tisdag 4 september 2007

Nu tar de mig

När vi flyttade in här i Fredhäll fanns det en fin liten plaskdamm alldeles utanför huset. Barn brukade springa omkring nakna i den, medan deras föräldrar sträckte ut sig i gräset runtomkring. Det hela gav en väldigt gemytlig inramning till vår boendemiljö, och var säkert en subliminal morot när vi bjöd på lägenheten. I morse när jag gick till jobbet fanns dammen fortfarande där, och jag tittade förstrött på den, intet ont anande.

När jag sedan kom hem från jobbet var dammen borta. Istället såg det ut såhär:


Jag är inte dummare än att jag fattar vad som är på gång. Dammen ska rivas, och ge plats åt en bevakningsstation som ska följa minsta steg jag tar. De ska spana in i min lägenhet, spela in vartenda ljud som jag åstadkommer, och pejla in mina hjärnvågor och drömmar med en gigantisk megascanner.

Det känns lite kränkande. Hoppas att processen är smärtfri.

4 kommentarer:

JAG! JAG! JAG! sa...

Fel. De har gjort ett pussel. Ut och pussla Mårthen!

Mårthen sa...

Oj. Det här var jobbigt. Jag och Sanna har försökt hitta en hörnbit. Man ska alltid börja med ett hörn. Men det vill sig liksom inte. Nu måste vi ta på oss pannlampor, för det har blivit mörkt. Vi får se om vi klarar det innan grävskoporna kommer tillbaka i morgon.

Sanna sa...

Jag fattar ingenting, plötsligt fick jag komma ut från under bordet! Och världen är fin och höstig! (Men när får jag ta av mig hjälmen?)

Mårthen sa...

Hjälmen får du behålla ett tag till. Det finns så många faror, och du är så känslig, och jag tycker så mycket om dig.