tisdag 2 september 2008

Att tala som det talas

Alla som någon gång har lärt sig ett främmande språk i skolan, och sedan besökt landet där språket talas, vet att det språk vi får lära oss och det språk som används ofta skiljer sig åt ganska markant. Ofta beror det på att vi lär oss att tala det skrivna språket, och det är inte riktigt gjort för att talas. På samma sätt förhåller det sig givetvis med svenskan.

Förra veckan gick jag på en träff där invandrare och svenskar träffades för att prata svenska med varandra. Den språkliga nivån hos de som kom dit var väldigt varierande. Vissa hade varit i Sverige ganska länge, och behövde mest finslipa sitt uttal lite. Andra var helt nya, och var glada om de klarade av att formulera en enklare hälsning. Plötsligt satt jag med några nybörjare och körde konversationsövning, med deras fraser från SFI som grund.

- Hej, hur står det till?
- Tack bra. Hur står det till med dig?
- Bra tack. Vad heter du?
Och så vidare.

Vi pratade även om nyansskillnaderna mellan ”hej” och ”god dag”; ”hur mår du” och ”hur står det till”. Men inte ens då reflekterade jag över att åtminstone tre av de fraserna är sådana som jag i princip aldrig använder, annat än när jag medvetet antar en högtravande jargong. Först när en bekant till mig kom in i rummet, och vi spontant hälsade på varandra, slog det mig.

- Tja. Läget?
- Jorå. Du?
- Helt okej.

Mina adepter tittade frågande på mig. Det är ju så de vill prata. De vill inte säga ”god dag” och ”hur står det till”. De vill säga ”läget”, ”okej” och ”jorå”. Kanske till och med lära sig den klassiskt svenska sucken. De vill lära sig att inte säga mer än nödvändigt. Att på frågan om de kan ett visst språk bara svara ”nej”, och inte brodera ut svaret med vilka andra språk de kan istället. För det är ju så vi pratar, och det är så de vill vara, de som kommer på de där träffarna för att prata svenska. Annars kan de lika gärna fortsätta på SFI, lära sig att säga ”för all del”, och gå från att vara exotiska på ett sätt till att vara exotiska på ett helt annat.

För jag minns när jag själv var i Norge för några år sedan och jobbade på en hiphopfestival. Som halvnorsk tyckte jag att jag var en fena på språket, men det visade sig att det man lär sig genom norsk barnlitteratur, samtal med släktingar som nästan uteslutande är över 60 år, och läsning av norska dagstidningar, inte var gångbart i de streetsmarta kretsarna i Oslos utkanter. Eller som en av mina nyfunna vänner sammanfattade det hela när han hämtat sig från ännu en skrattattack:

- Alltså, du pratar ju bra norska. Men du låter som en aristokrat. För trettio år sedan.

1 kommentar:

Anonym sa...

maste kolla:)