En bedrövlig tid att sakna

Kära barn, det jag ska berätta för er nu kan låta lite konstigt och gammeldags. Men så är jag ju också en mycket gammal man.
Det fanns en tid när vi inte hade mobiltelefoner.
Ja, ni hörde rätt. De enda telefoner vi hade var våra hemtelefoner.
Det var naturligtvis en bedrövlig tid på alla sätt och vis.

En helt vanlig dag kunde man komma hem från skolan, äta sitt mellanmål, och sen bli lite sugen på att träffa en kompis. Man ringde då hem till kompisen i fråga, men ingen svarade. Då fanns det inget man kunde göra. Så man ringde en annan kompis, vars mamma svarade och meddelade att kompisen var ute. Var visste hon inte. Och därmed fanns det åter igen inget att göra. Man kunde naturligtvis ge sig ut, och hoppas på att springa på någon, men då fanns också risken att någon kompis skulle ringa till mig, och jag skulle då missa det. Länge fanns det inte ens nummerpresentatörer eller telefonsvarare, så efter en cykeltur runt Lillån för att spana efter någon att umgås med kunde jag omöjligt veta om någon försökt ringa mig.

Det som kanske känns mest främmande och konstigt för er, mina kära barn, är att man var tvungen att planera sina kvällar mycket noga i förväg. En vanlig fredagskväll kunde man i förväg ha kommit överens med ett stort antal personer om en plan. Man skulle kanske mötas vid åtta på grillplatsen i skogen, sedan vid tio möta upp några andra på 22.04-bussen mot stan, och sedan sammanstråla med ytterligare några på Café On The Rock. Den planen var det då bara att följa. Det fanns inget sätt att få tag på de andra om någon del av planen föll, och det krävdes mycket goda ursäkter för att avvika från det överenskomna.

Att som idag, aldrig komma överens om något i förväg, utan istället ägna kvällen åt ständiga mobilsamtal för att fråga var andra är och vad de gör, var helt enkelt omöjligt. Inte heller kunde man femton gånger samma kväll säga att ”vi hörs lite senare, så får vi se om vi möts”. Till ett överenskommet möte var det omöjligt att bli en halvtimme sen och skicka ett sms för att försäkra sig om att den man ska möta väntar. Träffade man en vän var man dessutom tvungen att ägna denne sin uppmärksamhet, eftersom det var omöjligt att ringa andra och hålla igång parallella konversationer.
Allt det här är sant, mina kära barn, och det var naturligtvis en bedrövlig tid på alla sätt och vis.

Men så finns det naturligtvis de vars telefon aldrig ringer. Varken nu eller då. Och som kanske tyckte att det var skönt att ta en promenad och tänka att någon kanske ändå ringde medan man var borta. Och de som alltid passar tider, och är innerligt trötta på att ständigt få ett sms som meddelar att man kommer att få vänta. Kanske finns det rent av människor som gillar att veta att de kommer att träffa en eller annan vän under kvällen, och som inte nöjer sig med att ”höras lite senare” för att se om det blir något. Människor som kanske då och då längtar tillbaka till tiden före mobilerna, sms:en och nummerpresentatörerna. Tiden då man gjorde upp planer tillsammans, och ibland visste redan en vecka i förväg att man skulle dricka en viss öl, äta en viss middag, åka med en viss buss eller träffa någon man tyckte om.
Men om dessa människor finns, så är de förstås förskräckliga bakåtsträvare. För det vet vi ju, mina kära barn, att den tiden de längtar tillbaka till var bedrövlig.
På alla sätt och vis.