Om detta må vi berätta

Jag läser Tobias text om hans resa i Palestina, och jag gråter som ett barn. Kryper ihop och hulkar, för jag vet precis vad han talar om. Jag vet precis att bakom de ord han faktiskt skriver döljer sig tankar som är så stora att han aldrig kan göra om dem till bokstäver, ord, meningar och stycken. För det går inte, och jag har själv försökt.

Det var fyra år sedan jag själv var där. Jag var på Västbanken, i en liten by som heter Jayyous. Jag var där för att försöka förstå, för att lära mig mer, och för att försöka göra en skillnad. Innan jag åkte hade jag också en tanke om att jag skulle samla på mig material att skriva om. Tidningsartiklar, insändare – kanske en bok. Precis som Tobias är jag en skribent. Van att omvandla det jag ser och upplever till ord, och trodde att det var en förmåga jag kunde använda även i det här sammanhanget.

Och precis som Tobias kom jag hem oförmögen att skriva en enda rad. Jag försökte så många gånger att formulera mig, men det blev bara futtigt och fel. Jag försökte berätta för andra, men blev bara ledsen, frustrerad eller arg. Om jag själv, som faktiskt varit där och levt och upplevt, inte kan förstå till fullo det jag sett, hur ska någon som bara hör det berättas någonsin kunna förstå?

Men det fanns så mycket som ville ut. Jag ville berätta om hopplösheten. Om människor som gett upp efter att ha kämpat i hela sina liv, och som nu bara satt och stirrade apatiskt framför sig och väntade på det oundvikliga. Jag ville berätta om godtyckligheten. Om soldater som stiftar nya regler varje dag bara för att jävlas. Om barn som aldrig kommer att kunna skaffa sig en utbildning eftersom de inte har möjlighet att lämna sina hem. Om alla de fina människor jag träffat, och all den ondska jag sett rakt framför mig.
Jag ville berätta hur jag såg att vapen och militär organisation kan förvandla människor till mördarmaskiner. Hur soldater kunde börja gråta när de försökte vrida ut och in på sig själva för att motivera det förtryck de var en del av.
Hur jag själv hade påverkats av att se allt det här, för att sedan återvända till mitt välmående liv utan att egentligen kunna göra något.

På plats i Jayyous gjorde jag en liten liten skillnad. Jag räddade människor från att bli trakasserade och kanske dödade. Jag hindrade hus från att rivas, och jag visade att det finns internationella observatörer som reagerar mot det förtryck som sker. Men skillnaden upphörde i samma ögonblick som jag lämnade Västbanken. De människor jag stått sida vid sida med kom åter att bli trakasserade, och i en del fall fängslade eller dödade. Husen jag suttit i kom ändå att bli rivna. Förtrycket och ockupationen fortsätter, oavsett hur många som protesterar.
Hur kan jag då komma hem och berätta vad jag har varit med om? Hur kan jag söka hjälp att bearbeta mina egna upplevelser, när det är andra som behöver den hjälpen hela tiden, varje dag?
Hur kan jag berätta vad jag var med om, utan att framstå som en bortskämd medelklasseuropé som under en kort tid försökte spela hjälte på en plats där det inte finns hjältar eller vinnare, utan bara förlorare?

Palestina finns alltid med mig sen den där hösten för fyra år sedan. Precis som landet är intatuerat i min hud är det även för alltid inetsat i mitt innersta, och gör sig påmint i precis alla situationer. Och bördan att veta, utan att kunna förändra, är tung att bära.
Därför gråter jag när jag läser Tobias text. För jag vet att han för alltid kommer att bära Palestina med sig. Och att det är en tung börda att bära, som jag ändå önskar att var och en tog på sig. För trots allt är det bara det, att fler och fler människor ser att det är en hemsk, olaglig, omänsklig och onödig ockupation som pågår, som faktiskt kan leda till en förändring.
Så vi bär vår börda. Och på något sätt måste vi försöka berätta. Även när orden inte räcker till.

Jag skrev något till slut. Orden räckte fortfarande inte till, men jag insåg att det lilla ändå är bättre än inget. Det blev ett kapitel i boken ”Vi skulle få leva här” som du hittar här.