måndag 3 december 2007

Vad är vi så rädda för?

Terroristattacker och bomber skrämmer många vuxna. Men för barn är fortfarande mörker och monster betydligt läskigare, skriver The Age. Det är väl inte så konstigt. Vad vet barn om bomber och terroristattacker?

Det fanns en tid när vi verkligen hade saker att vara rädda för. Oxtokiga mammutar, hungriga stenåldersmänniskor med knölpåkar, hemska sjukdomar och naturfenomen som vi inte hade en aning om vad de berodde på. Skicka tillbaka mig femton tusen år i tiden och jag kommer också att vara livrädd. Rädslan var en nödvändighet för att klara sig genom vardagen, och ett av fundamenten i vårt emotionella svartbygge. Men tiderna har förändrats. Människans uppfinningsrikedom har bidragit till att vi har lyckats bygga bort det mesta som kan vara farligt. Krockkuddar, skyddsjakt, störtkrukor, kondomer, grytlappar, brandsläckare och videobandspelare. Nästan varje steg vi tagit i vår utveckling har handlat om att reducera antalet saker man kan vara rädd för. Vi behöver inte ens vara rädda för att missa det uslaste av teveprogram.

Men rädslan finns där lik förbannat. Så vi kommer på nya saker att vara rädda för. Vi blir rädda för bakterier, fästingplågor, hiv-män, höga hastigheter, främlingar, oss själva och saker som är små, söta och luddiga. Vi blir rädda för allt som är nytt, allt som inte förnyas, och allt vi inte vet något om. För att rädslan måste ha någonstans att ta vägen.
För att det är mänskligt att vara rädd.

Själv är jag rädd för frukter och grönsaker. Inte så att jag inte kan vara nära dem, eller måste bära skyddsväst när jag passerar grönsaksavdelningen i min lokala livsmedelsbutik. Men jag vill inte ha dem i munnen. Får jag det, för att någon finnig snabbmatsarbetare missat att ta bort gurkan ur min hamburgare, så vänder det sig i magen på mig. Kräkreflexen är en reflex man inte ska leka med, och min triggas av saker som växer i jorden.

Det är naturligtvis en ganska fånig fobi, och för bara några hundra år sedan dessutom en omöjlig fobi som man genast hade tvingats vänja sig av med. Men i dagens samhälle går det ganska bra. Det blir mest något lite exotiskt att addera till min personlighet och kokettera med i sociala sammanhang.
”Som ni ser petar jag bort löken ur maten, det beror på min grönsaksfobi”, säger jag under middagen, och genast är samtalet igång. Och varje gång visar det sig att bordet är fullt av araknofobiker, bibliofobiker, ergasiofober och andra rädda människor. För sådana är vi, och rädslan är inget fult; inget att skämmas för.

Annat var det som liten pojke. Då var det värsta någon kunde säga till en att man var rädd. Vi gick genom tillvaron med en ständig dubbelhet. Å ena sidan var vi hela tiden livrädda. Det var ju läskigt när det var mörkt, otäckt när man hörde konstiga ljud, obehagligt med kusliga filmer och livsfarligt att växa upp. Samtidigt fick man aldrig erkänna det.
Så man klättrade så högt upp man kunde, satt hopkurad i mörkret och tittade på motorsågsmassakern och cyklade med dödsförakt rakt ner för den branta backen i utkanten av skogen. För att bevisa för de andra att man inte var rädd, fast man innerst inne visste att vi allihop var små och rädda.

Kanske var det därför det var så befriande med nöjesfält. En sorts kontrollerad farlighet, där det var okej att skrika rakt ut och se ut som en stelopererad Jim Carrey på teveskärmarna vid utgången. Spöktåget var det bästa av allt. Vi visste att det var konstruerat för att göra oss rädda, men vi visste också att vi skulle komma ut på andra sidan och skratta åt det. För nöjesfält var ofarliga, konstruerade för att göra oss lagom rädda, men utan att skada oss.
Tills någon dum unge i USA fastnade och slet av foten i Fritt Fall för ett tag sedan. Nu måste man vara rädd på riktigt även på Gröna Lund.

Att rädslan är något basalt hos oss alla är förstås ingen hemlighet för företagen, och något som marknadsförarna inte är sena att utnyttja. Vi är rädda för att bli gamla, och köper därför varenda rynkkräm som finns på marknaden. Vi vill inte bli sjuka, och hakar därför på vilken hälsotrend som helst för att känna oss säkra. Vi måste passa in, och byter därför ut hela vår garderob var tredje månad helt i enlighet med de senaste trenderna.

Skrämmer du upp människor med forskningsresultat som visar att skavsår kan leda till blodförgiftning så kan du vara säker på att försäljningsstatistiken för skavsårsplåster kommer att stiga till skyarna. Och det behöver inte ens vara sant. Vi är nämligen inte bara rädda, utan väldigt lättlurade. Eller åtminstone rädda för att vi kanske har fel. Lika bra att vara på den säkra sidan. Lite plåster kan ju inte skada. Eller?
Plötsligt står det att plåster kan leda till Doppelheimers Syndrom eller någon annan farlig sjukdom vi är rädda för. Så vi får panik, slutar gå, gömmer oss eller ger upp och är rädda för allt, hela tiden, samtidigt. Helt i onödan.

För faktum är ju att den moderna människan har väldigt lite att vara rädd för. Om man inte är religiös, då finns det en hel del att vara rädd för. Men för oss andra är världen tämligen väl madrasserad. Vi har våra hem fullproppade med skyddsutrustning och är försäkrade upp över våra öron. Vi har utrotat eller stängslat in alla farliga djur och den enda naturliga fiende vi har kvar är oss själva.

Men det finns några grundläggande rädslor kvar som vi aldrig kommer att kunna uppfinna oss av med. Vi kommer nog alltid att vara rädda för att bli ensamma och sjuka, att ingen ska tycka om oss, och slutligen för att vi ska dö. Döden kommer vi aldrig undan, och tills någon lyckas bevisa att paradiset verkligen är sådär fint som det sägs gör vi kanske rätt i att vara lite osäkra.

(Inlägget är delvis en omarbetning av en text jag skrev för People tidigare i år. Beklagar om ni redan läst den och tycker att det är tråkigt.)

2 kommentarer:

http://whiteandnerdy.blogg.se sa...

just ensamhet är big achtüng i vårt samhälle, det är mer skrämmande än yttre hot. the warriors biggest fight is within him / worf i star trek.

Anonym sa...

Du glömde kanske den värsta rädslan; rädslan för sin egen rädsla som kan ställa till det för en i ett viktigt ögonblick typ under en anställninsivtervju eller ett scenuppträdande