I förtroende

För några år sedan var jag ljudtekniker åt ett band som skulle spela i Stockholm. Vilka de var är oväsentligt för historien, men det var ett band ”på väg uppåt” som med facit på hand aldrig lyckades komma upp. De var från ljudteknikerns synvinkel ett ganska tacksamt band att jobba med. De kom fem minuter innan den tid vi avtalat att de skulle dyka upp, var ganska disciplinerade när de riggade scenen, och hade inga divalater alls.
När allt var färdigriggat föll de inte för frestelsen att börja repa på scenen, utan lyssnade på mina instruktioner om i vilken ordning de skulle spela instrumenten. Soundcheck gick över huvud taget väldigt bra, och vi var klara med allt en halvtimme innan publiken skulle börja släppas in. Mycket lyckat, så långt, vill säga.

När vi var klara med alla förberedelser drog sig resten av bandet tillbaka till logen för att byta om, kramas, göra yogaövningar och allt annat som band vill göra innan en spelning. Men en av bandets två sångare kom fram till mig där jag stod och hängde bakom mixerbordet. Han såg lite försynt ut, tog sats, och sa:
- Jo alltså, en grej bara. Vi är ju två sångare i bandet, och ja, det är väl lite av en kompromiss. Men grejen är att den andra killen, han sjunger inte så bra egentligen, och det är jag som är bandets verklige sångare. Så jag tänkte, om du kunde, kanske, göra så att hans sång inte hörs ut, utan bara på scenen. Det blir ju liksom bättre så.
- Vet de andra i bandet om det här? Frågar jag, rädd för att hamna mitt i en konflikt.
- Ja, ja. Inte han förstås, men alla de andra är med på det här. Vi gör alltid så.

Så jag förbereder mig på att göra som han säger. Höjer den andra killens sång i monitorerna, men tar bort den helt från utljudet. Känner mig lite taskig mot honom, men ändå glad att ha fått ett förtroende, och nästan vara en del av en konspiration. Ser fram mot konserten. Det är ett ganska bra band.

Bara en liten stund senare kommer den andra killen fram till mig. Han som konspirationen är riktad mot. Han knackar mig på axeln och säger att det är en sak han skulle behöva be mig om. Sen säger han nästan exakt samma sak som den första killen sagt. Att de är två som sjunger, att det mest är en kompromiss, att den andra killen inte sjunger så bra. Och ber mig ordna så att han inte hörs ut, utan bara på scenen.
Jag är helt mållös, och vet inte vad jag ska svara. Så jag svarar som förra gången.
- Vet de andra i bandet om det här?
Och får nästan exakt samma svar.
- Självklart. Inte han förstås, men alla de andra är med på det här. Det är något vi gör varje konsert.

Jag tittar på honom en lång stund och säger att jag ska se vad jag kan göra. Han är nöjd med svaret och lommar iväg till logen igen för att sminka sig.
Ställd inför ett härligt dilemma funderar jag genom mina alternativ. Jag skulle förstås kunna be att få prata med exempelvis trummisen, och fråga honom hur jag ska agera. Han skulle nog avslöja vem av dem som har rätt, men å andra sidan finns det risk att jag sätter igång en intern konflikt i bandet som kan bli ganska jobbig. Jag bestämmer mig för att strunta i dem. Jag ställer in ljudet så att båda sångarna hörs, och tänker att båda ändå kommer att tro att det bara är de själva som hörs ut. Båda sjunger lite halvfalskt här och var, men som kombination blir det ganska lyckat.
Efter spelningen kom båda sångarna fram var och en för sig och frågade om jag gjort som de bad mig om. Jag intygade att jag hade gjort det, och de såg nöjda ut.
Vi riggade av scenen, fyllde deras lilla minibuss med förstärkare, instrument, bandmedlemmar och deras kompisar. Sen åkte de iväg mot nästa spelning på turnén och jag funderade över om ljudteknikern i Gävle skulle ställas inför samma dilemma. Och hur hon eller han kommer att agera.

Här om dagen såg jag Fine Arts Showcase på Trädgården. De var bra, men det var en konstig basist i overall som sa konstiga saker mellan låtarna. Medan de spelade gjorde han underliga försök att ställa sig i coola rockstjärneposer, och testade olika minspel. Dessutom körade han så ofta han kunde. Men grejen var att jag inte kunde höra hans sång hur mycket han än körade. Även mellan låtarna var det tydligt att basistens mick var betydligt lägre ställd än sångarens.
Jag kunde inte låta bli att le, och fundera över om ljudteknikern utsatts för samma dilemma som jag gjorde för några år sedan. Och att det i så fall var ett högst medvetet val att i det här fallet lyssna mer på sångaren än på killen i overall.
Bra val, i så fall.