Idag, för 31 år sedan, lyfte Lunik 24 från jordens yta. Den var en del av Sovjetunionens ambitiösa rymdprogram, och kom att bli den sista farkosten i sitt slag. Målet var månen, där den landade nio dagar senare. Den 4,8 ton tunga tingesten såg ut precis sådär som vi vill att ryska månlandare ska se ut. Konstiga klotformade element som är hopsatta på ett besynnerligt sätt så att de bildar en pyramid. Fyra fötter som får den att se ut som en robot, och antenner som känselspröt högst upp. Och så den röda påskriften CCCP.
Lunik 24 var obemannad; ingen människa har satt sin fot på månen sedan Harrison Schmitt åkte hem strax efter Lucia 1972. Syftet med Luniks besök på månen var att ta med sig mångrus från det outforskade området Mare Crisium. Uppdraget lyckades med bravur, och den 22 augusti kunde den som befann sig i västra Sibirien se en fallskärmsförsedd kapsel landa på jordens yta. Forskare från hela östblocket dreglade över det fantastiska fyndet. Kapseln innehöll exakt 170,1 gram mångrus.
170,1 gram!
Man har alltså spenderat åratal av forskning, tjugotre misslyckade farkoster och hiskliga summor sovjetiska pengar för att plocka hem månmateria av en mängd motsvarande en liten chokladkaka. Tänk er själva vad kilopriset blir.
Man kan naturligtvis skratta åt det. Kalla krigets kapprustning och skrytiga rymdprogram nådde många gånger upp till komiska höjder. Det finns fotografier från den ceremoni där ett par av de 170,1 grammen skänktes till NASA. Prominenta generaler med uniformerna tyngda av utmärkelser som ser viktiga ut och skakar hand. Och överlämnar en burk med nästan ingenting i.
Men för mig fastnar skrattet i halsen när jag börjar fundera över vad som står på dagordningen när generalerna träffas idag. Och om de pengarna är bättre spenderade. Plötsligt framstår 170,1 gram mångrus som ganska lockande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar