Årets 20 bästa låtar

Det är väl omöjligt att avsluta ett år utan att göra åtminstone en årsbästalista. Tänkte först lista årets bästa album, men det är så många låtar som inte skulle komma med då. Låtar som befinner sig på en skiva som inte är lika bra i sin helhet, eller låtar som helt enkelt inte kommit på skiva. Så det blir låtar, helt enkelt, och ett högst subjektivt urval som representerar hur jag känner just nu, i denna stund.

Här är de. De 20 bästa låtarna 2007:

Juvelen - Watch your step
Ha Ha Tonka - Caney Mountain
Architecture In Helsinki - Heart it races
Feist - Brandy Alexander
The Gossip - Holy Water
Jens Lekman - A postcard to Nina
Kalle J - When you see me
Laakso - Västerbron
Florence Valentin - Då skulle det inte vara jag
Street Fighting Man - Raise it
The Gray Brigade - Please, please let me get what I want
Robert Plant & Alison Krauss - Stick with me baby
Säkert! - Någon gång måste du bli själv
Timo Räisänen - Stop rocking the boat
Air France - Afraid you told someone about us
Alvy Singer - Melmac
Clap Your Hands Say Yeah - Love song no 7
Deerhoof - The perfect me
Seabear - I sing I swim

Sista skälvande trapphuslappen

Det är mycket skälvande nu. Sista skälvande dagarna, sista skälvande timmarna och sista skälvande alltmöjligt. Men för att skälva måste jag säga att allt står väldigt stilla. Att ha årets festligaste dag på en måndag är en släng av skön ironi, kan tyckas. Hela året har det fötts en massa barn vars personnummer ser exakt ut som mobilnummer, och från och med i morgon kommer ungarna istället att ha Stockholmsnummer i sina pass. Annars inte mycket nytt under solen. För oss som har upplevt ett millenieskifte, och konstaterat att inte ens det var särskilt omvälvande, har nyår inte så mycket att komma med längre.

Jag har tidigare skrivit om fenomenet med trapphuslappar som varnar när man ska ha en liten tillställning i glada vänners lag. Idag sitter det en sådan i mitt trapphus. Är inte det gulligt? Nyårsafton, som redan som mycket liten var den enda dagen man fick vara uppe till det magiska tolvslaget, är ju kvällen då man förväntas ha fest. Dagen då kön på Systembolaget ringlar sig lång, och varenda matvarubutik har bunkrat upp med hummer, partyservetter, engångschampagneglas och maränger. Att minst någon i varje hus kommer att ha fest är knappast en överraskning, och om det är någon gång på året då trapphuslapparna verkligen är överflödiga är det väl idag.

Så jag skickar en tanke till alla som inte ska ha fest. Alla som inte ens har någon fest att gå till. Alla hundägare som bävar inför fyrverkerierna, allar som jobbar i morgon för att städa upp efter kvällen, och alla som bara är ensamma, ledsna eller trötta. Alla de som faktiskt borde sätta upp en trapphuslapp idag.

"Kära grannar! Ikväll (31/12) kommer jag att lägga mig tidigt. Om jag orkar ska jag se Grevinnan och Betjänten på teve, men sedan får det vara nog. 2007 är slut, och det har tagit på krafterna. Jag vill vakna pigg inför nästa år. Vänligen håll er tysta, och skjut för all del inga fyrverkerier. De smäller så förfärligt, och förstör miljön."

Hundfisar

På julafton var vi hemma hos min storasyster, en bit utanför Örebro. Där var även min lillasyster och hennes hund, en stor Rottweiler. Framåt kvällen, när det var dags att åka därifrån, var min mage inte riktigt i balans. Sådär som den kan bli efter en hel dag av småätande och julmustdrickande. Så det ville sig inte bättre än att jag helt enkelt råkade släppa lite gas därute i tamburen. Jag borde ha skyllt på ansträngningen i att böja mig efter skorna, all julmaten eller kanske helt enkelt bara stått för min lilla oförskämdhet.
Men jag skyllde på hunden. Hon låg ju där så tacksamt, och ingen blir arg på en hund för att den fiser.

Två dagar senare var vi ute hos Sannas mamma. Även hon har en stor hund, och efter maten satt vi runt bordet och pratade om ditten och datten medan jag gosade lite med hunden. Då fes den plötsligt. Ljudligt och ogenerat. Jag insåg ju att från den plats där Sannas mamma satt var det fullkomligt omöjligt att avgöra om ljudet kom från mig eller från hunden, så jag skyndade mig att titta förebrående på hunden, kommentera, och så tydligt jag bara kunde markera att det var därifrån ljudet kommit.

Jag skyllde på hunden, igen. Den här gången med all rätt. Men Petter och vargen svepte förbi för min inre syn.

Lite nyare, lite bättre

Stora ting är i görningen. Ni kanske har hört talas om 2008, som ska lanseras om bara ett par dagar. Till stor del en vidareutveckling av 2007, men med en hel del utlovade förbättringar.

Det var ett år sedan nu, som vi satt och såg fram mot 2007. Det kändes så fräscht och spännande. Outforskat, och fyllt av löften. Nu har vi haft det ett tag, och kan konstatera att det fanns både bra och dåliga saker med 2007. Somliga föddes, andra dog. Somliga blev kära, andra blev olyckliga. Bra musik spelades in och fyllde våra öron, men även en hel del så uselt att det borde stannat i en byrålåda lanserades och månglades ut till folket med hjälp av digra marknadsföringsapparater.

För egen del kan jag konstatera att 2007 var ett skitår. Varken mer eller mindre. Inte mycket gott förde det med sig. Jag har upplevt saker som jag inte önskar någon annan att uppleva, och mått sämre än någonsin tidigare. Så är det. Men nu ska det alltså bli 2008.

Där 2007 hade sina skavanker och defekter har nu experter, tyckare och entreprenörer gjort sitt bästa för att lappa, laga och fixa till. Allt för att 2008 ska bli så bra det bara kan inför lanseringen. Vad det kan tänkas innebära är givetvis högst individuellt. Någon hoppas kanske på nyvunnen hälsa, någon annan på rikedom. Helt säkert finns det någon som drömmer om att hitta kärleken, och kanske också någon som hoppas finna modet att ta ett krumsprång ut i det okända. Vissa avlägger löften om hälsosammare liv, nysatsningar på avsomnade projekt eller nya stigar att trampa.

Själv har jag såväl hälsa som kärlek, anser att rikedom är relativt, och känner att jag fått min beskärda del av krumsprång den senaste tiden. Så jag nöjer mig med en modest önskan om att 2008 ska bli bättre. Att vissa oavslutade bekymmer ska få en lösning som inte svider så mycket. Att det äntligen ska vända.

För något säger mig att om ett år är det där spännande och nya som vi nu ser fram mot inte så nytt längre. Då är vi ordentligt förtroliga med 2008, och försöker formulera nya mål för det som antagligen kommer att kallas 2009. Då vet vi hur det blev. Och antagligen är det inte allt för vågat att redan nu påstå att det kommer att bli lite av varje. Somliga kommer att födas, andra att dö. Somt kommer att vara bra, annat mindre bra. Men det behöver inte nödvändigtvis vara ett skitår. Så jag håller tummarna, och hoppas på det bästa.

För er också, givetvis, kära läsare.

Pappan som fick skämmas

Efter två år av lite underliga, men fina, luciafiranden på SVT blev det i år ett fullkomligt traditionellt tåg från Zorngården i Mora. En lucia som gick textillinjen på en folkhögskola, en ungdomskör och ett par barnkörer. På det hela taget ett mycket fint och gulligt framträdande som säkert drog till sig många tittare.

Och som alltid när det är barn i tv var det ett barn som drog till sig uppmärksamheten mer än alla de andra. En liten flicka, kanske åtta år gammal, som stod i främsta ledet av tärnor. Redan tidigt i showen började hon leka med det röda bandet som var knutet runt särken. Sedan slutade hon aldrig. Knöt upp det, knöt det igen, drog det upp mot huvudet, virade det runt händerna, och så vidare. Dessutom hade hon tagit ett steg fram från resten av kören, och verkade inte visa något större intresse för att sjunga med i sångerna. Jättegulligt, förstås, och helt harmlöst. Om man inte är flickans pappa.

Jag kan tänka mig hur pappan svettades några meter bort. Han har sett fram i flera månader mot att hans lilla stolthet ska sjunga i tv. Hjälpt henne att bli fin i håret, strukit lucialinnet och placerat lingonkransen högst upp på det lilla blonda huvudet. Klivit upp i ottan och lagat varm choklad åt henne inför den stora begivenheten. Sen sitter han där i Zorngården, och ser hur just hans lilla dotter är den enda som inte står stilla. Den enda som inte sjunger, och den enda som knyter upp sitt röda midjeband och nästan använder det som hopprep. Det är klart att det inte gör något. Och det är klart att barn ska få vara barn, det är sådant som händer, och alla andra kloka fraser. Men ändå. Det är Sveriges Television. Och alla de andra papporna är där.

Klart att han skämdes. Klart att jag tänkte på honom. Lite glad.

Automatiskt översatt

Händer vad omkring en skrivar en text på svensk, låter en automatisk översättare översätta den till engelska, och, sedan låter samma översättare konvertera den till svensk igen? Lite som en fostra och automatiserat gjuta av viskleken. Och händer vad om man efter takes att text, det det blir och publicerar det i dess blogg? Minskar det centralstunderna för att förstå? Eller går det även så väl som förstår att känselförnimmelsen för experiment [inte alls] funnily, mest blir without en bra publicitet för översättarna?

Jag vet inte. Men detta är vad det blev.

Är jag en utdöende sort?

Arla har sedan en tid tillbaka ett tema på baksidan av mjölkpaketen som handlar om musik. Vi får lära oss varför många låtar är cirka tre minuter långa, hur det gick till när stenkakor spelades in, och en del annat skojigt. Längst ned på paketen finns en liten text som är gemensam för alla texterna i serien, och som jag antar ska sätta in det hela i ett sammanhang. Den lyder:

"Idag finns musiken i datorer och mobiler. Den är som luft, osynlig. Så har det inte alltid varit. Fram till mitten av 1990-talet konsumerade vi inspelad musik genom grammofonskivor, kassettband, CD-skivor och andra mer eller mindre bortglömda former av så kallade ljudbärare."

Vad har jag missat? Har cd-skivans död redan inträffat bakom min rygg? Hur kommer det sig att det fortfarande publiceras skivrecensioner i tidningarna varje onsdag, och att det fortfarande finns affärer vars främsta inkomstkälla är just cd-skivor?Är Arla lite före sin tid, eller är jag lite efter?

Nu väntar jag bara på att Arla ska publicera en serie texter om transportmedel. Sammanfattande för alla texterna kan följande lilla text vara:

"Idag förflyttar vi oss med tankekraft. Vi teleporteras, är osynliga. Så har det inte alltid varit. Fram till början av 2000-talet tog sig människor fram till fots, via tunnelbana, bilar, bussar och andra mer eller mindre bortglömda former av så kallade transportmedel."

Hjärnan fungerar inte

Jag är förkyld. Det rinner konstant snor ur mig, jag nyser, och jag har feber. Hjärnan går långsammare än vanligt, och ljud blir förvrängda innan de når fram till mig. Jag tänkte att jag skulle utnyttja mitt tillstånd av soffsittande för att skriva några inlägg i bloggen. Men det går inte. Jag kan inte formulera mig, inte stava, och inte tänka.

Så jag fastnade framför YouTube istället. Upptäckte några som kallar sig ImproEverywhere, och de är helt fantastiska. Kolla in den här filmen, och sök sedan upp resten av deras grejer på tuben. Vill dock påpeka att det inte är säkert att jag tycker att det är lika roligt när febern har släppt.

Det där är ju bara reklam

En gång hade jag förmånen att tillbringa en pubkväll vid samma bord som Conny Nimmersjö. Vi drack öl efter öl, och det berättades skrönor och historier, sådär som det gör en bra pubkväll. Det var framförallt en sak han berättade som fastnade i mig.

Bob Hund var på turné, och på väg mellan två städer någonstans i Sverige skulle det stannas vid gatukök för att ätas korv. Det är sånt som äts på turnéer. Vid den här vägen fanns det två gatukök mitt emot varandra. Det ena hade stora skyltar om att de sålde korv för femton kronor. Det andra hade skyltar om att de sålde korv för femton kronor, med tillägget ”fri räksallad”. Givetvis fastnade de för det med fri räksallad, och backade in turnébussen dit. När de fick sina korvar var där ingen räksallad, och när de påpekade detta såg korvförsäljaren lite förvirrad ut, och berättade att det kostade extra. Någon i bandet pekade då på skylten, och fick svaret:

- Det där, det är ju bara reklam.

Så är det förstås. Så nu passar jag på att göra lite reklam. I morgon, fredag, spelar jag och Håkan skivor på Backstage i Örebro. Kom dit om ni vill. Vi kommer att spela bred pop och rock, högt och lågt. Jag har inte packat ned en enda elektronisk skiva, så det kan bli spännande.

Och om ni inte blir nöjda, kom ihåg att det ändå bara är reklam.

Speglingen i snabbversion

Det här är mitt 169:e inlägg här på Speglingen. Blev just sittande en stund och läste genom en del gamla inlägg, och försökte hitta någon form av röd tråd. Sen kom jag på att Word har en inbyggd funktion för att sammanfatta texter. Som allt annat Microsoft gör är det högst tveksamt om man någonsin kan ha nytta av det i viktiga sammanhang, men som experiment kan det fungera bra. Jag bad Word att sammanfatta alla mina 168 blogginlägg, och leverera det viktigaste på 20 meningar. Här är resultatet:


Snälla, snälla, du. - Kan nog vara ganska svårt.

Man undrar ju. Många gånger om. - Du får säga till om du får tips om något.
För att väga upp. Fanns du inte på nätet så fanns du inte alls. Väx upp. Försök vara vitsig.
Kön

Du frågade mig hur det känns att vara man.
Vi får ta tag i det sen. Punkigare än ska, skaigare än oi!, skickligare än punk. Att Du skall ..Den finns inte kvar.
Strax därefter kom Håkan in. Vara gäst hos någon, och då bjuda in en egen gäst.
Är du tjej? Du kan få heta Amy.
Danielsson får räcka.
Mer än någonsin.

Boken hittar du bland annat här.

Jag hade inte kunnat göra det bättre själv. Där har ni Speglingen. I kortversion. Ytterligare läsning är överflödig. Tack.

Plattan i mitt hjärta

Diskussionerna om framtiden för Sergels torg går heta. Igen. Helt i linje med Stockholms vanliga sätt att hantera jobbigheter ska man bygga sig runt problemen. Människor är rädda för att på vägen till tunnelbanan passera Sveriges största knarkbuffé, och då är det klart att de ska slippa. I stället för att satsa på att hjälpa dem som tillbringar all sin tid där, och att stoppa handeln, byggde man för ett par år sedan en ny nedgång så att Svensson slipper se. Nu vill man glasa in, eller snarare ut, och ännu tydligare markera skillnaden mellan det accepterade och det oönskade. Väktare får uppraget att knuffa bort allt som inte handlar om att konsumera, eller som handlar om att konsumera fel varor.

Oavsett vilken lösning som väljs tror jag att vi kan vara säkra på att Sergels torg aldrig kommer att bli sig likt. Och jag kommer att sörja det. Jag är inte gammal nog att vara nostaligsk över Klarakvarteren som de såg ut innan den stora omdaningen på 60-talet, men jag har bott i Stockholm tillräckligt länge för att lära mig älska plattan. Under fyra år arbetade jag i Kulturhuset, och passerade över de svartvita plattorna flera gånger om dagen. Det var alltid något som hände. Var det inte ett politiskt möte så var det en musikant, en minnesstund, en demonstration eller någon religiös sekt som delade ut flygblad och sjöng. Plattan var allas hemmaplan. När någon packade ihop sina flaggor och högtalare var det någon annan som rullade fram sina grejer. Chilenare i exil, hemlösa som organiserat sig, hungerstrejkande mammor eller evangeliserande medelklasskristna. Klass, etnicitet och kön var inte intressant, plattan var ändå en arena att synas på. Lägg därtill de karaktärer som gjort torget till sin hemplats. Atenmannen var där, längdhopparen, Maria med psalmerna, fotbollsmannen med ölburkarna och Michael Jackson-killen.

Om plattan glasas in glasas allt detta ut. Det går inte att argumentera att större delen av torget fortfarande blir kvar, för det förvandlas ändå till en tambur åt köpcentren. Det blir inte vad det är idag, och det kommer inte heller att lösa några av de sociala problem som plattan ibland sägs vara en del av. Det kommer att göra dem större, och flytta dem någon annanstans.

Vad är vi så rädda för?

Terroristattacker och bomber skrämmer många vuxna. Men för barn är fortfarande mörker och monster betydligt läskigare, skriver The Age. Det är väl inte så konstigt. Vad vet barn om bomber och terroristattacker?

Det fanns en tid när vi verkligen hade saker att vara rädda för. Oxtokiga mammutar, hungriga stenåldersmänniskor med knölpåkar, hemska sjukdomar och naturfenomen som vi inte hade en aning om vad de berodde på. Skicka tillbaka mig femton tusen år i tiden och jag kommer också att vara livrädd. Rädslan var en nödvändighet för att klara sig genom vardagen, och ett av fundamenten i vårt emotionella svartbygge. Men tiderna har förändrats. Människans uppfinningsrikedom har bidragit till att vi har lyckats bygga bort det mesta som kan vara farligt. Krockkuddar, skyddsjakt, störtkrukor, kondomer, grytlappar, brandsläckare och videobandspelare. Nästan varje steg vi tagit i vår utveckling har handlat om att reducera antalet saker man kan vara rädd för. Vi behöver inte ens vara rädda för att missa det uslaste av teveprogram.

Men rädslan finns där lik förbannat. Så vi kommer på nya saker att vara rädda för. Vi blir rädda för bakterier, fästingplågor, hiv-män, höga hastigheter, främlingar, oss själva och saker som är små, söta och luddiga. Vi blir rädda för allt som är nytt, allt som inte förnyas, och allt vi inte vet något om. För att rädslan måste ha någonstans att ta vägen.
För att det är mänskligt att vara rädd.

Själv är jag rädd för frukter och grönsaker. Inte så att jag inte kan vara nära dem, eller måste bära skyddsväst när jag passerar grönsaksavdelningen i min lokala livsmedelsbutik. Men jag vill inte ha dem i munnen. Får jag det, för att någon finnig snabbmatsarbetare missat att ta bort gurkan ur min hamburgare, så vänder det sig i magen på mig. Kräkreflexen är en reflex man inte ska leka med, och min triggas av saker som växer i jorden.

Det är naturligtvis en ganska fånig fobi, och för bara några hundra år sedan dessutom en omöjlig fobi som man genast hade tvingats vänja sig av med. Men i dagens samhälle går det ganska bra. Det blir mest något lite exotiskt att addera till min personlighet och kokettera med i sociala sammanhang.
”Som ni ser petar jag bort löken ur maten, det beror på min grönsaksfobi”, säger jag under middagen, och genast är samtalet igång. Och varje gång visar det sig att bordet är fullt av araknofobiker, bibliofobiker, ergasiofober och andra rädda människor. För sådana är vi, och rädslan är inget fult; inget att skämmas för.

Annat var det som liten pojke. Då var det värsta någon kunde säga till en att man var rädd. Vi gick genom tillvaron med en ständig dubbelhet. Å ena sidan var vi hela tiden livrädda. Det var ju läskigt när det var mörkt, otäckt när man hörde konstiga ljud, obehagligt med kusliga filmer och livsfarligt att växa upp. Samtidigt fick man aldrig erkänna det.
Så man klättrade så högt upp man kunde, satt hopkurad i mörkret och tittade på motorsågsmassakern och cyklade med dödsförakt rakt ner för den branta backen i utkanten av skogen. För att bevisa för de andra att man inte var rädd, fast man innerst inne visste att vi allihop var små och rädda.

Kanske var det därför det var så befriande med nöjesfält. En sorts kontrollerad farlighet, där det var okej att skrika rakt ut och se ut som en stelopererad Jim Carrey på teveskärmarna vid utgången. Spöktåget var det bästa av allt. Vi visste att det var konstruerat för att göra oss rädda, men vi visste också att vi skulle komma ut på andra sidan och skratta åt det. För nöjesfält var ofarliga, konstruerade för att göra oss lagom rädda, men utan att skada oss.
Tills någon dum unge i USA fastnade och slet av foten i Fritt Fall för ett tag sedan. Nu måste man vara rädd på riktigt även på Gröna Lund.

Att rädslan är något basalt hos oss alla är förstås ingen hemlighet för företagen, och något som marknadsförarna inte är sena att utnyttja. Vi är rädda för att bli gamla, och köper därför varenda rynkkräm som finns på marknaden. Vi vill inte bli sjuka, och hakar därför på vilken hälsotrend som helst för att känna oss säkra. Vi måste passa in, och byter därför ut hela vår garderob var tredje månad helt i enlighet med de senaste trenderna.

Skrämmer du upp människor med forskningsresultat som visar att skavsår kan leda till blodförgiftning så kan du vara säker på att försäljningsstatistiken för skavsårsplåster kommer att stiga till skyarna. Och det behöver inte ens vara sant. Vi är nämligen inte bara rädda, utan väldigt lättlurade. Eller åtminstone rädda för att vi kanske har fel. Lika bra att vara på den säkra sidan. Lite plåster kan ju inte skada. Eller?
Plötsligt står det att plåster kan leda till Doppelheimers Syndrom eller någon annan farlig sjukdom vi är rädda för. Så vi får panik, slutar gå, gömmer oss eller ger upp och är rädda för allt, hela tiden, samtidigt. Helt i onödan.

För faktum är ju att den moderna människan har väldigt lite att vara rädd för. Om man inte är religiös, då finns det en hel del att vara rädd för. Men för oss andra är världen tämligen väl madrasserad. Vi har våra hem fullproppade med skyddsutrustning och är försäkrade upp över våra öron. Vi har utrotat eller stängslat in alla farliga djur och den enda naturliga fiende vi har kvar är oss själva.

Men det finns några grundläggande rädslor kvar som vi aldrig kommer att kunna uppfinna oss av med. Vi kommer nog alltid att vara rädda för att bli ensamma och sjuka, att ingen ska tycka om oss, och slutligen för att vi ska dö. Döden kommer vi aldrig undan, och tills någon lyckas bevisa att paradiset verkligen är sådär fint som det sägs gör vi kanske rätt i att vara lite osäkra.

(Inlägget är delvis en omarbetning av en text jag skrev för People tidigare i år. Beklagar om ni redan läst den och tycker att det är tråkigt.)

Värdig avslutning - om det inte blir mer

Led Zeppelin har vaknat. Nästa måndag spelar de i London. Första riktiga konserten sedan 1980. Publiktrycket är extremt. 20 000 släpps in, men ungefär 20 miljoner försökte få tag på biljetter. Undrar hur Plant, Page och Jones sover natten innan?

På pappret ser det ju hur bra ut som helst. Led Zeppelin hade aldrig bytt ut någon medlem, och la därför i konsekvensens namn ner verksamheten när trummisen John Bonham dog 1980. Nu är hans son vuxen nog att ta över, och om man bara räknar efternamnen är bandet därmed fulltaligt igen. Lanseringen är massiv, och kommer i samband med en nypressad samlingsskiva med ursnyggt konvolut i rysk konstruktivistisk anda. När dessutom Robert Plant nyligen har nått en helt ny publik genom sitt underbara samarbete med Alison Krauss känns det som att förutsättningarna för en massiv återföreningsturné är gigantiska.

Men än så länge är det bara en spelning det pratas om. Och jag hoppas att det stannar där. Det vore så snyggt, så värdigt. Så helt annorlunda än alla andra dinosaurier som turnerat några varv för mycket runt jorden. En spelning för 20 000. Som 20 miljoner kommer att säga till sina barnbarn att de var på. Sen inget mer. Inte ens en live-dvd. Jag hoppas.

Med smak av soppa

Jag köpte en chokladkaka igår. Fredagsmys, vardagslyx och guldkant på tillvaron. Ibland måste man unna sig något. Det var mörk choklad, med någon form av fyllning. När man står där i valet och kvalet och funderar över vilken produkt som kommer att skänka den största njutningen till smaklökarna är man naturligtvis nyfiken på vad det är för smak på de olika varianterna. Den jag till slut valde beskrevs som "extra fine dark chocolate with a smooth melting filling". Smooth melting filling. Vad smakar det? Lent och smältande?

Det fick mig att tänka på några klubbor jag såg för flera år sedan. Det var traditionella slickepinnar som kom i flera olika smaker. Jordgubb, cola, lakrits, päron. Och bubbelgum. Vad är det för smak? Som om alla tuggummin med kapacitet att blåsa bubblor har samma smak. För säkerhets skull gjorde jag en liten enkätundersökning bland mina vänner. Jag bad dem beskriva smaken bubbelgum. Några var inne på en lite fruktig variant á la Juicy Fruit. Andra beskrev något åt minthållet, och ytterligare några sa något vagt om att "det smakar liksom godis". Vilket är ytterligare en värdelös beskrivning av en smak.

Senare har jag även sett tandkräm med bubbelgumsmak. Men inte blivit klokare på vad det egentligen innebär.

Jag ser framför mig en utveckling av de här luddiga smakbeskrivningarna. Kanske en tvål som doftar soppa, pastasås med smak av gryta, eller varför inte halstabletter med matsmak? Vi kanske kan reducera våra smakkategorier till några få: mat, godis, efterrätt, dryck och sopor. Jag gillar dryck och mat, är inte så förtjust i efterrätt, och äter inte sopor över huvud taget. Hur är er Teriyaki? Jaså, den smakar mat? Då tar jag en sån, tack.

Det onda ögat

Postkodmiljonären i går kväll. En man som heter Sigvard ska svara på frågor, och nivån är någonstans strax under 10 000 kr. Frågan lyder:

Vad är det som hamnar mellan jorden och solen vid en solförmörkelse?

A. Ett ufo
B. Månen
C. Ett rymdskepp
D. Det onda ögat

Fantastiska alternativ. Först tänkte jag att det var alternativen som gjorde frågan ännu lättare än den skulle behöva vara. Men sen insåg jag att det inte går att komma på några svåra alternativ. Det finns liksom ingenting annat därute som kan hamna mellan solen och jorden. Det kan bara vara månar, ufon och rymdskepp. Eller möjligen det onda ögat.

Sigvard svarade rätt.