Semestervikarien

På Kollegiets stora kontor sitter jag ensam. Sommarvikarien. Den som ska hålla verksamheten igång under semestern. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag svarar i alla telefonerna, ser till att hissa och hala flaggan varje dag, och går runt och snokar lite bland de ordinarie anställdas saker. Går runt med min ID-bricka, och känner mig som en stolt kollega. Sommarvikarien. Den som ska hålla igång. Det är ett stort förtroende.
Åsa tittade in för en stund sedan. Hon hade en frisbee i den ena handen, och en kylväska i den andra. Bad mig vattna blommorna tills hon är tillbaka.
Strax därefter kom Håkan in. Han skulle till dalarna på festival, men hade laddat med några inlägg så att chefen inte skulle märka att han var borta. Bad mig se till att allt funkade, och inte skvallra till någon. Han har inga semesterdagar kvar att ta ut. Jag kände mig stolt över att han litar på mig, och lovade att inte säga något.

Tobias har tagit långledigt. På hans skrivbord är det tomt, förutom en hög med papper, märkta med ”att göra”.
Joakim är officiellt på plats, men dyker bara upp en kort stund varje dag för att kolla genom posten.
- Egentligen kunde jag väl be dig att göra det här, eftersom du ska sitta här hela sommaren, men ifall det kommer några paket vill jag gärna ta hand om dem själv, förklarar han.
Sen går han ut i värmen igen, och pratar något om öl, grill och parker.
Jonas är den enda jag fortfarande inte har träffat. Jag vet inte ens om han finns. Jag fick ett brev av honom när jag började mitt vikariat, där han hälsade mig välkommen, gav mig koderna till kontoret, och förklarade att om jag inte sköter mig så åker jag ut.
Ibland ser jag spår efter honom, och på hans skrivbord ser jag ibland tecken på att någon har jobbat. Men jag vågar inte fråga de andra. Jag är ju bara vikarie.

Det är lite ödsligt. Men ganska mysigt. Kom gärna och hälsa på mig. Det finns kaffeautomat och några lunchlådor i kylskåpet. Jag är semestervikarien. Den som sköter ruljansen. Kollegiets osynliga tjänare.