Timmen vi inte helt får igen

Vi är många som har tänkt på grillar idag. Det är den helgen på året då vi ska ställa om klockan, och för att veta åt vilket håll upprepar vi som ett mantra ramsan om grillen. På våren ställer man fram grillen, på hösten ställer man tillbaka den. Sen går vi och lägger oss på kvällen, och låter myndigheten för tidsinsamling göra sitt. Under natten går de runt och samlar in våra timmar. En timme från mig, en från dig, en från din granne, och när natten är över har vi alla berövats på en timme var. Vad som händer med de insamlade timmarna omgärdas av sträng sekretess, men jag har hört trovärdiga rykten om att de förvaras i ett bergsrum utanför Huddinge.

Där ligger de lagrade i prydliga högar fram till hösten. Då ställer vi tillbaka grillen och klockorna, och får våran timme åter. Utan ränta.

Och därmed blir vi kanske ändå berövade något i det långa loppet. För tiden är en subjektiv sak, och den timme vi kommer att tilldelas i höst kommer att kännas aningen kortare än den vi i natt kommer att bli av med. Förklaringen är enkel, och kan förklaras på följande sätt.

För en fyraåring motsvarar ett år en fjärdedel av livet, och därmed en tämligen stor del av allt man har upplevt. Ett år är länge. Julafton ligger långt bort, och det är en evighet till nästa födelsedag. För en 50-åring utgör ett år bara två procent av livet, och är därmed en väldigt liten del av det man känner till och minns. Efter hand som vi åldras känns det som om livet går med högre och högre fart, jularna återkommer med tätare mellanrum, och vi önskar att det kunde vara lite längre mellan födelsedagarna.

En slags tidsinflation med andra ord. Och den gäller givetvis timmarna såväl som åren. Så den timme vi lånar ut till myndigheten för tidsinsamling i natt kommer vi aldrig helt att få åter. Så ställ fram grillen, passa på att njuta av tiden. Den går snabbare och snabbare hela tiden.