli som de var när jag var barn. Men de blir ändå en oas. En paus från tillvaron. Och dessutom kommer de nog även framöver att vara en kamp för att åtminstone för en stund förflytta mig tillbaka till det där tillståndet som rådde då, innan. Jag pratar hellre om förr än om nu. Återupplever hellre än upplever nytt. Står på händer i vattnet, kastar flatmacka vid Horns branter, går med hunden längs vägar jag gått så många gånger förr. Går i mörkret och tänker att om en lampa skulle tändas kanske jag inte är mig lik längre.
Eller så är jag mig lik. Igen.