Jasenko vs Carina

Jag gillar debatten som förts på DN Kultur mellan radioteaterns chef Jasenko Selimovic och författaren Carina Rydberg. Den innehåller så mycket.
Kort sammanfattat handlar det om att Sveriges Radio har avtal för vilka arvoden som skall utgå till författare som medverkar med text, och det finns en skillnad i nivå mellan arvoden till författare och arvoden till dramatiker. Rydberg menar att hon blev ombedd att skriva arton minuter dramatik, men erbjöds ett arvode som om det istället var författarförbundets avtal som gällde. Selimovic försvarar sig idag med att säga att det här är ett nytt program, och att det visst handlar om prosa, och inte dramatik. Till Rydberg ska han dessutom ha sagt, för att motivera det arvode hon erbjöds, att ”så mycket har jag inte betalat till någon, det finns de som skriver det här för 3 000 kronor”.
Vilket Selimovic naturligtvis inte ens kommenterar i sitt svar.

Det kan tyckas larvigt. En diskussion om definitioner. Är den beställda texten dramatik eller prosa? Enligt Rydberg har Selimovic sagt att man kanske kan definiera det som ”dialogiserat samtal”. Är inte det just vad dramatik är?
Men debatten rymmer något som är mycket större ändå. Den sätter fingret på vad det handlar om när högermänniskor säger saker som att ”om någon är beredd att göra arbetet på de här villkoren ska väl ingen annan säga att de inte får det”. Den pekar på det absurda i meningen ”du ska vara glad att få göra det här, det finns andra som gärna gör jobbet för ännu mindre pengar”, som många av oss som arbetat inom media och kultur har fått höra otaliga gånger. Vi ska vara tacksamma att de över huvud taget betalar. Inte komma dragandes med avtal och krav på rimliga löner. Mössan i handen och tacka och buga. Andra skulle så gärna göra jobbet.

Jo, det tror jag säkert. Det finns nog andra som gärna skulle ha jobbet som chef för radioteatern också. Säkert för lägre lön än vad Jasenko Selimovic lyfter. Jag tror att posten som nöjesredaktör på Nerikes Allehanda också är eftertraktad av personer som kan tänka sig att tjäna inte mer än hälften än det som dagens redaktör tjänar.
Men är inte de här personerna utvalda för att någon ansett att de hade en viss kompetens? För att någon trodde att de vore rätt person att göra jobbet, och därför var beredda att betala dem för det. Och är det inte därför de vänder sig till frilansare? För att de vill ha ett väl utfört jobb. Som de rimligen borde vara beredda att betala för.

Det kommer alltid att finnas personer som är beredda att utföra ett jobb till ett lägre pris. Det kommer alltid att finnas personer som är beredda att utföra arbete med mindre krav på arbetsmiljö, säkerhet, raster, psykosocial miljö och allt annat man kan tänka sig som påverkar en arbetsplats. Men arbetsgivarna måste stå emot det där, och det är därför vi har kollektivavtal, arbetsmiljölagar och andra regleringar. Att någon är beredd att göra något betyder inte att det är bra eller rätt.

Så när Jasenko Selimovic säger att ”det är vår plikt att vara sparsamma med licensmedel” är han ute och cyklar. Licensmedel tillhör oss allihopa, och ska användas på ett sätt som gynnar oss allihopa. Att dumpa löner, hitta kryphål förbi kollektivavtal och skapa sämre förutsättningar för frilansande kulturarbetare – det är inte något som gynnar samhället i stort.
Även om ett lägre arvode till Carina Rydberg kan ses som en besparing på kort sikt. På lång sikt är det en kulturell förlust.

Artiklarna ur DN som jag nämner hittar du här och här. Debatten har sedan fortsatt med det här och det här.