Kassandra skriker och skriker

DN rapporterar från Storbritannien, där sponsring från privatpersoner och företag utgör ungefär hälften av finansieringen av kulturlivet. Resten kommer från statliga bidrag, som just i England dras in genom motsvarigheten till Svenska Spel. Artikeln är väldigt positiv till de initiativ som tagits för att öka andelen privat sponsring, och det är tydligt att man säger att något liknande borde testas i Sverige. Sen kommer sista stycket:

"Det gäller alltså att som Tate Modern profilera sig som en intressant och publikt uppskattad institution för att få del av de miljarder som näringslivet årligen häller in i den brittiska kulturen. Mindre institutioner, med ett smalare utbud, har ofta mycket svårare att locka sponsorer."

Svart på vitt. Öka andelen av kultursponsring, inför den fria marknaden även bland kulturaktörerna. Anpassa er, bli folkliga. Eller dö. Snacka om att det lär få konsekvenser på sikt.

Evighetsmaskinen

Jag håller sedan en tid tillbaka på att söka jobb. I en sådan process börjar man lätt att fundera. Har jag valt rätt bana? Borde jag ha valt annorlunda tidigare i livet? Vilken väg ska jag gå?

Bland annat började jag att fundera över vad jag drömde om att göra som litet barn. Först ville jag bli "Däck-Johnny", som var den man vände sig till i Karlstad om man behövde byta däck. De planerna la jag ner. Sedan hade jag diverse olika idéer, allt från hemmamiljonär eller president till filmstjärna, pilot eller cyklist. Ganska tidigt började jag fundera på journalist, vilket jag också sedemera blev. En kort period var jag även väldigt inne på att bli uppfinnare. Jag satt ofta på mitt pojkrum och uppfann saker. Mitt viktigaste bidrag till mänsklighetens utveckling blev liggande i en byrålåda, och först nu, drygt tjugo år senare, lanserar jag det. Evighetsmaskinen.



Siffrorna anger vikt i kilo. Som ni ser är den genial. Snurrar runt i evighet, utan någon ytterligare kraft som driver den. Klimatvänligare kan det knappast bli. Ska nog se till att söka patentet nu, innan någon annan hinner före. Det här kommer att revolutionera all modern teknologi.

Mårthen Gunnarsson, uppfinnare. Sug på den.

Var är Skalman?

När det är advent ska man ha en adventskalender, och vi fastnade av nostalgiska skäl för Bamsekalendern. Från början såg den ganska tråkig ut. En vy över insidan av en lada, med lite skräp och ett par sovande skurkar. Men efter hand som luckorna öppnats dök det upp juldekorationer, skojiga små överraskningar, och fler och fler karaktärer ur Bamsevärlden. När alla 25(!) luckorna var öppnade såg det hela ut som en ganska trevlig julfest. Kalendern fick hänga kvar på väggen över nyår, men på nyårsdagen ramlade den ned av sig själv.

Det var då jag började granska den närmare, och insåg att Skalman inte var med. Bamse, Brumelisa, Brum, Teddy, Nalle-Maja, Brumma, Lille Skutt, Mini-Hopp, Farmor, Katten Janson, Husmusen, Pontus Kask och en massa andra karaktärer var där. Till och med Knocke och Smocke. Men inte Skalman.

Det kan naturligtvis vara ett misstag. Men det kan också vara början på något stort och hemskt. Ett steg mot att skriva ut Skalman ur serien. Kanske har han varslats om uppsägning. Kanske har förhandlingarna kört fast. Är det någon som vet? Media försöker tysta ned affären, och antagligen är det mäktiga krafter som ligger bakom. Men någon borde reagera. Seriefigurer borde gå samman och protestera, strejka, skriva insändare. Om Skalman kan behandlas såhär kan vem som helst stå på tur efter honom. Gör något!

Om att säga ifrån

Vi kom att prata om nackspeglar igår. De där runda speglarna med ett handtag på, som frisören alltid håller upp bakom en när de är klara. Jag berättade att jag för det första aldrig riktigt ser något i dem, och att jag för det andra ändå aldrig skulle säga något om jag faktiskt såg hur jag såg ut bakifrån. Jag brukar titta lite uppmuntrande på frisören, le och nicka. "Det blir bra", och sen torkar de mig med den mjuka borsten som kittlas så skönt i ansiktet, och så får jag betala och gå hem. Sanna tyckte att det var konstigt, och menade att man måste säga till frisören om man inte är nöjd.

För mig är det mer som med vinet på restaurangen. Man beställer något från vinlistan, och så får man några centiliter upphällt i ett glas. Man luktar på det, tar in det i munnen och gurglar runt lite, är tyst i några dramatiska sekunder och ser ut som om man tänker efter, och sen nickar man och säger att det blir bra. Som fullständig novis på området krävs det ju att vinet verkligen ska smaka skitilla för att man ska skicka ut det igen. Vem är jag att tala om att deras årgångsvin är dåligt, liksom? Och samma sak tänker jag hos frisören. De är ju utbildade, och har gjort sitt bästa. Ser det inte bra ut sen beror det nog mer på mitt hår eller min konstiga huvudform.

Sen kom jag att tänka på en gång när jag var liten, och mormor skulle borsta mina tänder. När hon började borsta kände jag direkt att något var konstigt. Tandkrämen löddrade inte som den skulle, och smakade helt förfärligt. Fast jag sa först inget, för jag ville inte vara oartig. Tänkte att det kanske är någon norsk tandkräm, eller någon specialvariant som gamla människor använder, så jag lät henne hållas. Till slut var det outhärdligt, och jag protesterade. Då visade det sig att hon tagit fel tub, och borstat mina tänder med någon form av salva.

Det finns en koppling mellan nackspeglarna, vinproverna och tandborstsalvan. Jag borde lära mig att säga ifrån. Vara lite mindre artig. Sätta ned foten. Kanske. Fast jag vill ju inte göra någon ledsen.

Läskig matematik

DN rapporterar att 2008 kommer att vara ett ovanligt arbetande år. Det faktum att det är ett skottår, i kombination med att helgdagar ovanligt ofta infaller på helger, gör att antalet arbetsdagar är tre fler än ett normalår. Hela 254 arbetsdagar. Skillnaden påstås utgöra flera miljarder för statskassa och arbetsgivare.

Undrar om det har forskats vidare i ämnet? Om det kan vara så att bristen på lediga dagar, förutom de två i slutet av varje vecka, påverkar oss på andra sätt. Kan man tänka sig att det ett år som detta kommer att inträffa fler arbetsplatsolyckor på grund av trött personal, fler misstag på grund av personal som inte haft några lediga klämdagar efter storhelgerna och fler sjukskrivningar på grund av att en del kompenserar på egen hand för uteblivna lediga dagar? Och om det är så är ju frågan hur mycket de där tre extra arbetsdagarna verkligen är värda. Och för vem.

Sen kan jag inte låta bli att imponeras av DN:s matematik, som den besserwisser jag är:

"För den som misströstar ska sägas att 2009 börjar med två klämdagar då fredagen den 2 januari och måndagen den 6 januari kläms in mellan nyårsdag, vanlig helg och trettondag jul."

Nog måste det vara fråga om en klämdag, när man klämmer in något så att det går fyra dagar mellan fredag och måndag.

Låt mig räkna ned

Vi människor gillar nedräkningar. Så fort det är något som ska hända vid en viss tidpunkt så skapar vi någon form av nedräkning. Det är nio dagar kvar till lön, etthundrafyrtiosju dagar kvar till födelsedagen, två månader kvar av året och sju minuter kvar tills äggen har kokat färdigt. Och så vidare.

Nyårsafton är vår favorit av alla nedräkningar. Överallt i hela landet står människor och stirrar på klockan för att sedan högt och andäktigt deklarera de sista tio sekunderna. Och sedan givetvis ett litet antiklimax, eftersom ingenting egentligen händer när man kommer till noll, mer än att alla skriker "gott nytt år" och höjer sina champagneglas. På organiserade fester finns det oftast en officiell klocka som får meddela när det är dags, och alla räknar ned tillsammans. Det kan ge en ganska mäktig känsla. Men när sådan klocka saknas blir det ganska konstigt.

Jag och Sanna tillbringade tolvslaget vid klipporna i Fredhäll. Bra utsikt över både Bromma, Essingarna och Södermalm, och sålunda goda möjligheter att se diverse fyrverkerier förstöra vår miljö. Redan några minuter före tolvslaget började nedräkningarna. I små grupper samlades personer kring sin egen klocka, med sin egen tideräkning, och började räkna ned. Sedan höll det på i cirka tio minuter. Utspridda nedräkningar, åtföljda av skålanden, jubel, kyssar och lyckönskningar. Om någon verkligen prickade tolvslaget är svårt att säga, men de flesta gjorde det i alla fall inte. Men lika glada var de för det.

I sådana lägen blir jag sugen på att ha en stor klocka med direktsynkronisering mot något atomur i Bern, ställa mig på muren och deklarera att "jag har den officiella tiden, jag sköter nedräkningen, lita på mig". Undrar vad det säger om mig?

Årets 20 bästa låtar

Det är väl omöjligt att avsluta ett år utan att göra åtminstone en årsbästalista. Tänkte först lista årets bästa album, men det är så många låtar som inte skulle komma med då. Låtar som befinner sig på en skiva som inte är lika bra i sin helhet, eller låtar som helt enkelt inte kommit på skiva. Så det blir låtar, helt enkelt, och ett högst subjektivt urval som representerar hur jag känner just nu, i denna stund.

Här är de. De 20 bästa låtarna 2007:

Juvelen - Watch your step
Ha Ha Tonka - Caney Mountain
Architecture In Helsinki - Heart it races
Feist - Brandy Alexander
The Gossip - Holy Water
Jens Lekman - A postcard to Nina
Kalle J - When you see me
Laakso - Västerbron
Florence Valentin - Då skulle det inte vara jag
Street Fighting Man - Raise it
The Gray Brigade - Please, please let me get what I want
Robert Plant & Alison Krauss - Stick with me baby
Säkert! - Någon gång måste du bli själv
Timo Räisänen - Stop rocking the boat
Air France - Afraid you told someone about us
Alvy Singer - Melmac
Clap Your Hands Say Yeah - Love song no 7
Deerhoof - The perfect me
Seabear - I sing I swim