Jan Boklöv

Idag går mina tankar till Jan Boklöv. Inte av någon speciell anledning, egentligen, utan mest för att jag tycker att han förtjänar det. Vi borde alla tänka på Jan Boklöv lite oftare.

I mitten på 80-talet var han backhoppningens outsider. Han hade rött hår, han stammade, han hoppade med skidspetsarna brett isär som ett V. Klart killen blev mobbad. Det skämtades om honom i olika sammanhang, och alla visste vem den stammande backhopparen var.

Snart visade det sig dessutom att han hoppade längre än någon annan. Stilpoängen blev alltid ganska låga, eftersom han inte hade skidorna så där fint och parallellt som de andra hopparna, men längden kompenserade det med råge. 1988 blev han förste svensk att vinna en världscupdeltävling i backhoppning, och säsongen 88/89 vann han den totala världscupen, och belönades med Jerringpriset. Boklöv var en hjälte, och plötsligt en förebild för stammare, rödhåriga, backhoppare och andra utsatta grupper i samhället.

Sen då? De andra hopparna fattade snabbt att V-stilen var the shit. Tränare la om taktiken, varenda backhopparklubb med självaktning anordnade seminarier kring den nya stilen, och ganska snabbt var parallella skidor ett minne blott. Och då var inte Boklöv bäst längre. En efter en passerade honom, och så småningom var Sveriges glansdagar inom backhoppningen över. Jan Boklöv drog sig tillbaka från sporten, flyttade till Luxemburg, och jobbar nu inom EU-parlamentet.

Idag går mina tankar till Jan Boklöv. Inte av någon speciell anledning, annat än att han gick från mobbad till hjälte och tillbaka till bortglömd på några få år. Men han förändrade backhoppningen för alltid. Vi borde alla tänka på Jan Boklöv lite oftare.