onsdag 15 augusti 2007

Subjektiv tid

(Det här inlägget skrevs med feber i kroppen, vilket kan förklara eventuella logiska kullerbyttor. Men jag har tänkt en del på ämnet även i friskt tillstånd, så jag tycker inte att ni ska avfärda det helt.)

Jag har hört många diskutera ämnet subjektiv färguppfattning. Det är en fascinerande tanke, och dessutom något som är oerhört svårt att motbevisa. Teorin går ut på att vi aldrig kan vara säkra på att vi uppfattar färger på samma sätt. Vi får ju lära oss att blått är blått och rött är rött, men vi kan ju aldrig vara säkra på att mitt rött ser likadant ut som ditt. Så i teorin kanske det du ser uppfattas helt annorlunda än det jag ser. Vilket naturligtvis inte spelar någon roll, men är lite småkul att tänka på.

Själv har jag en teori om att det ligger till på samma sätt med tiden, och att det bland annat är därför som jag är en tämligen medioker idrottare, medan andra kan göra i stort sett vad som helst med sin kropp eller en boll.

Såhär tänker jag:
Om jag tar sats och gör ett högt hopp mot en basketkorg, så kanske jag lyckas hålla mig i luften i två sekunder. För mig känns två sekunder som en väldigt kort tid, och jag hinner inte göra mycket. Kan möjligen få upp bollen mot korgen, men det troligaste är att jag inte ens har lyckats kasta den innan jag landar. Min subjektiva tid går ganska fort, och det gör att de två sekunderna i luften inte räcker långt.
För vissa andra, som är bättre än jag på att spela basket, är två sekunder lite mer tid. De hinner dra bollen mellan benen, bakom ryggen och dessutom göra en fint, innan de flipprar iväg den ner i korgen. Sen hinner de dessutom kasta en slängkyss mot publiken och förbereda en segergest som avslutas i samma ögonblick som de landar. Deras subjektiva tid går ganska långsamt, vilket gör att de hinner med en hel del på två sekunder.

Jag tycker inte att tanken är helt orimlig. Vår uppfattning av tid skiljer sig åt, precis som vårt sätt att uppleva färger kan göra det. Har man en tid som går fort hinner man med färre rörelser, tankar och gester på varje tidsenhet än om man har en tid som går långsamt. Och det område där skillnaden märks tydligast är inom idrott, eftersom det krävs oerhört snabbt handlande.
Ett motargument skulle kunna vara att det i så fall borde finnas ett samband mellan snabbtänkta och de som är duktiga på idrott, vilket för en del kanske förefaller orimligt eller åtminstone orättvist. Jag tror inte att det behöver vara så. Tankar är generellt så mycket snabbare än handlingar och rörelser, att det inte blir någon urskiljningsbar skillnad där. Vad vi brukar benämna som ”snabbtänkt” handlar heller inte oftast om exakt hur många tankar per tidsenhet vi mäktar med, utan vad tankarna innehåller. Vilket är något helt annat.

Efter att ha kommit på detta har jag bestämt mig för att aldrig försöka bli duktig på vare sig basket, trolleri, skateboard eller synkroniserad dans. Min tid går helt enkelt för fort för att jag ska hinna med.

2 kommentarer:

Sanna sa...

Jag håller inte med. Såhär tror jag; när du inte är så skilled på det du gör så krävs det mer uppmärksamhet av dig bara för att göra enkla, långsamma rörelser, när du kan dem bra kan du lägga till fler och mer avancerade rörelser, eftersom du inte behöver koncentrera dig på de grundläggande, osv. Efter ett tag börjar du också bli så pass duktig att du kan speeda upp hela processen; du kan göra snabbare rörelser. Sö.

Mårthen sa...

Förmodligen har du rätt, för det brukar du ha. Men jag reagerar ändå på att vissa människor tycks ha lättare att komma till det där flowet även när de provar helt nya saker. Och att min teori skulle kunna vara en förklaring till det.