Bokstaven H

När jag föddes fick jag namnet Mårten av mina föräldrar. Pappa ville att jag skulle heta Kolb, vilket naturligtvis skulle ha varit spännande, men det blev ändå Mårten. Nordiskt, och inte helt gångbart utomlands. Inte helt vanligt, men ändå så vanligt att folk inte blir förvånade. Drygt 3 000 personer har det som tilltalsnamn, och namnsdagen i november är ganska uppmärksammad i Skåne. Frid och fröjd således.

Någon gång på lågstadiet får jag för mig att förändra det där med namnet. Det är framförallt två orsaker som ligger bakom.
Dels har jag börjat grubbla över det faktum att man kan placera in bokstaven ”h” i vilket namn som helst utan att uttalet förändras. Ehmma, Kristhina, Jhakob, Hjesper, Martha och Bothvid, för att bara ta namnsdagarna den här veckan. Dels började jag bli innerligt trött på att av ren slentrian bli kallad för ”Mårten Gås” i tid och otid. Som att det var det bästa någon kunde ta till om de ville reta mig lite. Tilltalet gjorde mig aldrig arg - jag var mest ganska trött på det.
Så min lillgamla lilla pojkhjärna började smida en plan. Om jag ändrar stavningen på mitt namn kan jag ju omöjligen bli liknad vid Farmor Ankas late dräng, eftersom han inte stavar likadant. Samtidigt kan jag behålla det namn som jag i övrigt kommit att bli ganska fäst vid, och förknippad med.

När man studerar mina teckningar från den tiden, som finns sparade i en mapp på vinden, kan man se att jag experimenterade lite i början. Mhårten, Mårtehn och Hmårten förekom alla någon enstaka gång innan jag till slut fastnade för Mårthen. Ett påfund jag trodde mig vara helt ensam om, men som jag i efterhand har upptäckt att femton till använder sig av som tilltalsnamn. I början var jag inte helt konsekvent, utan glömde bort mig ibland, men någon gång i trean slutar den gamla stavningen helt att förekomma.
Familj och släkt behövde ytterligare lite tid för att vänja sig. Vissa avlägsna släktingar har ännu inte lärt sig att pilla in ett ”h” efter ”t”.
När jag närmade mig sexton, och det var dags för leg, bankomatkort och andra formalia, meddelade jag myndigheterna mitt lilla stavningsbyte. Nu känns det väldigt avlägset att skriva Mårten.

Fungerade planen då? Nja. Inte bryr sig väl ungar om hur namnet stavas. Mårthen gås fungerar precis lika bra. Så det får jag fortfarande stå ut med.