torsdag 13 december 2007

Pappan som fick skämmas

Efter två år av lite underliga, men fina, luciafiranden på SVT blev det i år ett fullkomligt traditionellt tåg från Zorngården i Mora. En lucia som gick textillinjen på en folkhögskola, en ungdomskör och ett par barnkörer. På det hela taget ett mycket fint och gulligt framträdande som säkert drog till sig många tittare.

Och som alltid när det är barn i tv var det ett barn som drog till sig uppmärksamheten mer än alla de andra. En liten flicka, kanske åtta år gammal, som stod i främsta ledet av tärnor. Redan tidigt i showen började hon leka med det röda bandet som var knutet runt särken. Sedan slutade hon aldrig. Knöt upp det, knöt det igen, drog det upp mot huvudet, virade det runt händerna, och så vidare. Dessutom hade hon tagit ett steg fram från resten av kören, och verkade inte visa något större intresse för att sjunga med i sångerna. Jättegulligt, förstås, och helt harmlöst. Om man inte är flickans pappa.

Jag kan tänka mig hur pappan svettades några meter bort. Han har sett fram i flera månader mot att hans lilla stolthet ska sjunga i tv. Hjälpt henne att bli fin i håret, strukit lucialinnet och placerat lingonkransen högst upp på det lilla blonda huvudet. Klivit upp i ottan och lagat varm choklad åt henne inför den stora begivenheten. Sen sitter han där i Zorngården, och ser hur just hans lilla dotter är den enda som inte står stilla. Den enda som inte sjunger, och den enda som knyter upp sitt röda midjeband och nästan använder det som hopprep. Det är klart att det inte gör något. Och det är klart att barn ska få vara barn, det är sådant som händer, och alla andra kloka fraser. Men ändå. Det är Sveriges Television. Och alla de andra papporna är där.

Klart att han skämdes. Klart att jag tänkte på honom. Lite glad.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vart har du tagit vägen? :O

Frej sa...

Är det slut nu?

Mårthen sa...

Nejdå. Jag är alldeles övertygad om att det bara är en tillfällig formsvacka.

Isabelle sa...

Ja, jag har också undrat.

Och saknat.

Men nu fick jag ju veta.

embryo sa...

god jul mårthen det säjer jag nu

yo

Pappa sa...

Jag är pappa till tre barn, som jag alltid känt mig stolt över. Om jag varit far till flickan i luciatåget hade jag inte skämts över henne. Hon vågade ju vara sig själv, utan att förställa sig för att passa in i de vuxnas mönster ens när många såg på och TV var där. Jag skulle suttit där och varit jättestolt över att hon utmärkte sig. Om hon stått fram och varit oärlig och kanske ljugit med ett leende på läpparna eller betett sig illa mot andra barn – då skulle jag skämts.