Farfars historier

Min farfar är en god berättare. Han talar ofta i anekdoter, och nästan vad man än pratar om kan han anknyta till en anekdot från förr. Bäst tycker jag om historier som börjar med något i stil med:

En gång när pappa sagt åt mig att hämta en ungtjur, åkte jag med mjölkbilen in till stan och…

Sådana historier blir ett fantastiskt bevis på att min verklighet, och den verklighet farfar levde i när han var i min ålder, skiljer sig åt väldigt mycket. Och jag har en oerhörd respekt för människor vars verklighet skiljer sig mycket från min.

Farfar och jag lever fortfarande i ganska olika verkligheter. Inte så att vi är åtskiljda i tid, och avståndet geografiskt mellan Stockholm och Tranås är inte så hisnande. Men om vi skulle byta liv för en dag skulle vi nog båda känna oss lite förvirrade. Kanske är det därför det är så spännande att få tillbringa tid med honom och farmor. För att vi lever i olika verkligheter, och därför kan lära oss av varandra.
Senast jag tillbringade tid med dem slogs jag av ett mönster i mycket av det vi pratar om. Jag frågar ofta dem om hur saker var förr. Det är inte så konstigt, det finns en massa förr som de har upplevt, men inte jag. Det är en chans för mig att få ögonvittnesberättelser från en tid som är innan mig.
Och de frågar mig ofta om hur saker är nu. Inte som att de inte har koll på sin samtid. De läser tidningar, ser på nyheter, läser böcker och är på alla sätt ganska duktiga på att hänga med i sin samtid. Men de frågar mig om hur jag ser på saker, eller för att få en förklaring till fenomen de har svårt att begripa. Lite som att jag är en representant för det unga nuet som kan förklara något för dem.
Så sitter vi ofta. Jag frågar dem om förr. De svarar, och frågar mig om nu. Det är fint. Och farfar kan alltid en anekdot om det.